BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och efter att nyligen ha läst Victor Klemperers bok ”Tredje rikets språk” bestämmer jag mig för att ta mig an denna uppgift genom att studera språket. Klemperer var professor i romanska språk vid högskolan i Dresden under tiden för andra världskriget och utan andra jämförelser mellan denna tid och vår, det görs alltför ofta, är hans arbetsmetod intressant. Genom att kartlägga de successiva förskjutningar i språket som skedde under Hitlertiden lyckas han synliggöra hur det omöjliga blev möjligt. Till och med naturligt. Det är ett värdefullt dokument som på flera plan skärper ens sinnen.
Och i min egen eftervalsanalys sätter jag mig sålunda ner och går igenom en hög artiklar, rapporter, utredningar jag av olika anledningar sparat de senaste åren.
Längst upp ligger en intervju med en lokalpolitiker från tidningen ”Mitt i Söderort”. På frågan vad som är skolans uppdrag svarar hon ”Leverans av kunskap i en trygg miljö.”
Min första reflektion är att det är omöjligt att utifrån detta svar avgöra vilket parti den intervjuade tillhör och jag tänker att det dessutom lika gärna kunnat vara en chef för en friskolekoncern eller en representant för ett studieförbund som uttalade sig då de numera alla talar samma språk.
Men bortom detta faktum finns i den till synes obetydliga lilla meningen två ord som avslöjar mer om vår tid än man vid en första anblick kan tro. Orden leverans och trygghet.
Ordet leverans har under större delen av mitt liv varit förknippat med bilden av en lastbil som levererar en vara från fabrik till butik. Alltså en transport av ett objekt mellan två fasta punkter. Och länge användes ordet leverans bara för objekt. Idag är det dock allt möjligt som levereras.
I en intervju inför Eurovision Song Contest får Benjamin Ingrosso frågan om han är nervös. ”Nej” säger han, ”jag satsar allt på att leverera mina tre minuter.” Här är det alltså sång som levereras.
Men vad är det som händer när vi börjar leverera sång, kunskap eller för den del politik? Jo, i samma ögonblick förvandlas det som levereras till en vara. Eller så har den förvandlingen redan skett och det är detta som möjliggör ordvalet. Hur som helst så dör interaktionen. För en leverans har ett bestämt start och ett slutmål. Det handlar om en förflyttning som går att mäta i avstånd, tid eller pengar. Så när vi väljer att leverera kunskap dödar vi den mellanmänskliga interaktion som ger detta ord, dess egentliga värde.
Trygghet då. Sju av tio skolor har ökat säkerheten de senaste två åren. Många har idag vakter, övervakningskameror och kräver passerkort eller giltig id-handling för att komma in.
Här följer utvecklingen den i det omgivande samhället där förskjutningen gått fort. Och idén att det är hårdare tag som krävs för att skapa trygghet blivit den enda giltiga. Mer kontroll och förbud. Detta leder till att man hos eleverna skapar en bild av att det onda och det okontrollerade går att stänga ute. Och om man lyckas med det är man trygg. Men det är en definition av trygghet som är långt från den vi verkligen skulle behöva erövra som människor. Nämligen den att vi måste lära oss leva med otryggheten. Osäkerheten, sårbarheten. För livet går inte att kontrollera.
Här far mina tankar osökt till en annan språklig iakttagelse.
För om man tar en något länge tidsperiod än den senaste mandatperioden blir förskjutningarna i språket än tydligare. Och om man tittar på de lagar som tillkommit i olika omgångar efter 11 september har det hänt en hel del. När den första gemensamma europeiska lagstiftningen mot terror skulle komma på plats gick det mycket fort och Sverige kämpade då hårt för att försvara vissa grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, till exempel föreningsfriheten. Detta eftersom man såg faran i hur en inskränkning av föreningsfriheten i andra fall skulle kunna komma att missbrukas. Särskilt med den oerhört vida definition av begreppet terrorism man antog.
Ett och ett halvt decennium senare, efter dådet på Drottninggatan och NMR:s ökade aktivitet kallas samma sak istället en lucka i lagen som måste täppas igen. Från försvar av en grundläggande fri- och rättighet till lucka i lagen på femton år. Och de allra flesta tar det för självklart. För det handlar ju om vår trygghet.
Och detta är bara ett litet exempel på hur snabbt nedmonteringen av grunden för den liberala demokratin kan gå i den goda sakens namn.
Jag bläddrar på måfå vidare i högen av papper.
”Problemet är inte vinsterna i den privata vården utan förlusterna i den offentliga” skriver vd:n för skattebetalarnas förening.
Om mänskan vore alltings mått skulle man inte uttrycka sig så tänker jag. Men orkar inte läsa den texten just nu och bläddrar vidare. Kommer dock inte undan för även nästa artikel är på samma tema.
