Han vrider telefonen så bilden hamnar på bredden istället för på höjden. Huset – en stor vila i utkanten av Rafah – är hans ena systers och hennes familj. Rasmy El Masri har bott i Sverige sedan 1988 och har varit svensk medborgare i över 25 år. 

– Vi är i ett område som är säkrare än många andra områden men det är ändå inte säkert, ingenstans är säkert

Nu har Rasmy El Masri varit fast i Gaza i nästan fem månader. Ett sms har UD skickat till honom. Känslan: han är oönskad. 

– Jag vet inte, om de kanske har glömt mig. Eller om de inte vill ha mig. Jag vet inte, säger Rasmy El Masri. 

Är det så det känns, att Sverige inte vill ha dig?

– Ja, det känns så.

Maximal otur x 2

Rasmy El Masri åkte till Gaza för att hälsa på sin familj, många av hans syskon bor kvar i Palestina. Han visste om att det var avrådan, men samtidigt: det är det enda sättet att träffa sina närstående. Och tidigare har det gått bra, han brukar kunna åka och hälsa på och sedan komma tillbaka till Sverige utan att det är något problem. Rasmy El Masri var i Gaza också 2008-2009, under kriget som bröt ut då. Den gången fick han hjälp ut av Röda korset och pratade med UD varje dag. Kontrasten är stor, menar han. 

Den 7 oktober var en lördag. 

– Jag kom på onsdagen. Jag hade otur, efter bara några dagar började kriget i Gaza och sedan dess har jag varit fast här. Jag har kontaktat UD för att få hjälp och skickade alla dokument som de bad om, säger Rasmy El Masri. 

Det var i oktober som UD skickade det där smset. Det var cirka 20 dagar in i kriget, innan den officiella evakueringsprocessen av utländska medborgare inletts. 

– De skrev att jag skulle ta mig till gränsen. Det var väldigt svårt den dagen men vi lyckades ta oss till gränsen i Rafah. När vi kom dit väntade vi på att släppas igenom, men det gick inte. Det här var innan evakueringarna hade börjat, innan listan fanns. 

En hård knut

Dagens ETC har i flera artiklar tidigare berättat om Ahmad Massry, som liksom Rasmy El Masri var i Gaza när kriget började. De är kusiner, och var under en period tillsammans i Gaza. Det var de som tillsammans tog sig till gränsen den där oktoberdagen.

Ahmad Massry kunde den 18 november lämna Gaza.

– Skriv om Rasmy och att han inte får någon hjälp av Sverige för att komma tillbaka, bad Ahmad Massry när Dagens ETC träffade honom i Uppsala förra veckan.

Exakt varför Rasmy El Masri är fast i Gaza är inte helt säkert. Han upplever det som att han har hamnat på en slags väntelista till den riktiga listan. Han är anmäld till UD, de svenska myndigheterna vet om att han är fast, men hans namn har aldrig stått med på evakueringslistan i Rafah. 

Ingen information

Rasmy El Masris dotter Laila El Masri har inte heller, trots att hon och hennes syskon har ringt UD så gott som dagligen sedan i oktober, lyckats få information om vart knuten har uppstått. Det är därför också svårt att lösa upp den. 

– Vi har liksom daglig kontakt med dem. Och man får inga svar. De ingenting att säga, upprepar de bara. Vi har tyvärr ingen ny information, vi har tyvärr ingen ny information.

Svenska myndigheter hänvisar till lokala myndigheter, samtidigt som lokala myndigheter har sagt till Rasmy El Masri att han är svensk. Han är fast i en rävsax. Vissa smugglar sig ut, men det kan inte en svensk göra, enligt vad han har fått höra.

– De sa, vid Rafah, att jag ska be Sverige om hjälp, de kan inte sätta mig på en annan lista över palestinska medborgare som betalar för att komma ut. För jag är svensk medborgare. Jag har varit vid gränsen tre gånger totalt. 

”Vad gör ni?”

Laila El Masri jobbar inom vården och har som tur är förstående kollegor, berättar hon. Hon har kunnat gå undan när hon behöver, för att ta en paus eller för att ringa UD eller sin pappa. Liksom andra anhöriga som Dagens ETC har pratat med beskriver hon det som extremt påfrestande att leva i konstant osäkerhet. Varje morgon kollar hon och hennes syskon när Rasmy senast var online på Whatsapp, och om det var nyligen så kan de andas ut tillfälligt.

Vi mår alla väldigt dåligt. 

– Jag är där fysiskt med psykiskt är jag någon annanstans. Vi mår alla väldigt dåligt. 

Ibland när de ringer UD möts de av någon på andra sidan luren som är förstående, andra gånger möts de av iskyla och oförståelse. 

– Någon sa att ”det har varit avrådan i tio år” – som för att slå sig fri från ansvar, att det är hans fel att han är där. Jag svarade att det hjälper inte mig i den här situationen, svara på vad ni gör för att få hem min pappa. 

Exakt vad de gör är oklart. Varken anhöriga eller media har haft några framgångar med att ta reda på mer om processen. Och det UD upprepar är inte särskilt trösterikt, menar Laila El Masri. 

– De säger att det beror på de lokala myndigheterna. 

Om situationen säger hon: 

– Det är en mardröm. På riktigt, en mardröm. 

”Ingen vill ha krig”

Rasmy El Masri flyttar sig från soffan till utanför huset, som tillhör en av hans systrar. Det är en vacker dag, bilden är fortsatt lite suddig. Situationen är – för att använda hans dotters ord – en mardröm. Samtidigt har de det lite bättre än hundratusentals anda Gazabor. I Rafah brer tältlägren ut sig. I norra finns det knappt några hus kvar att tala om. 

Ovissheten, kriget, bristen på mat: det är svårt, sammanfattar Rasmy El Masri. Kameran visar hans ansikte från ett lätt grodperspektiv. De äter konserver, en eller två gånger om dagen. De läser nyheter, håller sig uppdaterade, pratar om vad som händer.

Andra länder har gjort mer för att hjälpa.

– Mina barn i Sverige skickar sms, de ringer, de mejlar. Men UD säger samma sak: att det inte är de som bestämmer, att det är lokala myndigheter.

Vad önskar du dig av Sverige?

– Att de hjälper mig, på samma sätt som de har hjälpt andra, så jag får komma ut och hem. Andra länder har också gjort mer för att hjälpa.

Nu ökar oron för att Israel ska inleda en markoffensiv i södra Gaza.

– Jag vet inte vart vi ska ta vägen, om de kommer hit. Folk här är trötta, de är trötta på kriget. Det är vanligt folk, vanliga familjer. Ingen vill ha det här kriget.

Dagens ETC söker UD.