BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hoppade på trenden
I Sverige hoppade såväl Stockholm som Malmö på trenden, men ingenstans var lokalpolitikerna så snabba som i Göteborg. Här överlät de styrande vid Gustav Adolfs torg också mer politiskt ansvar på sina stadsdelsnämnder än någon annanstans.
Till en början var det väldigt förvirrat. Efter jul- och nyårshelgerna 1989/1990 hade en stor del av de kommunala tjänstemännen plötsligt bytt arbetsuppgifter, placering och telefonnummer. Och det var stundtals omöjligt att få tag på ansvariga personer eftersom kommunens nya telefonväxlar bröt ihop.
Saknade överblick
Lika svårt var det att få en helhetsbild eller kunna granska verksamheten i Göteborgs kommun. Efter SDN-reformen fanns inte längre några tjänstemän med överblick som visste hur många barn som stod i kö till dagis, hur lång väntetiden var till stadens äldreboenden eller hur göteborgarnas behov av socialtjänst såg ut. (Först långt senare inrättades centrala funktioner som fick i uppdrag att samla in statistik.)
Snart riktades också skarp kritik mot storleken på och kostnaden för den nya organisationen. Samtliga 21 stadsdelsnämnder skulle ju inte bara ha egna lokaler utan dessutom egen förvaltningschef, ekonomi-, personal- och informationsavdelningar. Det politiska styret skulle utövas av 17 fritidspolitiker (senare 22!) i varje nämnd, personer som inte var folkvalda utan utsedda av fullmäktige.
Ville inte ha stadsdelsnämnder
När forskarna vid SOM-institutet några år in på 90-talet ställde frågor till göteborgarna svarade en majoritet att de helst inte ville ha några stadsdelsnämnder alls. Framförallt menade man att den kommunala verksamheten blivit för dyr.
En förklaring till det negativa mottagandet kan vara att SDN-reformen sammanföll med en rad tuffa nedskärningar inom främst barn- och äldreomsorgen. När GP skrev kritiskt om sparbetingen uppfattade läsarna det samtidigt som ett underbetyg för hela SDN.
Ingen ökad delaktighet
Inte blev det bättre av diskussionen som handlade om bristande jämställdhet och höga chefslöner. Vid den här tiden var bara ett fåtal av de 21 stadsdelscheferna kvinnor, men en granskning visade att de hade väsentligt lägre lön än sina manliga kolleger.
Enligt den första uppföljningen av SDN-reformen, som genomfördes på uppdrag av Göteborgs stad 1994, hade politikernas kunskap om stadsdelens behov och förutsättningar ökat. Däremot stärktes inte medborgarnas engagemang och delaktighet alls.
Även i senare undersökningar, bland annat efter sammanslagningen till tio stadsdelsnämnder från 2011, har forskarna vid Göteborgs universitet visat att göteborgarna inte är särskilt nöjda med möjligheterna att påverka.
En diskussion som blossat upp med jämna mellanrum ända sedan 1990 rör bristen på likvärdig behandling av kommunens invånare. Statliga myndigheter, som till exempel Socialstyrelsen, Skolverket och länsstyrelsen, har vid flera tillfällen uppmärksammat problemet och riktat kritik.
Fick fler poster
Vilka grupper har då tjänat mest på SDN och på att det politiska ansvaret överförts från kommunen centralt till de lokala nämnderna?
Vinnare är självklart de politiska partierna i Göteborg som tack vare stadsdelsnämnderna fått betydligt fler förtroendeposter att fördela bland sina aktiva.
Förhoppningsvis finns också medborgare som uppskattat att ha sina förtroendevalda på närmare håll – och som känt att de kunnat påverka.
Slutligen måste även fördelarna med SDN för stadens heltidsanställda kommunalråd nämnas. I snart 30 år har de kunnat hänvisa högljudda föräldrar och andra missnöjda väljare till stadsdelspolitikerna och därmed sluppit många demonstrationer och protestmöten på Gustav Adolfs torg.
Nu talar mycket för att SDN:s dagar är räknade. Även i Göteborg. I Malmö har det snart gått tre månader sedan stadsdelsnämnderna lades ner – utan att det hörts några protester.
