– Hur ska det bli för dem? Det är en tanke som återkommer hela tiden. Jag har åtta barnbarnsbarn mellan tio månader och elva år, hur kommer de att ha det när de är så gamla som jag? Ibland har jag den där känslan av att jag levt i någon sorts lycklig glänta i historien.

Expert på Karl Marx

Professorn, idéhistorikern, författaren och debattören Sven-Eric Liedman har genom hela sin långa karriär fördjupat sig i både dåtid och samtid, ständigt på jakt efter svar på hur det goda samhället byggs, vad det är. Han är expert på Karl Marx, har skrivit böcker om de politiska idéernas historia, om solidaritet, människan, modernismen och nu nyss, om åldrande.

Åldrandet är som det är. Oundvikligt. Men mycket av det andra hade han andra förhoppningar om. Tidigt insåg han att ett bra samhälle är ett samhälle utan klassklyftor. Ett samhälle där solidaritet är ett ledord. Där det gemensamma målet är att de som har det sämst ska få det bättre. Nu ser han istället hur klyftorna vidgas, och hur det politiska samtalet trots det handlar om helt andra saker. Hur mycket av det som gjort Sverige bra stegvis överges.

– Jimmie Åkesson säger att han inte känner igen sig i det Sverige vi har nu, men jag kan säga att det gör inte jag heller, och det beror allra mest på Jimmie Åkesson och hans anhängare. Det är det som är den stora förändringen i det svenska samhället. Inte att vi har folk som kommer utifrån.

En grotesk strid

Sven-Eric Liedman är arg men låter vänlig. Kanske är det den mjuka skånskan. Inte hård som hos en del malmöiter, inte Stockholmssläpande som hos lundensarna. Det är en snäll landsbygdsskånska, antagligen uppmjukad av över 40 år i Göteborg. Men när Sverigedemokraterna och deras attacker mot transpersoner kommer på tal fräser han nästan.

– Det är fasansfullt. Att lyssna på Jimmie Åkesson är som att färdas 70 år tillbaka i tiden. Så talade gubbar ute i landet, när de menade att man inte får antyda något om sexualitet för barn. Det är groteskt att Sverigedemokraterna för den här striden nu. De är bigotta. Och ändå så tas de på allvar av de andra Tidöpartierna.

Redan inför valet 2018 kallade Sven-Eric Liedman Sverigedemokraterna det största hotet mot svensk demokrati sedan andra världskriget. Nu tycker han att mycket av det han befarande har besannats. De fria medierna är under attack, enskilda journalister ska kunna straffas, kultur som inte faller Sverigedemokraterna i smaken stoppas, akademin ska i högre grad styras av politiken, medel till civilsamhället dras in, liksom till folkbildning och studieförbund. Nyligen meddelade regeringen också att de vill avskaffa Socialdemokraternas rätt att anordna lotterier. Enligt Dagens Nyheter är nästa mål att dra in statsbidragen till ABF.

– Det är egentligen rena Erdogan- och Orbán-takter, detta att man på alla tänkbara sätt ska försvaga oppositionen, säger Sven-Eric Liedman.

Falsk akademisk elit

Han ser det som ytterligare ett tecken på hur högerregeringen håller på att montera ned det som har gjort Sverige bra.

– Folkbildningen är en oerhört viktig del i Sverige. Det som var nyckeln till att Sverige blev så pass bra och välmående en gång i tiden var att människor hade en andra chans, och en tredje chans. Det försöker Tidöpartierna nu att eliminera.

Vad beror det på tror du, att det är folkbildningen, akademin, medierna, som blivit måltavla för SD och regeringen?

– Det är en kopia av den amerikanska högerns idéer och inte minst Trump. Den verkliga eliten, den ekonomiska, som har hur mycket som helst och som är extremfarliga för klimatet och för samhällets sammanhållning, bortser man ifrån. Det är bisarra påståenden, ändå lyckas de få det att låta som att det är journalister, forskare, lärare som är eliten.

Det är inte bara skapandet av en slags falsk akademisk elit som importerats från USA, utan även en växande distans mellan stad och land. Till skillnad från bilden av eliten är den inte påhittad, utan i allra högsta grad på riktigt. Inte minst visar det sig i hur människor röstar.

