Nedrustningen av äldrevården i Sverige har pågått i över 30 år. Det fanns från början många goda intentioner bakom omorganiseringar. Tidigare hade tusentals äldre legat på långvården på svenska sjukhus. Nu skulle de istället för att förvaras på en institution få möjligheter att bo hemma med speciellt stöd.

Det lät ju bra, så det var inte svårt att politiskt få igenom omorganisationen. Och i den så kallade ädelreformen flyttades ansvaret för äldrevården från dåvarande landstingen och sjukvården till kommunerna.

Men problemen hopade sig snabbt – det räcker inte med goda intentioner, det behövs resurser också. Och resurser saknades på många håll inom äldrevården. Att lägga över ansvaret för äldrevården på 290 olika kommuner med helt ojämlika förutsättningar och försöka skapa adekvat vård och hjälp på alla ställen gick inte.

Vissa kommuner var i hårt pressade situationer redan innan och hade helt andra prioriteter än att lägga ut stora belopp på äldrevården. Detta parat med en mycket luddig lagstiftning, kraftigt bristfällig styrning från statens sida och avsaknaden av tydliga rättigheter för de äldre ledde till en mycket svår situation på många håll. Larmen om att äldre, dementa människor låstes in på obemannade avdelningar under natten duggade tätt och blev mycket uppmärksammade, men ingenting hände med lagstiftningen.

Fortfarande var det, och är, så att sjuka, äldre människors behov av hjälp bedöms och utreds enligt samma paragraf som socialstöd. Det lämnar mycket till kommunen att själv bestämma.

Den enorma minskningen av tillgängliga platser inom äldreboendena – en reducering med 30 procent bara sedan år 2000 – kan inte förklaras med förändrad lagstiftning eller att äldre i Sverige blivit avsevärt friskare. Minskningen har lett till att det är mycket svårt för äldre och deras anhöriga att kunna få en plats på ett äldreboende och de som till slut kommer in är idag betydligt sjukare och äldre än tidigare.

Både borgerliga och rödgröna regeringar valde att inte reglera detta och lagstifta om absoluta krav för de äldre. Skälen var ekonomiska. Detta skulle kostat miljarder för landets kommuner – pengar som de inte tyckte fanns.

Även utan pandemier har situationen varit under kritik på många platser. Anhöriga och anställda har slagit larm för döva öron. De myndigheter som har haft till ansvar att utöva tillsyn, IVO och Socialstyrelsen, har varit tandlösa och själva drabbade av för små resurser. Nu först, när äldre på äldreboenden drabbats hårt av corona, har IVO fått i uppdrag att genomföra granskningar av äldreboenden.

I Stockholm har situationen varit extra besvärlig, här har kommunens vårdval slagit igenom hårt. I dag finns cirka 60 olika vårdgivare inom äldrevården att välja mellan i Stockholm, tidigare var det 120. Det finns ingen ordentlig kvalitetskontroll av dem och de har mycket olika förutsättningar att klara sina uppdrag, speciellt om en pandemi slår till. Där finns allt från resursstarka och kvalitativa vårdgivare, till mycket små företag utan resurser eller medicinsk kompetens.

Detta slår naturligtvis också igenom på dessa vårdgivares möjligheter att skydda sin personal, både vad gäller utrustning och kompetens.

Vad som måste ske nu är en ordentlig upprustning av äldrevården. Det handlar om en mängd fler anställda, avskaffande timanställningar, högre medicinsk kompetens, vidareutbildning av personal och adekvata utrustningar.

Det kommer att kosta pengar, mycket pengar och i hög grad statliga pengar, men det är nödvändigt om vi i framtiden inte stillatigande ska tvingas titta på hur gamla, ofta sjuka människor tillåts dö.