Jan Staaf vid polisregion öst, som var förundersökningsledare för dubbel­mordet, tror att samma metod skulle kunna lösa fler svårlösta fall. 

– En person som Hagamannen hade till exempel kunnat gripas betydligt tidigare om vi hade haft tillgång till den här tekniken då, säger han.

”Beklagligt läge”

Att använda sig av släktforskning och dna-databaser från kommersiella släktforskningsföretag är dock än så länge ingen etablerad metod i Sverige. Linköpingsutredningen gjordes som ett pilotprojekt. Efter det hade polisen hoppats få klartecken att kunna fortsätta, men i våras kom ett yttrande från Integritetsskyddsmyndigheten, som menar att metoden strider mot nuvarande lagstiftning. Framförallt handlar det om att sökningen grundas på känsliga personuppgifter – dna.

– Det är ett beklagligt läge. Kommer utredning fram till att det behövs en lagändring kan det ta tid innan vi får använda den här metoden. Det är synd, eftersom den kan vara till stor hjälp för att utreda en del av de grövsta brotten, säger Jan Staaf.

”Går att hantera förnuftigt”

Han kan ändå förstå invändningen att dna-sökning i släktforskningsdatabaser kan vara integritetskränkande. Visserligen måste den som lämnar dna i släktforskningssyfte ta ställning till om uppgifterna får användas i brottsutredningar, men det är inte bara den som har lämnat sitt dna som kan hittas, utan även dess släktingar. Men Jan Staaf menar att metoden bara skulle användas i exceptionella fall.

– Det här är inget som ska ske slentrianmässigt. Det är en metod som både är kostsam och kontroversiell, en sista väg. Jag är övertygad om att det går att hantera på ett förnuftigt sätt.

Ricky Ansell, verksamhetsexpert på Nationellt forensiskt centrum, som var delaktig i genomförandet och utvärderingen av pilot­projektet, håller med om det.

– Metoden är bevisligen mycket speciell inte minst vad gäller hanteringen av känslig information, så det kommer, under förutsättning att vi får tillgång till metoden, bara vara vissa typer av grova brott som kommer att vara aktuella, säger han.