– Du vet, när man har levt på gatan… Det är väldigt farligt att leva så, och att numera komma till ett hem och en egen säng – det är som att man varenda dag måste…, säger Sergio och nyper sig demonstrativt i armen.

Förekom våld i familjen

Sergio Gonzales kom till Sverige från Chile som barn 1973. Familjen flydde från Pinochets diktatur och hamnade så småningom i Tensta i Stockholm. För Sergio började problemen tidigt. Det förekom våld i familjen och i skolan blev han mobbad och slagen för att han var annorlunda. Redan som tolvåring började han ta droger för att stänga ute smärtan, och som trettonåring kastade hans mamma ut honom från hemmet. Efter det rasade allt – med kriminalitet, ännu mer droger och ett liv på gatan som följd. Sergio försökte flera gånger att ta livet av sig genom att ta överdoser. Till slut skickade läkarna honom till behandlingshemmet Stensele kursgård i Västerbotten. Det var i mitten av 1990-talet – och det blev hans räddning.

– Han som drev gården var gammal polis och han mötte mig med öppna armar för att ge mig en kram. Herregud, jag var van vid andra slags poliser, säger Sergio och ler vid minnet.
Efter ett och ett halvt år på behandlingshemmet följde en tid av studier och jobb. Men också av ångest, psykisk skörhet och fortsatt hemlöshet. Inte förrän hans kontaktperson tipsade honom om Kärnhuset i Umeå föll bitarna på plats, en efter en.

– Här blev jag sedd och träffade människor med samma problem som jag. Jag kom också fram till att jag var bra på saker – allt som jag har upplevt kan jag använda för att hjälpa andra, så jag började arbetsträna här. Nu föreläser jag, och är kamratstödjare.

Men åren som hemlös och missbrukare har satt spår på många sätt. Som det här med tänderna. Redan som barn tryckte Sergio Gonzales ut sina tänder som ett slags självskadebeteende. Åren med amfetamin fick honom bokstavligen att tugga sönder hela tandrader, och biverkningar av psykofarmaka gjorde att resterande tänder tog stryk. Nu är de trasiga stumparna som ett stigma.

– Det är inte så roligt när man föreläser eller pratar med människor. Munnen är ju jätteviktig, men jag har aldrig haft råd att gå till tandläkaren. Folk som känner mig vet ju om det här med mina tänder, men när man träffar nya människor så sitter man så här, säger Sergio och sätter en hand för munnen.

”Socialtjänsten har sällan råd”

Det är vanligt att hemlösa och missbrukare har allvarliga problem med tandhälsan. I början av 2000-talet presenterade Karolinska institutet en socialmedicinsk studie av hemlösa. Där framkom det att ett av de tydligaste önskemålen från de hemlösa var att få hjälp med att laga sina ofta genomruttna tänder. Men samtidigt är det få som verkligen får hjälp – tandvård är dyrt. Det går att söka ersättning från Socialtjänsten, men Patricia De Palma, som är cheftandläkare på mottagningen Pelarbacken i Stockholm, säger att det inte alltid är att räkna med.

– Socialtjänsten har sällan råd att ersätta tandvård till hemlösa, eftersom de har så många andra uppgifter och måste hålla budget. Då blir tandvården avpoletterad – eller så ersätter de kanske bara de absolut billigaste åtgärderna.

På flera håll i landet bedrivs dock tandvård för hemlösa. Ofta i projektform och på olika aktörers initiativ, det kan vara Folktandvården, privata kliniker eller kommuner. Under 2002 öppnade landets första tandläkarmottagning riktad till hemlösa i Stockholm, och idag arbetar ett helt nätverk – ”Nätverket för tandvård åt hemlösa” – med att initiera fler mottagningar runt om i landet där hemlösa kan få hjälp. Patricia De Palma har varit engagerad sedan starten:

– Det handlar i grunden om rättvisa. Jag har en kollega som ramlade och bröt höften. Inom 24 timmar hade han fått en ny höft och betalade en liten summa för detta. Men personer som är hemlösa och som kanske bara behöver en tandprotes, kan få vänta i månader på ett godkännande av socialen. Många säger att våra patienter får skylla sig själva, men ingen som jag har träffat har valt att bli vare sig hemlös eller missbrukare. Många är psykiskt sjuka och har använt droger för att dölja sin sjukdom.

Problem med att höra vad de sade

Umeå kommun var tidigt ute med att tillsammans med Folktandvården och Västerbottens läns landsting låta hemlösa få laga sina tänder. Under 2005 gick parterna ihop i ett projekt, där föreningen Öppen gemenskap blev navet. Föreningen, som kände de hemlösa, skulle uppmuntra dem att söka hjälp. Samtidigt bistod socialtjänsten med förenklade biståndsansökningar, medan landstinget ordnade lediga tider.

En av eldsjälarna bakom projektet var journalisten Leif Stenberg. Vid den tiden gjorde han dokumentärer om utsatta och drev även teaterverksamhet. Han visste vad dålig tandhälsa innebar.

– Det var problem med att höra vad de sade, eftersom så många av dem saknade tänder. De beskrev också helvetet med att inte kunna tugga mat. Så det var bara att starta projektet – jag visste att det skulle bli uppskattat och viktigt.

Under de år som projektet pågick hann runt tjugotalet hemlösa få sina tänder lagade, men sedan rann arbetet ut i sanden. Det var inte nog tydligt vem ansvaret låg på. Nu kan dock projektet komma att få en nystart, efter att Leif Stenberg kallat till ett nytt möte med kommun och landsting. Efter det beslutade Umeås individ– och familjenämnd att socialtjänsten ska få i uppdrag att undersöka om folktandvården och frivilligorganisationer vill få igång ett samarbete igen. Den här gången ska samarbetet få en fastare grund, säger nämndens ordförande Andreas Lundgren (S).

– Vi är väldigt sugna på att dra igång det här igen. Men vi måste ha en struktur för hur det ska fungera på lång sikt, och hur det ska se ut får tjänstemännen först lägga fram ett förslag om. Det vore fantastiskt om Umeå än en gång kunde bli en föregångskommun när det gäller detta.

För Sergio Gonzales skulle nya tänder betyda mycket.

– Jag tror att jag skulle få tillbaka lite självförtroende. Nu är jag en gammgubbe, så det kanske inte spelar så stor roll, men jag vill gärna ha tillbaka tänderna för att kunna äta och skratta utan problem. Att ha hela tänder handlar om att ha sin värdighet.

Patienter har ofta psykiska sjukdomar

I dag drivs alltså frågan om tandvård för hemlösa i mångt och mycket framåt av eldsjälar och frivilligkrafter. Men tandläkaren Patricia De Palma vill se långsiktiga lösningar. Hon säger att det borde vara enklare för tandläkare att använda sig av de tandvårdsstöd som redan finns – exempelvis så kallade F-kort för människor med funktionshinder.

– Många patienter som vi möter har ofta psykiska sjukdomar. Om systemet runt F-kort var enklare skulle tandvårdspersonalen lättare kunna erbjuda patienterna att söka ett sådant, men det är så komplicerat och byråkratiskt för en allmäntandläkare att man inte gör det.

Patricia De Palma ser också gärna att staten tar ett tydligt grepp på frågan:

– Hemlösa kommer sällan tillbaka till ett vanligt liv. Ofta blir de socialbidragstagare, men det blir en dyr uppgift för kommunerna att bekosta tandvård för kanske tiotusentals personer. Här borde staten gå in med särskilda medel för tandvård till hemlösa