Den stora skylten vid infarten till Slakthusområdet, några snäpp söder om Stockholms tullar, skyter om geografins unika historia och de kulturellt värdefulla byggnaderna. Nu blir de en del av Söderstaden, ett gigantiskt utvecklingsprojekt. Om elva år är kalaset klart. Redan 2026 kan dock bostadsrättsägarna börja flytta in. Fast först måste drogbrukarna flytta ut, såklart.

– Jag är jävligt rädd att hela föreningen går rakt åt helvete. Många av de här människorna kommer inte att överleva. Samhället har blivit hårdare rent allmänt. Batonggänget och deras hårdare tag växer kraftigt, säger pensionären Niklas Eklund och slår ut med armarna i en uppgiven gest.

6 000 besök varje år

Han är ordförande för Brukarföreningen, en ideell sammanslutning för och av människor som använder narkotika. De samarbetar med många tunga instanser inom vård- och samhällsapparaten och får ekonomisk stöd från både kommuner och regionen. Och om lite mer än en månad blir de av med sin lokal på grund av hur industrikvarteren stöps om in i framtiden. Deras fristad för människor i marginalen ska renoveras och bli kontor. 

I snart 20 år har de haft Slakthusområdet som bas, i en antik industribyggnad i tegel och med hög takhöjd. Entrén är diskret, grannarna består av en kakelfirma och en fiskförsäljare, och här tar man emot cirka 6 000 besök per år – i runda slängar 1 500 olika individer med ett aktivt drogbruk och varierande grad av misstro till samhälle. Män och kvinnor i alla åldrar som existerar i civilisationens utkanter. Många utan egen bostad. Föreningens fyra anställda samt olika volontärer delar ut kaffe och smörgåsar, hjälper till med myndighetskontakter och internet och telefonsamtal, slussar människor till den hjälp de behöver, följer med på läkarbesök. 

– Många av våra besökare är jävligt oroliga nu när vi blir vräkta. Särskilt tjejerna. Det här är en säker hamn, här får de vara ifred. Vi har tjejer som jobbar, vi tolererar inte tafsande och att man kallar någon luder, och sånt. Under alla de år jag varit här har jag aldrig träffat en kvinna som inte blivit våldtagen. Det är ruskigt, berättar Niklas.

”Billigare att de dör”

Sedan 2006, sju år innan regionen började, delar Brukarföreningen ut rena kanyler. På samma sätt var man först med att gratis ge bort naloxon, ett motgift mot opiatöverdos, och man driver stora projekt för att testa och behandla hepatit c.

För 70 kvadrat pyntar socialförvaltningen föreningens hyra på 12 000 kronor i månaden till Atrium Ljungberg, ett av landet största fastighetsbolag. De köpte Slakthusområdet av staden för fyra år sedan med visionen att förvandla det till en liten 08-version av London: puls dygnet runt, nytt, modernt, utan att radera den existerande själen av svett, smuts och hårt arbete. Med avtalet kom inget ansvar för Atrium Ljungberg att hjälpa befintliga hyresgäster att hitta nytt. 

Att Brukarföreningens adress levt på lånad tid i åratal är alltså ingen nyhet varken för dem eller socialförvaltningen. Men att hitta tak över huvudet åt en verksamhet som kan locka närmare 50 drogbrukare varje dag? Lycka till. 

Niklas Eklund suckar. Han har varit med förr, kan spelet, och drar i alla trådar som finns för att hitta ny lokal: politiker, tjänstemän, privata. Vänsterpartiet har gått ut med att Brukarföreningen måste räddas men de sitter på lite och ingen makt i kommunen. 

Eklund har utan framgång försökt få till ett möte med socialborgarrådet Jan Jönsson (L): ”Det är mycket taskspeleri i stadshuset och det är valår. Men det finns inget att vinna på att rädda en bunt gamla pundare. Det är billigare att de dör.”

– Jag är inte orolig för sprut­utbytet egentligen. Det kan vi ordna bakvägen, åka runt på en moppe och dela ut. Den andra verksamheten går inte att ha utan tak. Vi ska bygga upp ett förtroende, det kan man fan inte göra i ett partytält. Vårt folk har tappat tilltron. Största delen av vår målgrupp har inte datorer, de kan inte sitta i zoommöten. Många har inte ens en telefon, för fan. Oss litar folk på.

Ingen gräddfil för soc

”Det blir dåligt om de försvinner.” Det säger Fredrik Jurdell, chef på Stockholms socialförvaltning. Han förklarar att rent formellt har de inget uppdrag att leta kåkar åt föreningar. Men eftersom Brukarföreningen är viktig och lite speciell så har man historiskt sett hjälpt dem – till exempel styrde man upp den nuvarande lokalen. 

– Vi har letat nytt åt dem i flera år. Utan att lyckas. Om du tycker det låter konstigt så är det alltid så med sådan här verksamhet, även den vi driver själva. Fastighetsförvaltningen har hus men de verkar på de villkor som gäller i fastighetsbranschen. Det finns ingen särskild fil för oss. Vi måste förhålla oss till marknaden som alla andra.

Fredrik Jurdell säger att ”målgruppen har stora utmaningar och väcker oro bland andra människor”. Förutom nervösa grannar ska en ny lokal passa i geografi och kommunikation och ha en rimlig hyra. 

– Vi gör vad vi kan. De är kort tid, ja. Men vi hoppas på lösning. Vi tar det därifrån.

När Dagens ETC söker socialborgarrådet Jan Jönsson hänvisar hans pressperson till stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (M) eftersom man tycker att han ska äga frågan. Presspersonen säger att Jönsson helst inte vill uttala sig om Brukarföreningens sprututbyte, eftersom Liberalerna är rädda att det ska se ut som att det är partiet som ligger bakom vräkningen.

Moderaternas stadsbyggnadsborgarråd Joakim Larsson kommenterar i ett mail att:

– Staden undersöker möjligheten att hitta en ny lokal åt brukarföreningen som är en viktig verksamhet. Detta görs genom socialförvaltningen. När vi exploaterar och utvecklar Stockholm är det viktigt att se över de verksamheter som kan komma att påverkas. Om dessa är av särskilt intresse för stockholmarna försöker vi att hitta möjligheter för verksamheten att få finnas kvar under andra omständigheter, vilket vi har gjort i fallet med Brukarföreningen.