Men när världens samlade klimatforskarkår i måndags drog i nödlarmet verkade ledarna för de tre största partierna i Sverige stå mållösa. Statsministern undvek media och först på kvällskvisten dök ett meddelande upp på hans Instagram.
”Regeringens målsättning är glasklar: till 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären och bli världens första fossilfria välfärdsland”, skrev Stefan Löfven, och påminde om de svenska klimatmålen – som landet enligt Naturvårdsverket inte är på väg att nå – samt om olika politiska satsningar – som enligt Klimatpolitiska rådet, det expertorgan som har för uppgift att syna regeringens klimatpolitik – inte räcker för att minska utsläppen mer än på marginalen. Inga nya åtgärder föreslogs.
Företrädarna för Sveriges två andra största partier nämnde inte FN-rapporten alls.
Och då hade FN:s klimatpanel gjort sitt yttersta för att göra livet lättare för politiker. Rapporten ackompanjerades av en sammanfattning för beslutsfattare, ett ultrakoncentrat på cirka 40 sidor, rikt illustrerat av olika grafer. Varenda mening i sammanfattningen togs dessutom fram i samarbete med representanter för de 195 regeringar som ställt sig bakom Parisavtalet. Tillsammans har de stött och blött varje ord under långa zoom-sessioner.
Bråda dagar för forskare
Det var istället forskare och tjänstemän som fick göra sitt bästa för att uppmärksamma den nya rapporten. Telefonkön till Sveriges representant i FN:s klimatpanel, Markku Rummukainen, ringlade lång denna dag.
– Man måste få smälta lite grann. Klimatarbetet är inget sprinterlopp, utan mer ett maratonlopp, kommenterar han diplomatiskt politikernas tystnad när Dagens ETC får tag på honom.
Vad hoppas du ska ske med rapporten nu?
– Jag hoppas att den ger bra input till både internationellt klimatarbete, inklusive klimatförhandlingarna, men också till klimatarbetet på nationellt basis. Egentligen alla som jobbar med klimatarbete kan använda det här som kunskapskälla och utgångspunkt.
Inlåst i fossil infrastruktur
Att omställningen tar sådan tid beror, enligt Markku Rummukainen, inte minst på att samhället låst in sig i fossil infrastruktur och energisystem som byggts för att vara väldigt länge. Det tar tid att lägga om samhället. Men för den enskilde behöver inte omställningen bli särskilt dramatisk.
– Vi kan fortsätta leva ett gott liv. Det kan se lite annorlunda ut. Men i framtiden, med ett ambitiöst klimatarbete där vi strävar efter att nå Parisavtalets mål, blir livet inte sämre någonstans i världen, utan faktiskt tvärtom.
Pelle Boberg, klimatanalytiker på Naturvårdsverket, hoppas även han att den nya IPCC- rapporten – som han beskriver som ”en kunskapsskatt” – ska komma till gagn för alla dem som på ett eller annat sätt är intresserade av klimatet.
– Det här är antagligen den mest omfattande klimatsammanställningen någonsin och den som mer brådskande än någonsin ger ett imperativ att agera. Om vi under de närmaste decennierna inte förverkligar den klimatomställning som i snabb takt tar ned koldioxidutsläppen mot noll så blir konsekvenserna mycket allvarliga för lång tid framöver och i ett flertal fall oåterkalleliga, säger Pelle Boberg.
– Vi har väldigt bråttom. Den enda tveksamheten handlar om vi har oerhört bråttom eller superbråttom.
Även han lyfter fram de positiva aspekterna av den gröna omställningen:
– Det vore en oerhörd bedrift för mänskligheten. Det kanske finns sånt som splittrar mänskligheten men intresset av ett stabilt klimat är något som enar oss alla. Förhoppningsvis kan detta också leda till att världssamfundet går samman och jobbar tillsammans under de här närmaste decennierna.
Vi ser samtidigt att utvecklingen går åt fel håll. Kan vi förlika oss med faktum att samhället kanske inte lyckas få ned utsläppen?
– Att ge upp är inte ett alternativ. Vi kan klimatanpassa, och det är otroligt viktigt att vi rustar samhället för ett förändrat klimat. Men det finns gränser för vad samhället kan anpassa sig till. Det finns en stor risk att man sätter igång skeenden som innebär väldigt djupgående förändringar och processer som är svåra att hejda när de väl triggats.
Enkät
Från IPCC-rapporten framstår det tydligt att det behövs stora insatser för att världen inte ska brinna upp. Vad vill du att Sverige gör nu?
Frida Berry Eklund
Verksamhetsledare och talesperson, Våra barns klimat
– Jag vill att alla som har ett politiskt uppdrag tar sig tid och läser den del av rapporten som är till för beslutsfattare. Den är bara 41 sidor lång. Sedan vill jag att alla partier ordnar interna diskussioner om slutsatserna – gärna med representanter från forskarsamhället närvarande – om hur de kan skärpa sin politik i linje med den senaste forskningen. Det tredje de behöver göra är att kommunicera till oss väljare om exakt hur de ska se till att Sverige tar sitt fulla ansvar och bli en föregångare på riktigt. Klimatet angår alla och måste in i alla valmanifest. Våra barn kommer att utkräva svar om varför vi visste men inte gjorde det som krävdes. Tiden för mellanmjölkspolitik är över – ledartröjan på.
Nina Ekelund
Generalsekreterare Hagainitiativet
– IPCC är tydliga, det är vi, här och nu, som måste agera. Det behövs modiga beslut, nya politiska samarbeten och att välja se det okonventionella som en möjlighet. Det är viktigt att näringslivet driver på för politiska beslut som gör klimatarbetet lönsamt och som påskyndar omställningen. Sverige bör också se över de svenska klimatmålen, de ligger inte idag i linje med vad som krävs.
Ola Hansen
Klimatexpert på WWF
– Det räcker inte med Sverige tyvärr. Nu måste hela världen mobilisera och göra allt man kan. Vi har en liten chans att klara 1,5-målet om vi gör allt nu. Och det är de rika länderna som måste visa vägen. De måste ta fram lösningar, bidra med finansiering, kompetens och resurser. Vi måste ha noll investeringar i fossila bränslen. Vi behöver stötta teknikomställning och ställa om
resursflöden, både minska energianvändning och resursanvändningen.
