– Enhetscheferna ser aldrig en enda av oss vårdtagare. De borde följa med tjejerna ut en kväll och besöka verkligheten, säger Gerd.
Gerd Skoog får hemtjänst sedan tre år tillbaka. Hon bor i en villa i Hällefors tillsammans med maken Gösta och katten Nisse. Som vårdtagare tycker hon inte att hon får information om neddragningar och förändringar i organisationen. Hon berättar att ibland vet inte ens hemtjänstpersonalen vad som händer.
– Då får jag berätta för dem vad jag har läst i tidningarna. Det är så jag får reda på saker, säger Gerd.
Hon har en god kontakt med den personal som brukar komma till henne två gånger om dagen och talar om dem med värme.
– Många av flickorna som dyker upp känner jag igen sedan min tid som skolsköterska, säger hon.
Men om somrarna har det fungerat sämre. Vikarier kommer utan att kunna styrka att de jobbar inom hemtjänsten och de har berättat för Gerd att de inte har hunnit få sina legitimationer innan de har börjat jobba.
– Man verkar inte förstå hur viktigt det är för att man ska känna sig trygg. Det är ju människor som kommer till oss i våra hem, säger Gerd.
Högre status förr
Många saknar dessutom utbildning och Gerd blir upprörd när hon talar om hur politiker verkar tänka kring vårdyrket.
– De vill få in unga arbetslösa inom vården men det är väl ingen grund. Människor måste ju passa för arbetet och tycka om det, säger hon.
De egna erfarenheterna av att jobba inom vården finns med henne. Hon beskriver hur högtidligt det var när hon fick sin sjuksköterskeexamen i slutet av 50-talet.
– Vårdyrket hade en annan status då, säger hon.
Avlägsna anhöriga
Under julhelgen har dottern varit på besök med sin familj. De bor i England sedan 22 år tillbaka.
– Hon bor för långt bort för att kunna hjälpa oss i vardagen. De verkar räkna med att alla har anhöriga som kan ställa upp, säger Gerd.
Hon berättar att det är svårt att ta sig till affären och beskriver ett omständligt system där hemtjänsten skriver e-post med inköpslistor till Samhall i Filipstad som kör ut maten.
– När jag fick höra det här så bara gapade jag. Varför kan man inte ordna det här i Hällefors? säger Gerd och vänder sig mot katten Nisse när hon pratar.
– Men det finns ljusglimtar också. Vi har riktigt bra biståndshandläggare i kommunen. De är alltid hjälpsamma, säger hon.