En suddig man rör sig sakta framåt längs en beige väg med ett tungt kärl fyllt med dricksvatten i vardera hand. Några sekunder senare kommer två pojkar i tioårsåldern vandrandes efter honom, också de har varit på vattenjakt. Mottagningen är egentligen för dålig för videosamtal, men Eyad El Habel vill gärna visa var han är och hur det ser ut. Han befinner sig i Beit Lahia i norra Gaza, det är den 19 mars 2025 och dagen har precis börjat.
Den 10 mars fick han ett efterlängtat meddelande från UD på Whatsapp och via mejl, han var en av svenskarna som den 12 mars skulle få lämna Gaza. Meddelandet inleddes med ordet ”BRÅDSKANDE” skrivet i versaler.
”Du är uppsatt på en lista över personer som kommer ges möjlighet att passera gränsen från Gaza till Israel, och vidare till Sverige via Jordanien, onsdag 12 mars,” fortsatte det.
Lättnaden han upplevde går inte att beskriva, förklarar Eyad El Habel. Han fortsätter sedan berätta vad det är han filmar.
– Ser du? De har hämtat vatten. Bilen med vatten kommer en gång om dagen och då måste man gå dit och hämta. Sedan åker den igen.
Han dröjer sig kvar vid de tioåriga pojkarna.
– De är barn, de borde ha varit i skolan. Men nästan inga barn i Gaza går i skolan.
När kriget bröt ut i Gaza var Eyad El Habel där för att samla information till sin avhandling om hållbar utveckling, som han skriver vid Chester university i Storbritannien. Både han och hans fru har rötter i Gaza, medan deras tre barn har vuxit upp i Sverige och Storbritannien. Eyad El Habel kom till Trollhättan i Sverige 2004.
Åsna istället för bil
Det var SvD som först rapporterade om förra veckans evakuering från Gaza, då sex svenskar kunde resa ut och hem. Det var första gången Sverige lyckades få ut någon sedan i maj 2024.
Det är ungefär trettio kilometer, men det tog nästan fem timmar.
Eyad El Habel skulle ha varit bland de som reste ut. Men så blev det inte – något som enligt uppgifter till Dagens ETC beror på ett misstag från de svenska myndigheternas sida. Efter det första meddelandet från UD uppmanades han att ta sig från Beit Lahia i norra Gaza till Khan Yunis i söder, där konvojen skulle utgå från.
Eyad El Habel åkte åsna och vagn till södra Gaza.
– Det finns inte några bilar eller någon bensin. Det är ungefär trettio kilometer, men det tog nästan fem timmar, säger han.
Väl framme i Khan Yunis den 11 mars väntade Eyad El Habel på vidare instruktioner. Men sedan hände något märkligt – inget samtal kom.
– Det var jättekonstigt, faktiskt.
Redo för utresan
Eyad El Habel ringde till Maysoun Salem, nära vän och tidigare granne i Sverige, för att berätta att han var i Khan Yunis. Han var på plats och redo, men undrade varför han inte hört från UD eller organisationerna som koordinerar konvojen ut från Gaza.
Jag sa att jag pratat med Eyad och berättade att han inte hade fått något samtal från organisationerna som koordinerar utresan.
Maysoun Salem ringde efter samtalet med Eyad El Habel till UD för att fråga vad som stod på.
– Jag ringde till UD den 11 mars, före klockan fyra när de stänger. Jag sa att jag pratat med Eyad och berättade att han inte hade fått något samtal från organisationerna som koordinerar utresan. Jag sa att han är i Khan Yunis och helt förberedd på att resa.
UD bad henne att få återkomma och ringde upp en stund senare.
– Det var UD som hade fel kontaktuppgifter.
Organisationerna i Gaza hade försökt kontakta Eyad El Habel, men det fungerade inte via numret de fått av UD.
”De skiter i det”
I samtalet med UD förstod hon att de skickat vidare ett svenskt telefonnummer, samma nummer som Eyad El Habel använder på Whatsapp. Men Whatsapp fungerar bara när det finns internetuppkoppling, och det gör det inte hela tiden i Gaza. Därför är det viktigt att ha ett lokalt, palestinskt nummer, som går att nå via det vanliga telefonnätet – oberoende av internet.
När Maysoun Salem genom sitt samtal till UD uppmärksammade dem på misstaget var det för sent. Listorna över namn på vilka som skulle resa ut i konvojen var redan färdiga.
– UD sa att ”han får tyvärr inte resa, de hinner inte få med honom på listorna”.
Maysoun Salem kallar UD:s agerande och hela situationen för ”bedrövlig”. Både hon och Eyad El Habel har flera gånger skickat hans lokala palestinska nummer till dem.
– I slutet av samtalet kände jag att de läser inte ens hans mejl, de skiter i det.
Maysoun Salem började gråta i luren.
– Jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Hur ska jag berätta det här för hans fru? Och hur ska jag berätta det för honom? Han har tagit sig från norra Gaza till södra, det är jättesvårt, det finns knappt några vägar kvar. Jag ringde till min pappa, som också känner Eyad, och bad honom ringa till honom.
När Maysoun Salems pappa ringde blev Eyad El Habel förtvivlad.
– Han var helt förstörd och kunde inte tro att det var sant.
Mardrömmen blev sann
Den israeliska organisationen Gisha, som arbetar för palestiniers rörelsefrihet, har hjälpt ett antal svenska medborgare som Israel stoppat från att resa ut från Gaza att häva de godtyckliga blockeringarna, något Dagens ETC tidigare har rapporterat om. Eyad El Habel är en av deras klienter.
Gishas chef Tania Hary delar Maysoun Salems och Eyad El Habels bild av vad det är som gått fel. Och nu är evakueringarna inställda, i och med att kriget åter rasar och gränserna in och ut ur Gaza är stängda.
– Mardrömsscenariot blev sant – att Eyad och andra inte kom ut i tid, och att kriget återupptogs bara några dagar senare. Nu riskerar han återigen att dödas, traumatiseras av luftangreppen och alla andra svårigheter som kommer av att vara kvar i Gaza.
Sverige och andra länder som har medborgare kvar i Gaza borde ha gjort mer.
Tania Hary menar att fönstret som vapenvilan erbjöd borde ha utnyttjats bättre.
– Israel borde ha låtit utländska medborgare ha lämna för längesedan. Sverige och andra länder som har medborgare kvar i Gaza borde ha gjort mer för att försäkra sig om att deras medborgare skulle kunna evakueras på ett säkert sätt, för att återförenas med sina familjer och återgå till sina liv och arbeten, säger hon.
Vår och krig
Eyad El Habel har bara en t-shirt på sig under videosamtalet från Beit Lahia. Våren kom till Gaza strax före krigets återkomst. En ung släkting kikar in i kameran, bakom honom skymtar kala gråa väggar.
– Man kan inte beskriva vad som händer. Folk är… Alla är rädda. De är besvikna, de är deprimerade, de flesta i Gaza bor i tält…
Eyad El Habel låter frustrerad, nästan arg. Allt är bara tomma ord, både från Sverige och det internationella samfundet. Kriget är tillbaka, han är kvar.
– Förstår du? Ingenting händer.
Dagens ETC har sökt UD, som återkommer med ett färdigskrivet generellt svar som inte besvarar frågorna. Det uppföljande mejlet med följdfrågor om telefonnumret har de inte besvarat innan den här publiceringen.