Rose-Marie Huuva är konstnär och poet och var initiativ-

tagare till att Sametinget skulle börja arbeta med återbördandet av samiska kvarlevor som grävts upp av rasbiologer och som finns på museer i Sverige. Hon upplever ett igenkännande.

– Även om våra barn inte försvunnit så där så har vi också upplevt internaten. Det handlar om ett systematiskt förtryck av urfolksbarn, säger hon.

Hon tvingades själv gå på nomadskola i Jukkasjärvi från att hon var sju år, och även om hennes föräldrar lyckades få henne flyttad till skolan i byn efter två år så har tiden på internat gett henne minnen hon burit genom livet. En gång rymde hon från skolan. Hon hade hört att hennes mamma var i Kiruna, så hon tog bussen dit.

– Jag minns hur jag gick där och letade efter henne, men jag hittade henne inte. Hon hade farit hem till Rensjön redan.

Dagen efter fick hon återvända till skolan.

Fler väljer kremering

Rose-Marie Huuva har en personlig koppling till frågan om återbördande och repatriering. På sin farmors sida härstammar hon från Rounala, där rasbiologer 1915 grävde upp tolv kranier som idag finns på museum i Jokkmokk.

– Jag hoppas att jag lever så länge att jag får vara med om en återbegravning av dem. Det gör ont att det måste hända, vi tänker när vi begraver någon att nu får de vila i jorden, men så kommer rasforskare och gräver upp dem.

Allt fler samer väljer idag kremering, även Rose-Marie.

– Jag har bestämt och talat om för alla att jag ska kremeras för jag vill inte att någon rasforskare ska komma och gräva upp mig.

Nils-Henrik Sikku är författare, översättare och journalist. Upptäckten av de döda barnen i Kanada väcker hos honom tankar på är hur lite vi vet om vad som gjorts mot urbefolkningar.

– Det är väldigt sorgligt. Att det uppdagas så här, att ingenting gjorts för att ta reda på var de här barnen tog vägen, att de bara kunnat gräva ner dem.

För honom, som också minns hur det var att gå i nomad-
skolan, är kopplingarna till hur samerna behandlats glasklara. Från sitt hem i övre Soppero där han växte upp kunde han se till byskolan genom sitt fönster. Ändå skickades han som sjuåring 15 kilometer bort till nomadskolan i Lannavaara. Kläderna packades i en säck, sen sattes barnen på en buss. Det skulle dröja månader innan han träffade sin familj igen.

– Det här är viktiga år i en människas liv, när man börjar förstå mer, lär sig traditionerna och om släktskapet som är jätteviktigt för oss. Men vi som gick i nomadskolan tappade den tråden, det är förlorade år i livet. Stulna år.

Mobbning och våld

Internatet beskriver han som helvetet självt. Det var grupperingar, mobbning och slagsmål. Dessutom blev de bestraffade med våld.

– Det kunde vara för vad som helst. Att vi inte ätit upp maten, om en var uppkäftig eller var på fel plats. När det inte passade dem, vi visste inte varför, plötsligt bestraffades någon och den som opponerade sig fick stryk.

Av barnen vars kvarlevor hittats i Kanada finns ingen tidigare dokumentation. Det är förfärligt, men inte förvånande, säger Nils-Henrik Sikku.

– Det här är en maktfråga, de som skapat det här förfärliga systemet har sett till att tysta ner allt som skett. Det är systematiskt, organiserat, planerat och genomfört. Det är inget som genomförts i all hast. Det har trådar långt tillbaka i tiden från 1500-talet och framåt. Det var då den här förfärliga kolonisationspolitiken började, och man såg det som att urfolk inte har något värde i sig.

Han drar paralleller till exploateringen i Sverige och kampen om marken.

– Vi har inte fått äga våra marker, de har sett till att kunna ta dem från oss. De kan gräva, dämma och hugga och exploatera våra naturresurser.

Mikael Jakobsson är ordförande för sameföreningen i Lycksele. Han arbetade med repatrieringen och försoningsceremonin när kvarlevor från 25 personer återbördades till sin ursprungliga viloplats i Lycksele 2019. Han säger att det som skett i Kanada är så mycket mer våldsamt att det kanske inte går att dra några raka paralleller, men att det finns likheter med det samerna utsatts för.

– Samtidigt vet vi egentligen väldigt lite om vad som skett i Sverige under den tiden då vi haft de här systemen. Klart man börjar fundera då, när det här kommer fram i andra länder.

Splittrat folk

Han anser inte heller att staten eller kyrkan gjort tillräckligt för att reda ut vad som skett eller ställa saker till rätta. Återbegravningarna är ett viktigt första steg som spelar stor roll, men det räcker inte.

– I en försoningsprocess behöver man gå till botten med hela frågan, hur det gick till, vilka som varit inblandade och varför.

Han menar också att förutom de historiska ärren och rasismen som samer måste möta idag, så är det de lagar som staten stiftat som är det största problemet.

– Det finns splittringar mellan samiska grupper, och det är förödande för oss. Det är det staten som åstadkommit genom sin politik. De lagarna måste ses över och omarbetas så att alla samer omfattas.