Begränsa asylrätten och anhöriginvandringen, avskaffa permanenta uppehållstillstånd, begränsa tillgången till välfärdstjänster och uppmuntra till återvandring.
Med de fem kraven på svensk migrationspolitik som Sverigedemokraterna framförde på DN Debatt i förra veckan tycks nu gränsen mellan dem och Moderaterna och Kristdemokraterna i frågan vara nästintill utsuddad. Jämfört punkt för punkt är det endast frågan om avskaffandet av permanenta uppehållstillstånd som skiljer dem åt, där M och KD pressar på för att grundregeln ska vara tillfälliga sådana.
Tonläget sticker ut
Men enligt tre statsvetare som Dagens ETC talat med är det inte i första hand likheten mellan partiernas migrationspolitik som är det mest uppseendeväckande med SD:s debattartikel – utan tonläget den är skriven i.
– Ja, jag är något häpen över det milda tonfallet. De har flyttat sig närmare KD och M i sin retorik. Man har ju slarvigt talat om ett nytt högerblock, men det här är en milstolpe mot en mer gemensam politik, säger Marja Lemne, statsvetare vid Södertörns högskola, och lägger till att SD nu återigen tar initiativet i frågan.
Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att SD helt enkelt vill visa M att de inte är några extremister. Och därmed en trovärdig röst i migrationspolitiken.
– Frågan är den viktigaste för SD så det är klart att ett mjukare tonläge underlättar ett framtida samarbete, säger han.
På detaljnivå handlar det mjukare tonläget enligt experterna om att SD – ett av de mer EU-kritiska partierna – nu betonar att politiken ska föras inom EU:s principer, med hänvisning till ”EU-rätten”, ”första asylland” och EU:s ”miniminivå”.
– Givet den apokalyptiska ton som delar av partiledningen tidigare gett uttryck för är det här klart mer återhållsamt, säger Jonas Hinnfors, också han professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Ett hårdare krav
Samtidigt påpekar han att de i en fråga faktiskt uttrycker sig skarpare än på länge.
I partiets så kallade principprogram från 2014 delade SD in landets invånare i tre grupper – svenskar, assimilerade och ickesvenskar – men krävde inte att människor skulle slängas ut, vilket de gjort i tidigare partiprogram. Fram till 1999 ville de att alla som kommit till Sverige efter 1970 skulle flytta tillbaka till sina hemländer.
– Nu smyger de in att de vill ha minusinvandring, att fler ska lämna än som kommer hit, vilket är en skärpning av den hållning de haft sedan de kom in i riksdagen, säger Jonas Hinnfors och funderar på hur SD ska lyckas med det i praktiken.
– De vill utvisa brottslingar, men i relation till antalet utrikesfödda är det en tandlös åtgärd. Vilka andra verktyg kan de tänka sig om inte tillräckligt många lämnar? Blir det morot eller piska? Och när det gäller deras förslag att skära ned på välfärdstjänster för ickemedborgare, vad händer med alla som kommit som förföljda till Sverige och inte kan ta sig tillbaka? Hur ser partiet på eventuella fattigdomskonsekvenser? Här är förslaget vagt utvecklat.
Ännu inte ett block
Trots att skillnaderna i de tre högerpartiernas migrationspolitik nu tycks hårfina är statsvetarna överens om att talet om ett ”blåbrunt” högerkonservativt block fortfarande är överdrivet. De ideologiska skillnaderna mellan partierna är fortfarande för stora.
Där SD är nationalkonservativa är både M och KD öppna för internationellt samarbete, frihandel och integration av flyktingar. Hos de senare finns enligt Ulf Bjereld också ett betydligt starkare stöd för demokratins institutioner, medan SD är ett auktoritärt parti som inte är främmande för att diskutera inskränkningar i människors frihet.
– SD:s projekt är i grunden antiliberalt och innebär att människor ska inordna sig i det etniskt homogena samhället. Det är ett projekt som potentiellt kräver ganska hårda verktyg. Vid ett eventuellt framtida maktskifte kan jag tänka mig att SD inledningsvis nöjer sig med att agera stödparti åt KD och M för att slippa kämpa om frågor som man har sämre utsikter att få igenom, säger Jonas Hinnfors.
– Samtidigt är inte tanken omöjlig. Trots ideologiska skillnader mellan partierna finns ju en ökad närhet mellan dem på väljarplanet, säger Ulf Bjereld.
Marja Lemne är den som kanske mest värjer sig mot att avvisa potentialen för ett högerblock. Vilket hos henne väcker en annan tanke.
– Frågan är om de inte är lite äventyrliga och skrämmer bort kärnväljare. Kommer deras mjukare tonfall att ge en skjuts för till exempel Alternativ för Sverige? Kommer det här att väcka slumrande saker?
