Springer inte längre för att överleva

– Jag spelar fotboll men har inte hunnit träna så mycket löpning. Det kommer nog att ta två timmar för mig att springa och jag kommer ha riktigt ont i kroppen efteråt, säger han.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Var ett dåligt tecken

Mohammad Jamali har där-emot hunnit med flera långpass. Häromdagen sprang han 18 -kilometer i så hög hastighet att löpbandet gick sönder, och han har höga mål för loppet.

– Jag vill komma bland de fem bästa. Eller kanske tio, säger han.

Förra året stod de på andra sidan avgränsningarna och såg de tusentals löparna passera. De tyckte att det verkade roligt med den stora publiken och den peppande stämningen men hade ingen aning om hur man anmälde sig – inte fick väl vem som helst vara med? Men så en dag i vintras när de spelade volleyboll kom det fram en tjej och frågade om de var sugna på att springa loppet, och både Mohammad Jamali och Abbas Rahimi bestämde sig för att anta utmaningen.

Ingen av dem hade tränat -löpning innan de kom till -Sverige. I Afghanistan var det populärt med boxning och -volleyboll men det var nästan- ingen som löptränade på -gatorna. Om människor sprang i deras hemland var det ett dåligt tecken på att någonting hänt – folk flydde från talibaner och skottlossningar. Dessutom var det inte säkert att vistas utomhus om kvällarna.

– Här kan man springa en runda på kvällen eller natten utan att någonting händer, säger Abbas Rahimi.

Sprang över gränsen till Iran

Men att springa väcker också -jobbiga minnen för honom. Abbas Rahimi berättar om den gången i livet han sprang som allra snabbast. Det var när han tillsammans med 23 andra -personer försökte ta sig över gränsen mellan Afghanistan till Iran. När de passerade en polisstation uppstod tumult och -någon öppnade eld så människosmugglarna skrek till dem att de skulle springa och gömma sig i bergen.

De andra gjorde som smugglaren sa, men Abbas Rahimi litade inte på smugglarna så han sprang åt andra hållet och gömde sig bakom några gräs-tuvor.

Av de 24 personerna var det bara Abbas Rahimi och en till som lyckades ta sig över gränsen. Han fortsatte norrut genom Europa och efter två månader och många långa dagsetapper till fots hoppade Abbas Rahimi av tåget på Centralstationen i Göteborg.

– Jag minns precis den dagen. När jag klev av tåget fick jag mat och en person satte mig i en taxi till Migrationsverket. Jag tänkte ”vilka människor!” och allting kändes som en dröm.

Viktigt budskap

Sedan dess har det nästan gått två år. Abbas Rahimi har börjat skolan och bor hemma hos en familj i Biskopsgården. Både han och Mohammad Jamali har fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket och deras framtid är osäker. I morgon kommer de att springa loppet i t-shirtar med texten ”Amnesti nu” tryckt på bröstet. Totalt kommer 15 ensamkommande killar att delta i loppet och rörelsen Vi står inte ut kommer vara på plats för att heja och dela ut flygblad. För Abbas Rahimi är budskapet viktigt.

– Jag springer för att visa att vi är bra och gör saker, inte bara ligger hemma. Många av oss har det svårt nu för vi behöver amnesti men får bara avslag. Det kommer kännas bra att springa för det finns många som vill hjälpa oss så jag hoppas de -kommer heja lite extra när de ser våra tröjor, säger han.

Stora kontraster

För killarna är det en stor omställning att gå från att folkmassor som springer som ett tecken på att det hänt någonting farligt, till att delta i ett stort motionslopp med hundratusentals människor som hejar fram dig med flaggor, skyltar och hurrarop. Ibland blir kontrasterna lite för stora för att ta in.

– Det blir konstigt i hjärnan. Nu springer jag bara för det är roligt och inte för att rädda mitt liv, säger Abbas Rahimi.

Marcela Rojas, som han bor hos för tillfället, nickar mot -texten på hans tröja och säger:

– Men egentligen springer du ju för att rädda ditt liv den här gången också.

– Ja, på ett sätt gör jag ju det.