Det är en ledare i Svenska dagbladet som handlar om de människor i arbetsför ålder som helt och hållet av olika anledningar försörjs av det offentliga. Idag är det närmare 900 000 personer. ”Men”, skriver han, ”egentligen är det fel att skriva personer. Talen handlar om vad man kallar helårsekvivalenter inom transfereringssystem. Alltså det offentliga åtagandet som sjukersättning, arbetslöshetsersättning, etableringsstöd och så vidare. En helårsekvivalent kan till exempel vara två personer som är sjukskrivna på halvtid ett år. Det sättet att räkna gör att man kan jämföra belastningen på olika stödsystem.”
Så håller det på och i slutet upplyser han mig om att om denna trend håller i sig, med en allt lägre andel sysselsatta som ska försörja allt fler, kommer år 2035 hundra arbetande personer tvingas försörjande sig själv och en till.
Herregud, tänker jag. Jag som redan jobbar så mycket. Ska jag tvingas jobba dubbelt så mycket? Jag känner tyngden. Känner att det går inte. Jag ser framför mig hur jag kommer tvingas stiga upp ännu tidigare i den mörka kalla vintern.
Jag genomskådar manipulationen men den fungerar ändå.
Det är det otäcka. Helt plötsligt upplever jag för första gången att det är möjligt att se sina medmänniskor som en börda.
Detta, tänker jag, är fjärde rikets språk.
Jag noterar för övrigt att Sverigedemokraterna numera talar om integration. Inte om assimilation som de gjorde tidigare.
Assimilation var det som gällde överlag inom svensk politik fram till ungefär mitten av 70 talet då man istället övergick till integration. Skillnaden var att man nu menade att de som kom hit skulle få behålla sin kultur men integreras i det svenska samhället. Alltså ett mångkulturellt samhälle. En sådan tanke kräver respekt och ett arbete från båda håll.
Då var det bara SD som talade om assimilation. Men nu har de alltså också övergivit denna idé eller? Nej. För här kommer det förrädiska.
Från 2015 börjar som bekant en omsvängning i den svenska flyktingpolitiken och man börjar från alla håll tala om ökade krav på de som kommer, om svenskhet och svenska värderingar. Alltså i praktiken om assimilation. Men man behåller ordet integration. SD ser naturligtvis detta och kan därför framstå som att de mjuknat när de nu talar om integration fast det som egentligen hänt är alla andra har anpassat sig till deras idé.
Denna teknik är rätt vanlig när det gäller positivt laddade ord. De måste behållas i språket för att folket vill ha dem, men man låter dem istället ändra innebörd. Det är ett förrädiskt maktspel och tar vanligtvis en tid att upptäcka. Och här vill jag utfärda en varning för ord som rättvisa, frihet, fred, solidaritet och inte minst demokrati.
Frågan är om det finns något som är mer svenskt än att gilla ordet demokrati. Varenda politiker, företagsledare och företrädare för civilsamhället kryddar sina tal med ordet demokrati. Allt de gillar är bra för demokratin och allt de ogillar är ett hot mot demokratin.
”Somliga gillar poesi” skriver Wislava Szymborska ”men gillar gör man också makaronibuljong.”
Och I en annan artikel, även denna från Svenska dagbladet, lyckas skribenten med bragden att få rätten att äga sin bil att bli en förutsättning för demokrati.
Så här avslutar han sitt resonemang:
”Att låta politiken styra resande och transporter är farligt. Mobilitet är makt. Vår frihet att resa är fundamental för både demokrati och välstånd. Marknadsekonomin bygger på specialisering och konkurrens. Tankar om att försöka planera bort resande och ersätta mobilitet med tillgänglighet innebär att någon annan än kunden avgör utbudet på marknaden. Detta kallas planekonomi.”
Här går det verkligen undan. Skribenten lyckas på dessa få rader göra alla de som vill ha en flygskatt eller minska bilismen till ett hot mot demokratin och likställa med att vara en anhängare av planekonomi. Grundat på en i och för sig inte alldeles ovanlig missuppfattning att kapitalism skulle vara en förutsättning för demokrati.
Men låt oss påminna oss om att demokrati är en form för beslutsfattande för att fördela makten till folket.
Sedan har vi skapat en rad principer och institutioner för att säkerställa att så sker.
Dessa kan vara hotade.
Men låt oss då tala om det.
Om det så är det privata ägandet, yttrandefriheten eller rättssäkerheten.
Ty faran med om vi kallar allt för demokrati är att ingen till slut vet vad det betyder.
För om allt kan vara demokrati kan lika gärna inget vara det och vi riskerar missa de verkliga hoten. Så låt oss söka vara så exakta vi kan med språket.
Alltid sträva efter att kalla saker vid dess rätta namn.
Så att vi inte gör verklighet av det poeten Walt Whitman en gång formulerade:
”Den dag vi får diktatur i USA kommer vi kalla det demokrati.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