– Vi ser ett mönster liknande det i USA, där man i de större städerna går åt vänster och på landsbygden åt höger. Det är påfallande.

Vad ser du för risker med det?

– Ett samhälle som glider isär är farligt. SD är bra på att utnyttja det här. Vi ser hur mindre orter avfolkas, servicen försämras och missnöjet växer. Samtidigt målas det upp en bild av den här eliten i storstäderna, när det är storkapitalet man borde rikta udden mot. Det märkliga är att det sverigedemokratiska partiet, som vill vara folkets röst, går med på storkapitalets alla excesser. Där är det Moderaterna som får styra, det är deras ekonomiska politik som Sverigedemokraterna sväljer.

Skriver som ett motstånd

Men trots att så mycket är så dystert, känner Sven-Eric Liedman inte hopplöshet. Det är lite som med kroppen. Den åldrande. Han har försämrats, han som en gång sprang maraton har nu artros och tar sig fram med långsamma steg, en gåstav i varje hand. Men fram tar han sig ju. Minst 6 000 steg om dagen ska det bli. Blicken stadigt riktad framåt, steg för steg mot målet.

– Jag går ogärna i nedförsbackar och aldrig när det är halt, men annars fortsätter jag med mina promenader, säger han.

Något annat alternativ finns inte. Han går för att han behöver det och han läser och skriver för att han måste. Kanske kan han bidra till ett bättre samhälle genom sina ord. I alla fall få någon att tänka till.

– Jag är inte i den handlingskraftigaste åldern, utan jag känner mig rätt så handlingskraftig när jag sitter bakom min dator och hamrar lite grann på förmiddagarna. Det är det jag kan göra, och kanske kan det spela en liten roll i alla fall. Vi måste tro att det vi gör har någon effekt.

Är du optimist?

– Jag brukar citera Antonio Gramsci, som menade att man ska vara pessimist i tanke och optimist i handling. Alltså, vi måste ju inse att det är ett oerhört penibelt läge, att det är oerhört svårt att förändra den politiska utvecklingen, men vi måste ändå ha tro på att det vi gör spelar roll.

Kan du känna dig uppgiven?

– Ja. Jag tror väl inte att det under min livstid kommer att hända så mycket positiva saker i Sverige tyvärr. Men jag vet ju inte hur många år jag kommer att leva. Vid nästa val är jag 87. Det är förfärligt...Förfärligt gammalt, säger han med ett skratt.

Huvudets bibliotek intakt

I sin senaste bok ”I november” som släpptes i höstas undersöker Sven-Eric Liedman just åldrandet. Även sitt eget. Han verkar ha förlikat sig med det. Den sviktande balansen är liksom inte så mycket att göra något åt. Och ännu lever han i allra högsta grad. Tankarna är lika snabba som innan, biblioteket i hans huvud intakt.

Är du rädd för att åldras mentalt?

– Ja det är klart, det är ju den gemensamma skräcken hos gamla människor. Det som är skönt är att jag inte har några som helst tendenser till detta. Mitt minne och mitt närminne är bra.

Det som alltid har varit en viktig del av hans person – nyfikenheten, läsandet och törsten att lära – är även det intakt. Sven-Eric var sådan redan som pojke. Visserligen ganska lat i skolan enligt honom själv, men ändå nyfiken. Och han gillade att ifrågasätta. Pappa prästen, påläst och samhällsintresserad även han, fick sällan stå oemotsagd.

– Min far kom från mycket fattiga förhållanden, men blev politiskt konservativ. Vi kunde bråka mycket om detta. Vi bråkade aldrig om religionen, även om jag försvann ifrån den, men politiken och vad ska man kalla det.. sexualmoralen. Där grälade vi.

Hur kom det sig att du inte blev som din pappa, konservativ?

– Vi hade det bra, allt jag behövde fanns. Men i byn där jag växte upp, Vittskövle, var den gamla tidens klassamhälle väldigt tydligt. Här fanns godsägare och statare, och de som hade det allra värst var mjölkerskorna, de som blivit gravida och där gubben stuckit så de blev ensamma med barnen. De var tvungna att mjölka kor för att få ihop till en oerhört knapp existens.

