(S)tatus quo i Västerås

Inför S-kongressen fanns stora förhoppningar att partiet skulle bryta upp med Borgs gamla överskottsmål och äntligen våga satsa sig ur arbetslösheten. Många blev besvikna. Det har också blivit väldigt poppis att prata stora infrastruktursatsningar, medan behovet av fler sjuksköterskor glömts bort, menar ekonomen Agneta Berge.

S-kongressen förde med sig en hel del progressiva kursförändringar. Bland annat att föräldraförsäkringen bör individualiseras, att allmän visstid ska begränsas och att ett halvt miljonprogram borde sjösättas för att lösa bostadsfrågan.

Men den kursförändring som många hoppades mest på – att partiet skulle våga ta ett steg mot en mer offensiv ekonomisk politik – blev det inte mycket av.

Statsminister Stefan Löfven signalerade istället fortsatt vandring på den välbekanta stigen, ordning och reda i finanserna, krona för krona. För att ändå komma med förslag på satsningar förslog Löfven att pengar kunde lånas från pensionsfonderna istället för från statskassan för att rusta upp det svenska järnvägsnätet. Exakt hur det ska gå till är däremot oklart.

”Polarisering på arbetsmarknaden”

Agneta Berge, nationalekonom och utredare på LO, är en av dem som länge efterfrågat en mer offensiv ekonomisk politik från regeringen. Hon menar också att det finns stora strukturella problem på arbetsmarknaden idag som inte löses av satsningar på infrastruktur.

– Nu har det blivit väldigt poppis att tala om lånefinansierade investeringar, och det tror jag absolut går att göra, men jag tror inte vi har ett särskilt stort överskott på arbetslösa byggnadsarbetare just nu. Om vi blåser på med stora infrastrukturprojekt förstår jag inte riktigt var den arbetskraften skulle komma ifrån – då måste vi börja med att utbilda en massa människor för den typen av jobb innan det kommer att ge så stor effekt på arbetslösheten.

Hon poängterar också att det finns andra problem som inte har någon riktig lösning idag, och som hänger på en helhetssyn av arbetsmarknaden.

– Det handlar dels om att få ner arbetslöshetsnivåerna men det handlar också om att människor som blir arbetslösa inte ska bli fattiga, eller hamna så långt bort från ett jobb att det blir jättesvårt att komma tillbaka. Det är ett stort problem idag.

Hon menar att en stor del av arbetslösheten idag inte har med brist på jobb att göra, utan beror på ett rekryteringsgap, med många företag som efterfrågar arbetskraft samtidigt som det finns en stor arbetslös arbetskraft som vill ha jobb.

– Vi ser en ökad polarisering på arbetsmarknaden där låglönejobben och höglönejobben blir fler, medan det sker en minskning i mellanskiktet. Det leder till en situation där personer som är rätt matchade för mellanskiktsjobben börjar konkurrera med dem som är rätt matchade för att ta låglönejobben.

Hur skapar man fler jobb i mellanskiktet?

– Det är tiotusenkronorsfrågan. Den här polariseringen är inte ett specifikt svenskt problem utan något som sker i många länder i väst. En hypotes är att det drivs av teknologiska framsteg och globalisering, som ju är svåra krafter att bromsa. Samtidigt går det att jobba mycket mer för att möta de här problemen. I Sverige har vi till exempel en annalkande lärarkris och brist på vårdpersonal, där hade man kunnat skapa en hel del av de mellankvalificerade jobben.

Vad kan regeringen göra konkret?

– Jag tror att man måste titta på offentlig sektor och höja ambitionsnivån där. Det finns som sagt stora behov inom vård och skola redan nu – så det är inte så att man måste anställa någon bara för att. Nu har lånefinansierad infrastruktur blivit en fras man måste säga för att få vara med och diskutera, men då tänker jag att man lätt glömmer möjligheten att skattefinansiera undersköterskor, som dessutom är en långsiktigare lösning. På sikt är det ju skattenivån som måste finansiera välfärden och samhället, inte lån.