Sorgen i Hässelby strand

Utanför huset i Hässelby strand där två små barn hittades ­allvarligt skadade sent på söndagskvällen för en vecka sedan fylls gräsmattan av ljus, gosedjur och teckningar. ­Grannar och boende i området vill hedra barnen och visa sitt stöd. Ingegerd har tänt ljus flera dagar sedan händelsen. Idag tillsammans med sin syster.

– Det går inte att greppa det som hänt, det är för hemskt. Man blir chockad, säger hon.

– Och man känner sig så maktlös, lägger hennes syster till.

”Är så fruktansvärt”

Hennes syster har åkt från andra sidan stan. Hon berättar att hon hela tiden återkommer i tanken till hur situationen sett ut runt barnen.

– Det är så fruktansvärt, och ingen har hjälpt dem. Jag undrar mycket hur de haft det innan. Hur länge det här har pågått och hur livet har varit för dem. Det är en sån oerhörd sorg, säger hon.

Efter händelsen har både kommunen och kyrkan erbjudit boende stöd, berättar Ingegerd som själv besökte kyrkan på måndagskvällen.

– Det var väldigt stillsamt och fint. Det kändes skönt att kunna gå dit.

Gemenskap för trygghet

Hon skulle vilja se mer av den sortens samlingsplatser för människor, något hon berättar helt saknas i Hässelby Strand.

– Det finns inga sunda samlingspunkter. Det är inte säkert att det hade kunnat stoppa det här, vi vet ju inte vad som ligger bakom. Men man skulle kunna bygga en starkare gemenskap, kanske skulle människor prata mer med varandra då och kanske skulle det kunna leda till att fler kan bli modigare i att fråga varandra hur de har det, säger hon.

Karin har kommit till platsen med sin äldsta dotter. De bor nära platsen, och hennes yngre dotter går i skolan som ligger alldeles intill.

– Vi ville komma hit och visa vårt stöd på något sätt. Man blir så fruktansvärt illa berörd, det är så oerhört sorgligt, säger hon.

– Det här ska ju bara inte få kunna ske.

Intill sorgen känner hon en ilska. En frustration över att det saknats skydd för de här barnen.

– Egentligen borde jag kanske bli mer arg över de stora bristerna i föräldraskapet, men jag blir också arg över att ingen fångat upp det här. Fanns det verkligen ingen som såg? Förskolelärare, någon i skolan, en granne. Någon måste ha vetat, säger hon.

Rädda för att besvära

Hon berättar att hon själv ­arbetar som förskolelärare, och att hon ser att det fins en rädsla för att lämna in oros­anmälningar.

– Vi måste komma bort från att vara rädda att besvära vuxna eller att någon ska ta illa upp och våga på riktigt stå på barnens sida och verkligen stå upp för det hela vägen. Jag blir frustrerad över att rädslan att ha fel får väga tyngre än att barn ska få må bra, säger hon.

Det kommer också många barn till platsen, de flesta från skolan intill men även från andra skolor. Några har varit här varje dag sedan ­händelsen. Tre flickor i samma ålder som det äldre barnet sätter sig på ­marken framför ljusen. De ­berättar att hon går i deras skola, men att de inte känner henne. En av dem börjar prata till barnet som dött. ”Jag hoppas du har det bra”, säger hon.

– Igår tände jag ljus för honom hemma och pratade med honom. Jag sa ”du förtjänade inte att dö på det här sättet, och jag hoppas du kommer tillbaka som en annan människa”. Jag tror på återfödelse. Jag grät, för ingen borde få vara med om det här, berättar hon.

I nuläget vårdas det det äldre barnet på sjukhus för sina livshotande skador. Det yngre barnet förklarades avliden på måndagsmorgonen. Pappan har medgett att han knivskurit sina barn och därefter orsakat deras fall från lägenheten.