Bananen som klassmarkör

I det lilla samhället, som då ändå var ”intensivt levande”, möttes barnen från olika förhållanden i skolan. Ett minne har särskilt etsat sig fast.

– Jag kommer ihåg en gång när jag kom med en banan, det var i slutet av 40-talet, då var det en kille som var son till en mjölkerska som frågade om han fick äta det där vita i bananskalet. Jag skämdes så oerhört efteråt, att jag inte hade delat med mig, jag slafsade i mig den där bananen.

De pratade om situationen därhemma efteråt.

– För honom var en banan en totalt oåtkomlig lyx, säger Sven-Eric, som om minnet fortfarande får honom att skämmas.

Det han kallar sin andra lektion i klassamhällets konsekvenser kom några år senare. När han träffar hon som blev hans första fru, eller framförallt, när han får inblick i sin svärfars vardag.

– Hennes pappa jobbade på Boxholms järnverk, som arbetare. Han svetsade i den helvetiska hettan. Jag talade ofta med honom, han var en fin och trevlig man, men det var ett oerhört slitigt jobb.

De politiska samtalet skedde allra mest mellan Sven-Eric och hans pappa. Mamman bidrog med mer praktisk kunskap. Men de delade alla tre uppfattningen om skolan. Den skulle vara för alla. Oavsett bakgrund skulle barn ha samma möjligheter till utbildning.

– Pappa var radikal på en punkt och det var när det gällde skolan. Han hade sju syskon i livet och sa att alla hade kunnat ta studentexamen, men det var bara han som fick göra det.

Fy fan för skolförfallet

Engagemanget för skolan har Sven-Eric ärvt. Han har följt skolans förändring. Glatts åt att den högre utbildningen är tillgänglig för alla, sedan förfärats över att skolan blivit en marknad. Att förutsättningarna för att få en bra skolgång återigen har blivit så olika. Han skakar på huvudet så det flygiga gråa håret vajar. För första gången under intervjun svär han.

– Jag har förfasat mig över den svenska skolans förfall. Vi har koncerner och glädjebetyg och... fy fan alltså.

Han faller in i en utläggning om privatiseringarna, om 90-talets reformer, om hur grunden lades på 80-talet tack vare Margret Thatcher och Ronald Reagans stora genomslag. Om den skadliga bankkapitalismen.

– Den är förfärlig. Den förstör så fruktansvärt mycket och det har blivit politikens vikigaste uppgift att hålla den under armarna. Det ligger ett oerhört stort ansvar på oss som verkligen avskyr det här, att förändra.

Hur skulle det kunna gå till?

– Det är ingen lätt uppgift förstås. Man skulle ju önska att det kom en stor folklig rörelse som verkligen ville något. Innan pandemin kändes det som att det kanske var på gång, med Greta. Jag hoppas att det på något sätt kan uppstå något liknande. Jag skulle gärna halta med i en sådan rörelse, säger han och skrattar.

Mellan hägg och syrén

Vi rester oss för att gå ut i försommarvärmen. Tiden är den där korta, när häggen fortfarande blommar och grönskan exploderar. Solen ovanligt varm. Sven-Eric stannar upp, ser ut att ta tillvara stunden.

– Vi kan njuta av att det är så vackert och varmt väder, men samma väder nere i Spanien har gett upp mot 40 grader, redan i april!

Långsamma men målinriktade steg mot Nya Masthugget där han bor med sin fru. Efter ungefär 600 meter sjunker Sven-Eric ner på en bänk utanför lägenheten. Omgiven av grönska, med doften av nyutslagen syrén i luften.

– Visst är här vackert? Vi har till och med en egen trädgårdsmästare, utbrister han.

Hans egen lyckliga glänta i full blom. Snart lämnar han den för att tillbringa sommaren i huset i skånska Degeberga. Men ledig ska han inte vara. Han ska skriva på en uppföljning till ”I november”. Och alldeles säkert blir det andra texter också. Orden finns där, tankarna behöver ta form. Hans eget sätt att försöka vidga gläntan till att bli mer än en parentes i historien.