Den lilla kåtan i Vindelfjällen hade fungerat både som sommarboende och jakt- och fiskestuga under de perioder då Anita Gimvall och hennes familj tillbringade tid på fjället. Både hennes barn och barnbarn tycker om att vara i området när det är fint väder, berättar Anita Gimvall som är påtagligt nedstämd över att kåtan inte finns mer, när Dagens ETC ringer upp henne dagen efter att den bränts ner.

– Vi har övernattat och haft proviant och kläder där. Vi har använt marken i flera hundra år, i många generationer. Vi har alltid haft kåtor och kojor där vi när vi har fiskat och jagat, säger Anita Gimvall. 

Betraktas som svartbygge

Konflikten började när Anita Gimvall bytte ut den mörknande torvkåtan mot en i trä. En anonym person anmälde henne till Länsstyrelsen, och eftersom myndigheten ansåg att det aldrig funnits någon byggnad på platsen tidigare så var kåtan att betrakta som ett svartbygge. 

– Då ville de att jag skulle återställa det till ursprunget, en torvkåta, men sen tyckte de att det också  var ett nybygge tydligen, säger hon.

Anita Gimvall har drivit processen i flera år och försökt bevisa att kåtan stått på platsen länge, åtminstone sedan 1800-talet, och att den använts av hennes släktingar. Dessutom har hon påtalat att kåtan ingått i ett kulturprojekt där Länsstyrelsen själva var involverade.

– Det var ett projekt på 90-talet när en intresseförening ville renovera och bevara samiska platser, eftersom den var i behov av renovering så fanns min kåta beskriven där. Så Länsstyrelsen borde ju veta det, säger hon. 
 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men Länsstyrelsen godtog inte hennes berättelse, enligt Anita Gimvall har de inte velat lyssna. Till slut hotades hon med vite om hon inte tog bort kåtan. 

– Det är deras bedömning, men de har ju aldrig varit där på plats och tittat. Länsstyrelsen har bara bestämt sig för det, fast jag har lagt fram bevis.

Inte tillstånd

På Länsstyrelsen är man restriktiva med att ge tillstånd till bebyggelse i naturreservaten i fjällmiljö, man anser att det är ett privatiserande av naturen. Julia Pettersson är Naturvårdshandläggare på Länssyrelsen och har haft hand om ärendet med kåtan och hon har tittat på det som Anita Gimvall skickat in.

– Vi bedömer att det funnits spår och lämningar av en gammal boplats här. Men det i sig ger henne inte rätt att uppföra en ny stuga på samma plats utan de tillstånd som krävs, säger Julia Holmström.

De vittnesmål och redogörelsen som visar att Anita Gimvalls släkt funnit i området sedan början på 1800-talet har ingen betydelsen i sammanhanget, inte eller att kåtan förekommit i kulturprojektet. 

– Hon har inte kunnat beskriva hur restaureringen skulle ha gått till. Enligt vår personal som känner till området väl så har det inte stått någon byggnad där innan 2010. Vittnesmålen ger henne inte heller rätt att uppföra en ny byggnad 15 år senare utan de tillstånd som krävs enligt miljöbalken, säger Julia Holmström.

Skrev brev till Bah Kuhnke

Innan Kronofogden brände ner Anita Gimvalls kåta vädjade hon till ansvarig minister Alice Bah Kuhnke. "Hur kan Du som sameminister godkänna detta? Är det inte din uppgift att skydda oss samer, då menar jag inte bara de renägande samerna, utan även vi andra?” skrev hon. 

Alice Bah Kuhnke säger nu att hon inte kan kommentera det enskilda ärendet, men uttrycker att det är oerhört sorgligt att processen med kåtan fick ett sådant slut.

– Bilderna på den övertända kåtan är inte en händelse i ett vakuum utan bär symbolik som går att sätta i ett historiskt sammanhang, en större berättelse, om kamp för liv, säger Alice Bah Kuhnke. 

Ministern hoppas att få möjlighet att samtala med Anita Gimvall direkt och för att framföra att hon önskar att flera av riksdagens partier vaknar.

– Vi måste bli många som agerar för att stärka rättigheterna och självbestämmandet för urfolket samerna. Jag tänker också fortsätta driva på för att vi ska få en majoritet i Sveriges riksdag för att ratificera ILO169, säger Alice Bah Kuhnke. 

Det är den konvention om urfolkens rättigheter som Sverige varit pådrivande för att ta fram, men som man inte själva ratificerat, enligt kritikerna för att det skulle hota utvinningen av naturresurser. Ministern lovar också att ta upp samernas situation och deras rätt till självbestämmande i FN, som hon besöker inom kort.

– Århundraden av statligt sanktionerad diskriminering av samer har än idag negativa konsekvenser för vårt urfolk, säger Alice Bah Kuhnke. 

Regeringen kan agera

Men det finns mycket mer som regeringen skulle kunna göra, det menar Daniel Holst som representerar jakt- och fiskesamerna i sametinget. Den renbeteslag som Sverige har måste göras om så att den skyddar hela ursprungsbefolkningen, inte bara renskötarna.

– Renbeteslagen borde strykas eller göras om till en samelag där alla samers rättigheter tas upp. Skyddet för alla samer måste stärkas, och nyttjanderätten för samerna utanför samebyar är central här, säger han. 

Problemet bottnar i att lagen gör skillnad på samer som sysslar med renskötsel och de som inte gör det. Nyttjanderätten för marken är knuten till samebyarna där renskötseln sker. Det är idag bara en liten del av samerna, omkring 10 procent, som är inblandade i renskötseln och som är medlemmar i en sameby, enligt Daniel Holst. 

– De som tillhör samebyn har nyttjanderätt och får bygga på marken, Staten har stulit marken och ställer olika delar av folket mot varandra när de ger rättigheter till de samer de tycker är riktiga samer enligt sitt koloniala perspektiv, säger han.

Samer blir av med mark

Att samer blir av med sin mark är ett problem som pågått länge och som pågår fortfarande när man skär ner på samebyarnas områden för att få tillgång till naturresurser. Det är det större problemet som måste lösas, menar Daniel Holst. Statens synsätt blir nu extra tydlig när staten – genom Länsstyrelsen och Kronofogden – bränner upp folks hus.

–  Det här blir problematiskt när staten har stulit mark för länge sedan och inte erkänner at samer kan ha äganderätt på sin mark, säger Daniel Holst. 

Sverige har fått återkommande kritik från FN för att inte uppfylla kraven i urfolksdeklarationen som ingår i de mänskliga rättigheterna. De är främst hur rättigheterna har begränsats till specifika delar av folket, men även hur samer generellt saknar rätt till sina traditionella marker. Samernas självbestämmande är enligt FN-kritiken nästan obefintligt, menar Daniel Holst.

– För att lösa markfrågan måste staten förstå att marken är stulen. Man kan inte stå i riksdagen och svepa undan mänskliga rättigheter för att man ska ha fri tillgång till naturtillgångar, säger han. 

”Inte första gången”

Anita Gimvall är idag väldigt besviken över statens agerande. Hon håller med om att hon som same utan renar inte har några rättigheter till den mark som hennes släkt använt för jakt och fiske i generationer, men hon är noga med att inte skylla problemet på de renskötande samerna. 

– Staten måste se över det här, det kan inte få fortgå. Det har pågått länge, folk som bor i det här området och som levt här i generationer, deras rätt att jaga och fiska, det dras in på allt. Och det är inte första gånger som det bränns ner stugor här heller, säger Anita Gimvall.