Samtidigt är det en växande andel svenskar som tror på en lösning genom förhandlingar, även om sådana skulle resultera i att Ryssland ges kontroll över delar av Ukraina – från strax under 20 procent i januari 2024 till 24 procent i december 2024.

Liknande tendenser syns i Danmark, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien. I de fyra sistnämnda länderna är det dessutom fler som är för förhandlingar än som vill stötta Ukraina tills de vinner. Också bland ukrainarna själva är det fler och fler som vill se förhandlingar, visar en tidigare studie från Gallup.

”Strutsmentalitet” en faktor

Historiskt sett är stödet ofta högt när folk tycker sig kunna se ett slut på en konflikt, förklarar Piotr Wawrzeniuk, docent i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

– Man vill ha snabba avslut och sedan någon form av återgång till det normala. Jag tror att de här något sjunkande siffrorna tyder på att man av olika skäl inte uppfattar att ett slut föreligger i närtid, säger han till Dagens ETC.

Att inställningen till hur kriget skulle kunna få ett slut förändras är inte så konstigt, tycker Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier, SCEEUS.

Anledningen kallar han ”strutsmentalitet”.

– En del kanske invaggar sig i en känsla av att det här kanske kommer att lösa sig av sig självt bara för att det inte talas om det på samma sätt som under 2022 och 2023, säger han.

En viktig anledning till det är mediebevakningen. Kriget i Ukraina konkurreras nu ut av andra nyheter med högre nyhetsvärde. Inrikesfrågor är ett exempel, andra krig ett annat.

– Vi har andra problem. Vi måste använda pengarna till det ena eller det andra och kan inte ägna så mycket uppmärksamhet och resurser åt Ukraina längre.

Ryssland ville flytta fokus

En händelse som senaste året fått särskilt stort utrymme i media är konflikten i Mellanöstern.

– Man märkte tydligt efter 7 oktober 2023 att en del fokus gick över till Mellanöstern. Det var ganska naturligt utifrån vad som hände då.

Och att flytta fokuset från Ukraina var precis vad Ryssland ville, förklarar Jakob Hedenskog.

– Jag tror att det också var ett av skälen till att det hände det som hände. Ryssland behövde någonting som flyttade fokus från kriget i Ukraina till något annat. Ryssland om inte understödde Hamas terrordåd så åtminstone lät de det ske, och tog dessutom emot Hamasledarna till Moskva efteråt.

Enligt Jakob Hedenskog var det Rysslands sätt att försöka splittra väst. Att det efterföljande kriget i Gaza är så brutalt ligger enligt honom också i Rysslands intresse.

– Det är svårare att få enighet inom västvärlden för att hitta ytterligare vapenstöd till Ukraina, delvis beroende på konflikten i Mellanöstern.

”Kommer öka ryska aptiten”

Även om stödet för Ukrainas sak sjunker i Sverige tycker fortfarande relativt många svenskar – 50 procent, att jämföra med till exempel Italiens 15 procent – att vi ska stötta Ukraina tills de vinner kriget.

Anledningen till att Sverige sticker ut är att skepsisen mot Ryssland generellt är större i nordisk-baltiska länder, säger Jakob Hedenskog.

– Det har att göra med Baltikums geografiska läge och historiska relation till Ryssland där man upplever Ryssland som ett starkt, konkret hot. Jag tror inte att man i Spanien eller Italien ser Ryssland på samma sätt som ett konkret säkerhetshot.

För Sverige är det dock direkt farligt att låta Ukraina kapitulera och ge upp områden till Ryssland, tror Jakob Hedenskog .

– Ryssland blir inte nöjt på något sätt om man får behålla de fyra territorier som man påstår sig ha annekterat plus Krim. Man anser sig vara i krig med västvärlden och vill ändra hela den internationella säkerhetsordningen. Så länge vi inte inser det så kommer vi att tro att den här typen av kortsiktiga lösningar kan göra Ryssland mätt och att de blir nöjda och snälla. Men det kommer inte att ske, utan det kommer bara att öka den ryska aptiten.

Pendeln kan svänga igen

Att opinionen kring kriget svänger betyder dock inget förrän svängningen omsätts i politiska beslut, något som ännu inte hänt, betonar Piotr Wawrzeniuk. Både han och Jakob Hedenskog tror dessutom att västeuropéernas inställning till förhandlingar kan svänga igen. 

De nämner förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul våren 2022 som avbröts när massakern i Butja uppdagades. Man ansåg att det inte gick att förhandla med ett land som begick sådana krigsförbrytelser.

Om Ukraina återigen skulle återta ockuperade områden och avslöja eventuella liknande krigsbrott skulle det kunna få samma effekt på opinionen som efter Butja. Men om läget i de ockuperade områdena vet man enligt Jakob Hedenskog inte mycket, och det är en svår sak för medierna att bevaka.

– Media fokuserar på de delar av kriget där det går att rapportera från. Det finns inga oberoende journalister eller internationella människorättsorganisationer på ockuperade territorier. Så det finns vissa stora vita fläckar som folk inte får reda på. Det ger en bild av att kriget är på ett visst sätt som inte överensstämmer helt med verkligheten.

Samtidigt tror han inte att alla vill att sådan information ska komma ut.

– Om man ska tillåta sig en lite sinister tolkning av de politiker, analytiker och policyskapare som driver frågan om att förhandla så vill de nog inte heller att information om Rysslands krigsförbrytelser på ockuperade territorier kommer ut i en större omfattning, för det skulle kunna påverka viljan till förhandlingar.

Vilka är de politikerna och analytikerna?

– Till exempel – alldeles uppenbart – Trump. Han själv säger sig ju kunna förhandla fred inom 24 timmar. Och Scholz har också sagt att nu är det dags för förhandlingar. Det finns analytiker som driver den frågan i olika artiklar och på ledarsidor, till exempel i Foreign Affairs, en amerikansk tidskrift. Jag kan inte säga att alla påverkar på samma sätt men det kan vara ett av skälen till att det talas så lite om den ukrainska civilbefolkningens lidande på de ockuperade territorierna.