En strejk. De flesta tror sig nog veta ungefär vad det innebär. Fråga en slumpvis vald person och hen svarar förmodligen att arbetstagarna lägger ner arbetet med målet att förändra arbetsvillkoren. Men mer då? Sverige är ett land där det sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 strejkats lite, så om du frågar personen om hen varit med om en strejk är svaret troligen nej. För de allra flesta är en strejk en ”once in a lifetime”-händelse.
Detta betyder inte att strejken är något som tillhör det förgångna. Som arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö påpekat är strejken ”det enda verksamma medlet för arbetstagarna att genom kollektivavtal påverka anställningsvillkoren”. Fundera på den formuleringen en stund. Den betyder att utan rätten att lägga ner arbetet skulle facket vara en meningslös organisation. Avtalsrörelsen skulle vara inställd. Chefen skulle egenmäktigt bestämma din lön och huruvida du ska få OB-tillägg (det kan du glömma!). Kort sagt är strejken den laddade revolvern under bordsduken – och det blir tydligt under turbulenta tider. Idag till exempel används ordet allt oftare: i samband med hamnarbetarkonflikten, med las-utredningen och avtalsrörelsen. För bara någon vecka sedan antydde Tobias Baudin att Kommunal var berett att gå ut i strejk över sifferlösa avtal. Hanen spändes.
En annan sådan turbulent tid var runt 2003. Då gick Kommunal i konflikt med arbetsgivarna i det nuvarande Sveriges kommuner och regioner (SKR, då SKL) och den största välfärdsstrejken någonsin bröt ut. Kommunal var vid tidpunkten landets största fackförbund, med över en halv miljon medlemmar, och i 140 kommuner lade 80 0000 medlemmar ner arbetet. Läsare över 40 minns säkert de röda jackorna med ”Vi tar fajten!” på baksidan. Konflikten är särskilt intressant att studera idag. Vi ska återkomma till det.
Vad gjorde konflikten med mig?
Kristin Linderoth är forskare i genusvetenskap vid Lunds universitet. Hon är också tidigare vice ordförande för Socialdemokraterna i Lund och före detta medlem av tidskriften Tidens redaktion. I dagarna disputerar hon med en avhandling om just Kommunalstrejken med titeln ”Kampen om välfärdens värdefackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003”.
När ETC intervjuar henne är hon slutkörd – men glad. Disputationen gick bra, nu är nio år med forskingsprojektet slut. I avhandlingen har hon intervjuat kommunalare som deltog i strejken och försökt förstå vad konflikten gjorde med dem.
– Ett fackförbund genomgår en väldig förvandling i samband med en strejk. Från att till vardags syssla med samverkan och förhandling blir man i ett slag en stridsorganisation, säger Linderoth från sin lägenhet i Lund.
– Samtidigt gjuts organisationen samman. Avståndet mellan olika nivåer upplevs som mindre när alla drar åt samma håll.
Kallades funktionssocialism
För att förstå Kommunalstrejken krävs det att vi backar bandet tillbaka till 1990-talet. Det var en turbulent tid för såväl LO som välfärdsstaten. Fram till 1980-talet hade den offentliga sektorn byggts ut kraftigt. Bara mellan 1965–1975 ökade antalet offentliganställda med 70 procent. Detta handlade till stor del om en expanderande ekonomi, men det handlade också om ett politiskt projekt. Idag är det få som minns detta längre, men för 50 år sedan kallades offentlig sektor emellanåt för ”socialistisk sektor”. Tanken var offensiv: om man utvidgade det offentligas åtagande skulle privatkapitalismen trängas tillbaka samtidigt som regeringen höjde skatterna.
På 1960-talet stred därför Kommunal mot entreprenader och på 1970-talet hade fackförbundet en offensiv strategi med förslag på kommunalisering av räddningstjänst, bussbolag och taxiverksamhet. Detta var ett slags planekonomi med både hängslen och livrem. Eller funktionssocialism som det kallades med ett typiskt svenskt uttryck.
På 1980-talet började dock ett gryende missnöje med strategin synas. Hur mycket kunde man egentligen höja skatterna? Till 100 procent? Lycka till, sade högerkritikerna. Och höll inte välfärdsstaten på att bli en byråkratisk koloss? Successivt förvandlades ”socialistisk sektor” till ”ofantlig sektor” och inom socialdemokratin började det mumlas om sparbeting och nedskärningar. Så small det plötsligt till och 1990-talskrisen bröt ut. Resultatet var givet: den offentliga sektorn fick bli stötdämpare.
Under den första halvan av 1990-talet avskedades 200 000 offentliganställda. Kommunals strategi gick från att vara offensiv till defensiv. Ekonomismen bredde ut sig och inom socialdemokratin blev ”kanslihushögern” dess korsriddare.
