Jag följer inte professionell hockey men kan ibland uppskatta skönheten i ett spel som flyter och spelare som närmast svävar fram. Men när de smäller in i sargen blir det ibland otäckt. Ofta går det längre än så.
Som i förra veckan när Marcus Sylvegård, forward i Malmö Redhawks, skrek ”din jävla horunge” och började slå på en motspelare som låg ned på isen. Publiken jublade och ur högtalarna ekade AC/DC på högsta volym. Domaren var tvungen att slita bort honom. Men trots det grova våldet ansåg Malmös sportchef Patrik Sylvegård, tillika spelarens pappa, att det var fel att stänga av Marcus Sylvegård i två matcher.
Sportchefen sa också till SVT att ”Om jag säger ’bögjävel’ till dig på isen, då skrattar man ju bort det”. Bara några veckor tidigare gick Örebro hockeys tränare ut och krävde att det ska bli tillåtet att slåss på isen. Föga förvånande säger sig samma tränare att han aldrig upplevt någon machokultur inom svensk hockey. Men den är levande i allra högsta grad.
Det blev väldigt tydligt när även hockeyvärlden fick en metoo-rörelse med de mest hårresande berättelser från kvinnliga spelare. Som en kvinna uttryckte det: ”Hockey känns flera steg efter resten av samhället.”
Diskussionerna verkar däremot inte ha fått fäste i de manliga spelarnas omklädningsrum. Och i hockeylagens chefskontor verkar luften ha stått stilla sedan Sven Tumbas 1950-tal. För en utomstående framstår sporten i sina värsta stunder som ett reservat för grottmän i hjälm.
Svensk hockey liknar ibland rent underhållningsvåld och kanske är det därför hjärnskakningarna har ökat dramatiskt under 2000-talet. Machokulturen slår här från två håll. Det är manligt att slåss och även att knipa käft när man själv blir slagen, eller tacklad. ”Fick du en smäll skulle du ändå helst spela dagen efter utan att säga något”, säger Thomas Javeblad till Expressen. Han var den första dokumenterade spelaren i svensk hockey som tvingades ge upp på grund av återkommande hjärnskakningar, 29 år gammal. Idag är han 55 år och sjukskriven på heltid och kämpar med upprepade depressioner.
Men han är långt ifrån ensam. I Expressens genomgång listades 79 fall, varav fem kvinnor, där spelare tvingats sluta på grund av hjärnskador. Bara under förra året slutade tio spelare på grund av PCS, post concussion syndrom, som kan leda till Parkinsons, boxardemens och i vissa fall svåra depressioner.
Att kränkningar under spelets gång besvaras med våld följer en mångtusenårig manlig praktik som måste motverkas. Varje gång. När det destruktiva beteendet hejas på, inte bara från läktaren utan även av män på maktpositioner i hockeyvärlden, är machokulturen ett institutionellt problem. Och i förlängningen ödelägger denna destruktiva manlighet unga människors liv.
På ett sätt är jag glad att min kusins hockeykarriär tog slut i förtid på grund av en knäskada. Det hade kunnat sluta mycket värre.