SFI-läraren tar strid för ensamkommande elever

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ingredienserna finns där för en upplyftande text om en persons kamp för att hjälpa nyanlända in i samhället.

Tills Dagens ETC ringer läraren.

– Jag levde i tron att de skulle få stanna, men med Migrationsverkets nya regler skrivs alla upp till 18 år som inte kan bevisa att de är yngre, säger Marie Runnström.

– Hur ska de göra det? Det finns ingen folkbokföring i Afghanistan, de firar inte födelsedagar, och de är födda under talibanväldet, när alla förlossningar skedde i hemmet. 

Få alternativ

För snart ett år sedan tröttnade Marie Runnström på att läsa Lommabornas kommentarer om flyktingbarnen i kommunen. Om rädslan för att de skulle våldta ortens flickor, skada eller döda svenska förskolebarn, bli kriminella.

I en insändare gav hon sitt intryck av afghanerna – i det här fallet hazarer. Berättade om deras nyfikenhet, framtidstro, empati med andra, arbetsflit.

Men så kom hösten 2016 och Migrationsverkets nya praxis. Den som inte kan bevisa att den är under 18 år och som inte kan bevisa att den personligen är förföljd, skickas till Kabul, en "säker" plats.

– Nu har tre fått besked att de är över 18. Samma dag som man får beskedet flyttas man till ett annat boende, får dela rum med vuxna, tas från skolan, i väntan på utvisning till Kabul, säger hon.

Väl där finns enligt Marie Runnström inte många alternativ. Arbetslösheten ligger på 40 procent. Staden har vuxit från en dryg miljon invånare till 7,6 miljoner på 15 år. De hänvisas till flyktingläger utanför Kabul. Som hazarer och shiamuslimer är de också andra klassens medborgare, hatade av de flesta, särskilt av de sunnitiska fundamentalisterna.

– Reser de några kilometer utanför staden finns risken att talibanerna, IS eller al-Qaida får tag på dem. Har de tur får de halsen avskuren. Har de otur blir de kidnappade, tagna till ett läger där man tränar tortyr på dem, och sedan dyker deras kroppar upp i ett dike några veckor senare.

– Och är de kvar i staden riskerar de att bli våldtagna av polisen, med all säkerhet bli tvungna att bli kriminella för att överleva, förmodligen också bli rånade av gängen som redan finns där.

Ständig rädsla

Marie Runnström berättar att "hennes" barn numera lever med ständig rädsla att skickas tillbaka. Något större hopp kan inte höras i hennes röst. Däremot kampvilja.

– Jag gör allt jag kan inom lagens råmärken för att de ska få stanna. De kan få bo hos mig. En trång lägenhet här är bättre än att vara flykting i Afghanistan.

– Om de inte får asyl i Sverige har jag planer på att försöka använda mina kontakter i Kabul och ordna en lägenhet där de som avvisas kan få bo. Det skulle krävas ungefär 800 kronor i månaden för hyra och mat och andra livsnödvändigheter, säger hon.

Enormt slöseri

Utöver den mörka framtid som barnen riskerar är det ytterligare en sak som gör Marie Runnström upprörd.

– Det enorma slöseriet. Barnen har tagit sig hit från Afghanistan, något som inte alla klarar av. De är kreativa, flexibla, fulla av fantasi. Vilken enorm tillgång för Sverige om några år, har jag tänkt. Det kostar miljarder att ta emot dem men det vi gör när vi skickar tillbaka dem är att spola ned alla de där pengarna i toaletten.