– Kommunal har historiskt haft en ganska speciell position inom arbetarrörelsen, eftersom de byggt upp välfärdsstaten. Under efterkrigstiden sågs förbundet som ett förkroppsligande av det välfärdspolitiska projektet. Detta gjorde att man hade nära relationer till socialdemokratin. Men så hände något under 80-talet och partiet och förbundet började gå åt olika håll. Kommunal hade fortfarande synen att den offentliga sektorn inte bara är en viktig del för att hålla samhället igång, utan också ett medel för att göra det jämlikare.
– Den idén övergav socialdemokraterna och andra delar av arbetarrörelsen. Istället för att se utbyggnaden som ett ändamål i sig började man betrakta offentlig sektor som en kostnad, säger Linderoth.
Fick motsatt effekt
Spola sedan bandet fram till 2003. Bakom låg ett årtionde av sparbeting och åtstramningar. Av ökande arbetsbelastning och löner – framförallt kvinnolöner – som stagnerat. Efter krisen hade ekonomin visserligen återhämtat sig, men för kommunalarna var det fortfarande hårda tider. 1994 hade förbundet gått med på individuell lönesättning utifrån tanken att de högst avlönade skulle dra med sig de lägst avlönade uppåt. Istället fick det motsatt effekt och de med lägst löner halkade efter. Förbundet insåg detta: man sade upp löneavtalet från året innan och krävde ett högre golv, på 5,5 procent istället för de dåvarande 3,5. Kort därefter gick man ut i strejk.
I avhandlingen beskriver Linderoth det mycket speciella i en kommunalstrejk. Man kan jämföra med en strejk på Volvo: den slår hårt mot ägarnas plånböcker men är inte särskilt påtaglig för allmänheten. När Kommunal strejkar, däremot, riktas aktionen mot folkvalda politiker, som sparar pengar på konflikten. För allmänheten blir dessutom strejken påtaglig när barnskötare och undersköterskor lägger ner arbetet. Kort sagt: en kommunalstrejk är helt beroende av allmänhetens stöd för att fungera. Faktum är att en uttänkt pr-strategi är förbundets starkaste vapen.
Detta hade också Kommunal, understryker Linderoth. Under strejken skrevs mängder av debattartiklar och pressmeddelanden, man samlade namnunderskrifter och genomförde demonstrationer. Tryckte knappar, bildekaler och – såklart – de röda jackorna. Satirtecknaren Robert Nyberg anlitades för att färgsätta demonstrationerna och hans bilder trycktes på plakat. Smarta slagdängor formulerades, som ”högre löner än våra söner”, och i stad efter stad fick man bilarna att ”tuta för högre lön”. Detta var strejken som happening – klasskampens instamoment – och strategin kan inte beskrivas som något annat än en succé. Enligt en Temo-undersökning stödde åtta av tio svenskar strejken.
Vad gjorde strejken med kommunalarna?
– Jag skulle beskriva det som att hela möjlighetshorisonten ändrades. I mina intervjuer beskriver deltagarna att de plötsligt fick upp ögonen för vad ett fackförbund kan vara. Konflikter handlar utåt ofta om krav på högre löner. Men strejken rymmer mycket mera. Den förändrar självbilden hos de anställda och skapar en slags solidaritetskultur. Dessutom innebär strejken ett ifrågasättande av arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Och det är något ganska stort.
En ny politisering?
Kanske skulle man kunna säga att 2003 skedde en slags återpolitisering av den offentliga sektorn. Visserligen var argumenten för strejken ekonomiska, men känslan av att man bar samhället växte sig stark. I början av 1900-talet skrev Lenin (som knappast är rumsren i Kommunal, men som visste mycket om arbetskonflikter) att strejken är bra som kampmetod eftersom den höjer den kollektiva moralen hos arbetarna och ingjuter en känsla av att stå på jämn fot med de rika. I Linderoths avhandling anar man en liknande process inuti deltagarna. På försättsbladet citerar Linderoth proggbandet Euskefeurats ”Tankar på nattgammal is” från 1984 som skildrar hur en strejk föder samhällskritiska tankar om ”arbetets värde”.
Linderoth visar att strejken till syvende och sist handlade om välfärdsarbetets värde, vilket intuitivt kan låta smått. Men i sammanhanget ruckade det debatten, för ingen skulle våga tala om ”ofantlig sektor” idag.
Men, invänder jag, strejken har knappast setts som någon succé i efterhand. Visserligen fick man igenom sitt mest grundläggande krav: höjda lägstalöner. Och jämställdhetspotterna (som finns i modifierad form än idag) är en stor feministisk seger från 2003.
Dock byggde detta inte på ett välbehövligt tillskott av pengar från arbetsgivarna – utan på att Kommunförbundet omfördelade lönepotten.
Linderoth håller med, och lägger till att i efterhand har många deltagare beskrivit det som ett växande avstånd mellan förbundsledningen och gräsrötterna. En besvikelse över att man blåste av strejken bara några dagar innan sympatiåtgärder från Transport sattes in, och att man inte gick mera offensivt fram, exempelvis genom att ta ut samtliga barnskötare på förskolorna.
Sista stora striden?
