"Jag tror jag måste gå en kurs i överlämning”, utbrister Peshi.
Hon sitter i ett av rummen på Studio Tuff i Gamlestadens fabriker, det rödteglade kontorsområdet vid Gamlestadstorget. Soffa, dator, högtalare, mikrofon och väggar är täckta av ett mjukt, blått ljus från slingor som löper längs med taket. Här tillbringar Peshi varje dag med att hjälpa tjejer och kvinnor i alla åldrar, främst från östra Göteborg, att förverkliga sina rapdrömmar.
Det har snart gått fem år sedan hon startade Gangshebang. Under den tiden har runt 300 personer deltagit, varav ungefär 70 har varit aktiva under hela perioden, berättar hon. Det börjar bli dags för henne att släppa taget om verksamheten i Göteborg, tycker Peshi. Hon vill nämligen sprida idén till andra kommuner – kanske också till andra länder.
– Till nästa årsskifte vill jag lämna över det här. Jag vill ta konceptet till andra länder, kanske England eller Förenade Arabemiraten, det börjar hända grejer där.
Men det är svårt att lämna ifrån sig något som man offrat sitt liv för, som Peshi själv beskriver att hon har gjort.
– Jag jobbar med det här dygnet runt. Jag känner att jag har ett syfte, jag ser det här som en del av något större.
”Det var en magisk era”
Peshi är själv artist. Hon skulle inte kalla sig för rappare, för hon står stadigt i alla dem som brukar kallas för hiphopens fyra element: rap, breakdance, graffiti och dj:ing. Det var på 90-talet som hon förfördes av hiphopen. Hon gick på jams, nördade ner sig i scratchteknik. Tjejerna var få men de höll kontakt genom att skriva brev till varandra.
– Det var annorlunda på den tiden, alla delar samlades under samma tak. Det var en magisk era, det fanns en gemenskap, men det var också mycket på grund av att det fortfarande var en subkultur. Jag tycker hiphopens historia är viktig och försöker lära ut den till tjejerna jag jobbar med. Men jag har lärt mig acceptera att alla inte vet vem Rakim är.
Hon startade ett eget skivbolag vid 20 års ålder och på det släppte hon debutskivan ”The work of art – The art of work” 2005. Men sedan dess har det inte blivit så mycket egen musik. Hon är nämligen minst lika fascinerad av andra människors skapande som av sitt eget. I början på 2010-talet tillbringade hon till exempel fyra år i Stockholm med att göra dokumentärer om Reggio Emilia-förskolor.
– Jag ville förstå hur barn utvecklas i superkreativa miljöer, förklarar hon.
Får utlopp för kreativitet
I arbetet med Gangshebang får Peshi även utlopp för sin egen kreativitet. Förutom att lära ut bland annat skrivande, rapteknik och produktion agerar hon också manager och klipper musikvideor åt några av deltagarna.
– För mig har det aldrig handlat om att bli känd, utan jag gör det jag vill göra. Nu vill jag se hur långt jag kan ta det här, jag vill skapa en dotterbolag för andra artister. Men det finns så lite tid, jag skulle behöva klona mig själv.
Var hennes eget driv kommer från är Peshi osäker på. Visserligen tror hon att hennes pappas stora musikintresse har bidragit till hennes eget. Men kreativitet var inget som särskilt präglade hemmet under uppväxten. Kanske är det något som delvis vuxit fram genom att hon har behövt slå sig fram i en mansdominerad värld, resonerar hon.
Det är en verklighet som tjejer möter även idag, trots att internet har gjort det enklare att både hitta kunskap och slå igenom än när Peshi själv växte upp. Nu för tiden finns det även studior på fritidsgårdar, men dem brukar killar ta över.
– Och med tanke på alla nedskärningar så finns det knappt några fritidsgårdar kvar, säger hon.
Ett kollektiv
Peshi såg sin chans att ändra på det 2015, när studieförbundet NBV (Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet) hörde av sig till henne om att hålla rapworkshops för tjejer. Hon bestämde sig för att ställa upp om de kunde lova en långsiktig satsning – Gangshebang. Peshi kallar det hellre för ett kollektiv än en rapskola.
– Jag märkte efterhand att det blev något utöver musiken, musiken blev ett redskap. Tjejerna har hittat en identitet, de har hittat vänner och jag tror de tycker det är coolt att jag är en tjej.
Hon har blivit som en storasyster för många, berättar hon. Att själv bli känslomässigt involverad var inte något hon hade räknat med.
Hon hade inte heller förväntat sig att hon skulle behöva ge sig i kast med en ny värld: bidragssökarvärlden. Deltagare i Gangshebang betalar varken medlemsavgift eller någon annan kostnad, och eftersom NBV bara står för lokalerna, så är bidrag ett måste.
– Det är ett helt annat språk, och något jag fått lära mig på ett organiskt sätt.
Vill lämna ett avtryck
Det är även ekonomin Peshi vill säkra innan hon lämnar ifrån sig Gangshebang. Sedan är det också det här med att våga släppa taget.
– Jag är helt självlärd och vill ha ett finger med i allt. Jag måste lära mig att släppa saker, säger Peshi och fortsätter:
– Jag hoppas att jag lämnar ett avtryck. Det känns viktigt att göra något bra som inte försvinner. Det behövs.
