– Jag var väldigt osäker på hur det skulle tas emot. Sedan har det bara växt och växt och växt, säger Linn Skånberg. 

I skrivande stund har projektet samlat över 260 underskrifter, många av dem med kompletterande vittnesmål om övervåld, isolering, sexuella övergrepp och nakenvisitation inför manlig personal. Mellan vittnesmålen kokar ett begär efter upprättelse.

”Nu jävlar sätter vi hårt mot hårt, medsystrar”, skriver en undertecknare från Stockholm.

”Kall och hård plats”

Statens institutionsstyrelse är en myndighet som bedriver tvångsvård och sluten ungdomsvård. På 21 särskilda ungdomshem med totalt över 700 platser runt om i Sverige tvångsplaceras unga individer som bedöms ha en så omfattande psykosocial problematik att de är i behov av ”särskilt noggrann tillsyn”. Men många som varit tvångsplacerade upplever att situationen förvärras efteråt.

– Ett Sis-hem är en väldigt kall och hård plats, säger Sara, 27 år. 

När hon var 14 tvångsplacerades hon eftersom socialtjänsten bedömt att hon var en fara för sig själv.

– Jag var en traumatiserad unge med självskadebeteende, hade blivit utsatt för övergrepp och blev utåtagerande – men aldrig mot någon annan, bara mot mig själv.

På Sis-hem har personalen befogenhet till så kallad avskiljning, där den tvångsplacerade ungdomen sätts i isoleringscell. Studier visar att avskiljningar ökar – och att flickor är särskilt utsatta.

– Ett barn som mår dåligt och behöver hjälp och stöd mår inte direkt bättre av att placeras på ett ställe som är som ett fängelse. Du blir isolerad bakom pansarglas och är helt avskärmad från verkligheten, säger Sara.

Hon fick ingen behandling under sin Sis-vistelse, utan upplevde det bara som att hon blev förvarad. 

– Så dåligt som jag mådde innan jag blivit placerad på ett Sis-hem är inte i närheten av hur dåligt jag mådde när jag kom därifrån.

”Bortglömd i flera år”

Ett annat vittnesmål kommer från Naomi Elander, 22 år. I tonåren var hon placerad på flera Sis-hem på grund av problem hemma, problem i skolan och för mycket alkohol. Första gången var hon 14 år. Hon säger att det saknades en behandlingsplan och att hon blev lämnad på en akutavdelning i åtta månader.

– Där får man egentligen bara sitta max åtta veckor eftersom det är så begränsande. Det är den värsta avdelningen jag någonsin varit på, säger hon.

Men inte heller på andra avdelningar fick hon någon behandling.

– Jag blev bortglömd i flera år.

Det är en uppgift som bekräftas av Markus, som arbetade med Naomi Elander under sin tid på Sis.

– Det finns ingen behandling på Sis. Jag har jobbat på Sis i sex år och det är bara ren förvaring, bekräftar han. 

– Enda tillfället Sis är effektivt är för att stoppa någon som kommer att ta livet av sig om han eller hon inte är inlåst. 

Sis kritiseras återkommande för att icke-kriminella – ibland till och med brottsoffer – sitter tillsammans med brottslingar. 2021 var 84 procent av alla flickor på Sis-hem tvångsplacerade av andra skäl än kriminalitet, enligt Sis egen statistik.

– Jag satt med folk som mördat och bränt upp hus, säger Naomi Elander.

För få med rätt utbildning

Peter Andersson är lektor i socialt arbete och legitimerad psykoterapeut. Han har forskat om våld inom Sis och ser den maskulina miljön som en av orsakerna till de återkommande missförhållandena; Sis inrättades från början för unga killar. Slutna miljöer, ensamarbete och bristande utbildning hos personalen är ytterligare problem.

– Sis ska vara en myndighet som tar hand om de allra mest utsatta ungdomarna, en spetsmyndighet. Det är det inte. Det är långt ifrån alla som jobbar där som har en passande utbildning.

Många flickor och kvinnor vittnar dessutom om sexuella övergrepp under sina tvångsplaceringar. 27-åriga Sara är en av dem. Hon berättar att en man i personalen vid upprepade tillfällen förgrep sig på henne. Han åtalades men frikändes i tingsrätten. Efter domen bodde hon kvar på Sis-hemmet i ungefär ett år, vilket hon upplevde som särskilt svårt eftersom hälften av personalstyrkan ansåg att hon ljög.

– Folk tror inte på trasiga tonåringar, säger hon.

Försvarsmekanism: undergiven 

Hon är inte ensam bland Sistjejer om upplevelsen att bli ifrågasatt efter vittnesmål om sexuella övergrepp. "Vem ska tro på mig?” är titeln på en rapport från barnrättsorganisationerna World Childhood Foundation och Barnrättsbyrån som slår fast att sexuella övergrepp på Sis-hem utgör ett strukturellt problem. Mellan 2019 och 2022 rapporterades det in fem fall i månaden, men mörkertalet tros vara stort.

– Nästan alla flickor som placeras på Sis har tidigare erfarenheter av sexuella kränkningar eller övergrepp. När de sedan placeras hamnar de i en situation där de återigen riskerar att utsättas för ganska omfattande våld och sexuella övergrepp, sa Joel Borgström på Childhood till Dagens Nyheter i mars i år.

De psykiska efterverkningarna av en tvångsplacering kan bli ytterligare ett hinder för att göra sin röst hörd. Linn Skånberg upplever att hon berövades möjligheten att utvecklas som andra, eftersom hon låstes in i en miljö där hon ”behövde anpassa sig till personalens vilja” för att slippa sitta i isolering.

– Jag blev ganska undergiven. Det var mitt sätt att hantera den totala maktlöshet jag befann mig i. Många blev väldigt utåtagerande, medan jag var mycket mer introvert och mer i mig själv.

Kräver förändring

Den introverta personligheten till trots har Linn Skånbergs projekt gjort stort avtryck i media. Hon vittnar om ett slags arbetsdelning efter personlighet i gruppen.

– Det är ju hur många extroverta som helst som medverkar i uppropet.

Nu opinionsbildar Sistjejer för att få till en förändring och förhindra att andra flickor går igenom samma sak. De vill dessutom ha en offentlig ursäkt från staten. Och ekonomisk kompensation för sitt lidande.

Stefan Hell Fröding, pressekreterare på Sis, säger att myndigheten har bjudit in Sistjejergruppen till dialog. Han informerar också om att Sis infört en obligatorisk grundutbildning på tio veckor för Sis-personalen liksom en klagomålsfunktion för de tvångsplacerade ungdomarna. 

– Det ska alltid finnas en behandlingsplan och övergrepp ska inte kunna förekomma på institutionerna, säger han och lägger till att de känner mycket starkt med dem som de facto blivit utsatta. 

Sara och Markus heter egentligen något annat.