Det är kärnan när chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, i en kulturartikel i Expressen (1 november) svingar farmor som politiskt bollträ.

Han är dessvärre inte ensam. Tanken att invandrare behöver en spark i baken för att lära sig svenskans knöliga substantiveringar och ovanliga ordföljd lanserades redan av Ny Demokrati, adlades av Folkpartiet 2002 och är nu på väg att bli verklighet. Test för permanenta uppehållstillstånd är beslutat och förslag om test för medborgarskap ligger på regeringens bord.

Det gör den inte mindre missriktad.

Idéns styrka är i att ingen skulle förneka att en god svenska både är ett värde i sig för den som ska leva i Sverige, och en nyckel till sådant som jobb, föreningsliv och politiskt deltagande. Tanken är därför lätt att sälja in.

Dess svaghet är att kunskap och motiverande krav är helt olika saker. Motivation är ju bara en av många saker som styr inlärningen. Fallenhet, ålder, utbildningsbakgrund och det egna språkets närhet till svenskan är andra viktiga komponenter, allt sådant som individen inte själva kan råda över, och som motivation bara till en del kan kompensera. Lika rätt som Moula har om språkets betydelse, lika fel har han därför när han tror på testernas välsignelse.

Visst, det är ju möjligt att just Moulas farmor skulle ha tagit sig i kragen – hon hade ju om inte annat ett framgångsrikt barnbarn som hade kunnat hjälpa till med studierna – och att det skulle ha berikat hennes liv.

Men erfarenheterna från länder som använder språkkrav är att många inte klarar proven och att många inte ens försöker.

Den statliga utredningen om medborgarskap (SOU 2021:2) från tidigare i år antar att 20-30 procent av de invandrare som annars skulle ha blivit medborgare överhuvudtaget inte kommer att göra proven. Till dem ska läggas alla som misslyckas, i till exempel Norge är det nästan var tredje.

Sammantaget kan alltså så många som hälften av de invandrade stoppas från att bli svenska medborgare och utredningen varnar för att detta kan skapa ”ett samhälle som präglas av utanförskap i stället för inkludering och samhörighet”.

Denna utsortering följer de stora förtrycksordningarna. Enligt utredningens kunskapsöversikt finns stöd ”för att högre krav på språkkunskaper i stället leder till exkludering och diskriminering, i synnerhet av kvinnor, äldre och grupper med låg eller ingen utbildningsbakgrund, vilket riskerar att leda till segregation i stället för till integration”.

Att villkora uppehållstillstånd och medborgarskap med språkprov leder med andra ord bara till en sak: De som talar dålig svenska ska DESSUTOM leva i landet utan garantier om att få stanna, med sämre möjligheter att återförenas med sina familjer och för evigt utan rösträtt.

Vad blir bättre för dem själva, och för samhället, av det?

Moula känner rimligen till att hans idé har sågats som kontraproduktivt av de mer sakkunniga. Därför undviker han noga alla fakta i sin text och låter istället en släktanekdot skyla över de egna åsikternas frontalkrock med verkligheten.