– Jag var på massor av behandlingshem men föll alltid tillbaka, för att det inte fanns någon substitutionsvård i Göteborg. För mig funkar beroende­vården nu ganska bra, jag har varit med länge så jag är ganska självsörjande. Jag kommer bara dit och hämtar min medicin en gång i månaden och sedan åker jag därifrån. Det är livsviktigt att klippa alla gamla kontakter, men man stöter på dem emellanåt. Det jag fått veta är att många av mina gamla vänner har gått bort av det ena och det andra, en del i överdoser. En del har stått i kön och en del var också inom substitutionsprogrammet. Att de lägger ner en avdelning för att avgifta patienter tycker jag är fel.

”Fredrik”

Har gått på substitutionsmedicin i ­Göteborg under lång tid.

– För andra som inte varit med lika länge som jag är beroendevården i Göte­borg en stor jävla katastrof. Nu är det stopp på substitutionsmottagnings­intaget så folk inte ens kan söka?! De befinner ju sig där jag var för kanske 15 år sedan. Och det blir katastrof för tjejerna. De blir ju utsatta för en sak i sitt missbruk och vi killar blir utsatta för annat. Man drar in pengarna på olika sätt. Naturligtvis har tjejerna ofta blivit utsatta för både våld och övergrepp av killar, män, torskar, eller vad det nu är. Att låta dem gå in i den vanliga beroendevården och blandas med killar, det behöver man inte vara nån ­psykolog för att fatta att det är total katastrof. Sen kan man inte riktigt sätta sig in i det eftersom man är kille. Men har man varit missbrukare så har man umgåtts med både killar och tjejer i missbruket och haft flickvänner och vet hur det fungerar. Jag kan tänka mig att vissa av tjejerna får panik bara av att stå bredvid en kille, med tanke på vad de har blivit utsatta för.

Mikele Yohannes

Tidigare ordförande i Göteborgs brukarförening.

– Det är Laro-metoden som varit min räddning. Nu har jag trappat ner på medicineringen och ser fram emot att bli medicinfri till och med. Jag har en anställning och jag har återupptagit kontakten med mina barn. Man får framtidstron tillbaka och ett hopp om att kunna leva utan droger. I lugn och ro utan abstinensbesvär, sakta men säkert komma tillbaka till det normala livet. Det har tagit tio år.

– Jag använde heroin. Jag prövade en tid att hålla mig drogfri utan medicinering, men jag lyckades inte med det. Opiater är kraftiga smärtstillande också för smärta i själen, inte bara i kroppen. Så reflexen blir att man faller dit när det blir för mycket. Och har man spenderat väldigt lång tid med att bedöva sig så får man ångest för vad man gjort med sitt liv, för förstörda grejer, familjer och barn... Man är handikappad i många sociala grejer, med arbete och skulder och det kommer också ikapp en. Den fysiska abstinensen kan man komma över efter en månad eller två, men det mentala och sociala har också efterverkningar. Allt som man har struntat i, skjutit under mattan kommer fram och man ska ta itu med allt. Det blir ångest. Och sedan är det självtilliten, ”Vågar jag, eller klarar jag det verkligen?”. Det man kämpat för att nå rasar med bara lite, lite motstånd. Eller om det dyker upp något man försummat så känner man att man har förstört allting och att det inte går att reparera, man tappar hoppet om livet. Såna grejer går inte på en gång, det tar lång tid och en stabil form av behandling att successivt ta itu med saker och ting så att det sakta men säkert går framåt – det är det jag ser med Laro. För såna som varit i min situation så hjälper det. Man behöver inte se det som att man är dömd till livstids medicinering, men även om man skulle göra det så är det på ett lagligt sätt. Man är inte kriminell och man kommer ur det sammanhanget och kan ändå leva ett drägligt liv.