Strejkens kostnader kommer uppnå cirka 150 miljarder kronor, enligt Europe1. Ekonomiminister Bruno Le Maire försökte i ett tal lugna det franska folket med att landets ”BNP bara har påverkats marginellt av strejken.”

Tvåbarnsmamman Muriel dos Santos bor i förorten Chambourcy utanför Paris. Hon är egenföretagare inom den så kallade gigekonomin och tar uppdrag i folks hem – erbjuder allt från städning till en slags privat hemtjänst för äldre och funktionshindrade. Mellan uppdragsgivare tar hon sig med allmänna transportmedel. Pendeltågen fungerar hyfsat mellan klockan 6.30 och 9.00 men hon måste lämna barnen i skolan då.

– Jag slösar bort två, tre timmar extra på transporter varje dag och förlorade säkert 40 procent av min inkomst de veckor strejken var som hårdast. Vi i förorten tas som gisslan i deras konflikt. Jag jobbar privat och på uppdrag – om jag inte dyker byts jag helt enkelt ut. Men hade jag varit järnvägs­arbetare eller offentliganställd hade säkert jag också strejkat. Regeringen kommer att låta folk skrika sig hesa och sedan göra som de vill med våra pensionerna ändå. Själva åker de runt i centrum med privatchaufför, säger Muriel Dos Santos.

”Hon kan dra åt…”

Många förortsbor och småföretagare uttrycker samma sak. De är trötta på strejken. Den tar mycket tid, ork och resurser i anspråk. Vissa skyller på de som strejkar – andra på regeringen. Arbetsmarknadsminister Muriel Penicaud använder just förortsborna som slagträ när hon kritiserar de strejkande.

– Vi talar om de ekonomiska kostnaderna men vem räknar de mänskliga kostnaderna? De som drabbas hårdast av strejken är inte de som bor i centrala Paris. Det är den kvinnliga städerska eller sköterska som bor långt ute i förorten, hon som måste pendla två timmar på morgonen och två timmar på kvällen det är hon som har problem nu, sa Muriel Penicaud i en intervju i fransk tv, BFMTV.

– Hon kan dra åt… ursäkta men hon kan ju inte sitta i tv och gråta för oss i förorten när det är hennes regering som vägrar lyssna på folks ilska. Jag vill också vara säker på att få en bra pension framöver utan att behöva jobba ihjäl mig. Hur tänker hon åtgärda det? säger Muriel dos Santos.

Inspireras av Sverige

Enligt en opinionsundersökning beställd av Le Parisien är det förortsborna som drabbas hårdast av strejken – men samtidigt de som till största andel stöttar den.

– Regeringen låter konflikten pågå, de ger inte efter många tum. De glömmer sitt eget ansvar för att få stopp på det här, säger Muriel Dos Santos.

Reformen av det franska pensionssystemet innebär att 42 olika pensionskassor ska slås ihop till en enda och på så vis bli mer enkel och ”jämlik” – inspirerat av svensk modell. Just jämlikhetsargumentet kritiseras av de olika franska fackförbunden, även CFDT, den järnvägsfederation som annars är mest positiv till en pensionsreform.

– Personer som har slitsamma jobb bör inte ha ett pensionsavtal som är ”jämlikt” en kontorsarbetares. Vi vill att regeringen garanterar att pensionerna inte sänks och att de som slits ut måste kunna gå tidigare, säger Pierre Cohen, lokal fackbas för CFDT.

– Lokförare slits inte ut snabbare än många mer traditionellt kvinnliga yrken, nästan alla inom järnvägen är män medan reformen snarare är positiv för traditionella kvinnoyrken som sjuksköterskor, säger Valérie Guillou som själv arbetar som läkarsekreterare inom privat sjukvård.

Men samtidigt strejkar även läkare och sjuksköterskor inom offentligvården. Anledningen är inte enbart pensionerna – utan de generella nedskärningar inom offentlig sektor flera regeringar har genomfört. Ingen tidigare regering har varit så hårdföra på sin reformlinje som den nuvarande.

Inom järnvägen och kollektivtrafiken kan vissa arbetare fortfarande gå i pension före 60 års ålder. Äldre lok- och tunnelbaneförare kan göra det redan vid 51 år. CFDT är den största fackliga centralorganisationen i Frankrike och de tycker det är bra ”att vissa privilegier lyfts och att systemet blir mer rättvist”. Men den näst största och mer stridbara fackorganisationen CGT vill inte godta det argumentet.

– Det handlar inte om våra privilegier, det handlar om alla arbetares rättigheter. När vi en gång krävde allmän pension kom näringslivet med samma argument. Landets ekonomi skulle haverera när folk ville ha betalt för att vara lediga. Vi vill inte vara privilegierade utan utöka rättigheterna för arbetare i allmänhet. Frankrike är ett välmående land och vi har råd om vi är solidariska, menar Jean-Pierre Mercier, lokal fackbas för CGT.

Kostar miljardbelopp

De reella, kortsiktiga kostnaderna för strejken är svåra att uppskatta och beror på metod. Det talas om fyra miljarder kronor bara för statliga järnvägen SNCF och 35 procent förlust under de viktiga helgveckorna i december för turistindustrin. Samtidigt har exempelvis taxi- och oljebolag gjort stora förtjänster.

– Jag har inget körkort men det har hänt att jag tagit taxi mellan uppdrag för att inte förlora jobb, säger Muriel Dos Santos.