Sedan 2003 har inte heller mycket gått åt rätt håll ur förbundets synvinkel: arbetsbördan har blivit tyngre, pengatillskotten mindre, de tillfälliga anställningarna har blivit fler, liksom de delade turerna. Dessutom, om man tittar på strejkfrekvensen, kan man konstatera att den har gått ner. Den årliga strejkfrekvensen har gått från att ligga mellan 100 och 300 under 1970- och 1980-talet till att parkera runt 10 om året sedan 2000. Jag spetsar till frågan och undrar om Kommunalstrejken var arbetarrörelsens sista stora strid? Om det var ett sista (misslyckat) försök att göra den offentliga sektorn som ett offensivt projekt?
Linderoth tvekar en stund.
– Här tror jag att man måste lyfta blicken och sätta Kommunalstrejken i ett internationellt perspektiv. I Sverige har strejkfrekvensen gått ner, visst, men ute i världen har det varit en stor strejkvåg under 2000-talet. I Latinamerika, Asien, USA, Storbritannien och Danmark till exempel har det varit väldigt många arbetskonflikter i den offentliga sektorn, bland annat har lärare, sjuksköterskor, undersköterskor och barnskötare strejkat. Historiskt är detta grupper som varit väldigt lojala med sina arbetsgivare. Eftersom man bryr sig om sina patienter eller brukare förväntas man inte gå ut i strejk. Men där har det skett en förskjutning: just för att man bryr sig om dem går man ut i strejk.
Den typiska strejken har gått från att handla om manliga industriarbetare till kvinnliga offentliganställda. Idag är det slutkörda syrror snarare än svettiga stålbändare som står i skyttegravarna. Det är en enorm förändring av arbetarrörelsen som kamporganisation.
– Kanske skulle man kunna säga att strejkerna blivit mera politiska under 2000-talet. Börjat handla om hela samhällsprojektet, eftersom strejkerna ofta riktar sig mot nyliberala strukturomvandlingar. Därmed har det utåtriktade arbetet mot allmänheten också blivit viktigare. Kommunalstrejken varslade om detta.
Trycket kommer underifrån
När Linderoth säger detta plingar det till i mobilen. Det är Kommunals ordförande Tobias Baudin som skriver på Facebook att löneavtalet löper ut nu på lördag. Han påtalar att SKR inte fattat någonting, att sifferlösa avtal (avtal som inte är centralt förhandlade) till en yrkeskår som gått på knäna under Coronaåret är ett slag i ansiktet. Han hänvisar till en färsk Sifo-mätning som visar att åtta av tio svenskar anser att en undersköterska bör tjäna lika mycket som en bilmekaniker. Det är exakt samma siffror – och exakt samma exempel – som man använde 2003. I ett annat inlägg menar Baudin att förbundet är berett att ”kämpa ända in i kaklet” i år. Kanske är strejkernas tid inte över.
Så, frågar jag Linderoth. Vad kan man då ta med sig från Kommunalstrejken? Vad gjorde man fel och vad gjorde man rätt? Linderoth funderar en stund. Sedan börjar hon resonera om det utåtriktade arbetet som lyckat. Inom forskningen, påpekar hon, har begreppet ”social movement unionism” fått ett stort genomslag de senaste åren. Det handlar om att fackföreningsarbetet blivit mera riktat mot allmänheten. Detta är en mycket positiv förändring. Om las-förhandlingarna – efter alla turer – skulle leda till en politisk strejk skulle Baudin förmodligen snabbt ringa Robert Nyberg och förbereda tryck av nya jackor. Detta kan ses som en gåva från kommunalarna 2003 till 2020-talet. Samtidigt påpekar Linderoth att det knappast är förbundsledningen som kommer blåsa i stridshornet.
– Om Kommunal skulle delta i något sådant skulle det vara för att trycket underifrån från medlemmarna blivit så stort att man inte kan avstå. De tuffa och utdragna avtalsförhandlingarna med SKR har visat att stridsviljan är hög hos många kommunalare, i alla fall när det handlar om de egna lönerna och arbetsvillkoren. Det visar, liksom min avhandling, att den fackliga entusiasmen och aktivismen stärks i perioder av konflikt.
Vi avslutar samtalet i detta positiva läge. Det känns lite märkligt. För det är en mörk samtid som breder ut sig runt omkring oss – med nedskärningar och allt osäkrare anställningar. Las-förhandlingar och ett splittrat LO. Samtidigt tänker jag på en rad från historikern E. P. Thompson som Linderoth citerar. Han skriver, apropå kollektiv kamp: ”Kan det vara så att vi är gladare när vi är engagerade i saker som överskrider våra individuella behov; som är större än oss själva.” Kanske, tänker jag, skulle Sverige, med sin välkammade svenska modell, behöva lite mer av den inställningen.
Några dagar senare håller Tobias Baudin pressträff. Det blir ingen strejk i år. Ett avtal har slutits, som bland annat innebär en coronabonus på 5 500 kronor per anställd.
Baudin kallar slutprodukten ”ett riktigt jäkla bra kollektivavtal” under pressträffen.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
