Anna Kågström är uppvuxen i hockeystaden Örnsköldsvik. Hon började att rida som sjuåring och slutade vid 14. Orsakerna var flera, men en sak som bidrog var omvärldens kompakta ointresse för sporten. Där fick norrländska mästerskapet i hoppning fick en notis längst bak på sportsidorna i ortstidningen analyserades hemmalaget Modos senaste förlust på sex sidor.

Till det kom omvärldens förväntningar på att hon som tonårstjej skulle flytta fokus från hästarna till killar.

– Jag tänkte inte så medvetet då, men om jag ser tillbaka kan jag se att jag påverkades av lågstatus-synen på ridning. I dag är kunskapen om att det faktiskt är en sport trots allt mer utbredd. Kanske behöver unga i alla fall inte sluta av det skälet. Eller så kan man börja och sluta och sedan börja igen. Det är det som är det häftiga med den här sporten, att man kan börja om när man vill, säger hon.

Miljö fri från män

För precis det gjorde hon. Efter ett helt vuxenliv där hon bara ridit vid enstaka tillfällen återvände Anna Kågström till stallet på riktigt för några år sedan, och märkte att stallgångarna kryllade av ryttare som hittat tillbaka efter längre eller kortare avbrott från hästarna. Det är om, och för dem, som hon har skrivit Tillbaka i stallet – handbok för vuxna hästälskare.

Merparten av återvändarna är kvinnor. Stallet är överhuvudtaget en plats där kvinnorna är i majoritet. Ridsport är efter gymnastik den näst största idrotten bland kvinnor, med en halv miljon utövare i hela landet. Anna Kågström tror att det har betydelse att miljön är närapå fri från män.

– Som med alla kvinnoseparatistiska platser kan det vara jävligt skönt. Det måste jag ärligt säga. Det är skönt att få gå in där, det ger en frihet. Samtidigt har stallet en sådan potential som plats för människor att vara hen. Det är en perfekt hen-miljö, säger hon.

"Utvecklar tydlighet i stallet"

Som exempel på det intervjuas i boken författaren Gertrud Hellbrand som i ett talande citat lyfter fram hur ålder, kön och utseende upphör att existera på hästryggen: ”Jag vet själv från tävlingar att det aldrig går att urskilja vinnaren från det yttre. Det kan vara den tjocka gråhåriga tanten som tar hem alltihopa. ”

– Stallet är queer på flera sätt. I vuxen ålder tävlar alla mot varandra på lika villkor, och i stallgångarna kan barn vara de verkliga experterna. Det är också en miljö som kräver av en att man är både modig och stark, lyhörd och ödmjuk på samma gång. Man har en chans att utveckla alla sidor, säger Anna Kågström.

I boken blandas intervjuer med återvändare med teori och praktiska råd. Anna Kågström beskriver också den speciella sociala miljö som stallet utgör. Hon är lite trött på bilden av att stallet fostrar människor som styr och ställer.

– Jag tror snarare att man kan säga att ridningen gör att man utvecklar en tydlighet. Det behöver inte betyda att man pekar med hela armen eller är bra på att ge order, utan att man är väldigt bra på att avläsa andra varelser, säger hon.

Tredje farligaste sporten

För egen del ser hon stallet som en frizon. Och trots att sporten rankas som den tredje farligaste i Sverige av SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, tvekade hon aldrig när hon gav sig upp i sadeln igen.

– Det som händer för mig personligen är att jag är totalt orädd när jag sitter i sadeln. Däremot kan felfinneriet, som var påtagligt när jag var barn, komma tillbaka som flashbacks. Men så fort jag sitter på hästen känner jag mig stark och hemma. Efteråt kan jag tänka att fan, där kunde det ha gått illa. Men inte när jag sitter i sadeln.