Gösta kom aldrig hem igen. Inte Jonas heller. Tillsammans med 541 andra svenskar slutade deras liv när tsunamin forsade in över Thailands stränder. Tio år har gått, men för många stannade tiden då.
Det var för osannolikt. Kunde inte stämma. De vykortsvita sandstränderna, den klarblåa himmeln, det ljumma havet som knappt ens krusade sig på ytan. En stilla morgon som lovade att dagen skulle bli precis som de föregående. Varm, vacker och bekymmerslös.
Men det blev inte så.
Strax innan klockan tio på förmiddagen den 26:e december ser människorna på ständerna vid Khao Lak något resa sig vid horisonten. Som en vägg närmar den sig stranden. Ann Hageus står ovanför stranden och ser hur människors blickar börjar rikta sig utåt. Hon följer dem, ser vågen brusa därute, hur den bryter den stilla vattenytan. Strax intill henne finns hennes tre barn, fyraåriga Karin, nioåriga Gösta och elvaåriga Julius.
– Oj vilken våg, tänkte jag. Jag ropar till pojkarna att springa och hämta en kamera. Samtidigt börjar folk ta sig upp från stranden. Dom springer inte, utan mer lufsar lite långsamt. Ingen förstod nog riktigt vad det var vi såg. Allt var ju så lugnt i övrigt, som om inget kunde hända, säger Ann Hageus.
Pojkarna kommer tillbaka med sin pappa Bertil som har varit kvar i familjens bungalow. Bertil är seglare. Han inser att det som syns där ute på havet, som snabbt närmar sig land, inte bara är en vanlig stor våg.
– Han sa att vi måste springa. Jag tänkte mest att jaha, då gör vi väl det. Samtidigt märker jag hur stämningen förändras. Människor runt oss springer också. Det ligger något panikartat i luften. Det var så tydligt, en slags kollektiv oro som kändes så starkt, trots att ingen visste vad som skulle hända.
När Ann och hennes familj är några hundra meter från stranden kommer vågen. Den sveper in under Anns fötter, kastar omkull henne, suger in henne under en bil. Där fastnar hon. Kastas fram och tillbaka mellan bilens däck, samtidigt som bilen flyter iväg i det forsande vattnet. Ann tänker att nu dör hon. Hon vet det.
Andra vågen närmar sig som en vägg
I en annan del av Khao Lak har Charlotta André precis avslutat sin frukost och är på väg tillbaka till sitt rum tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Hon ser att människor tittar ner mot stranden, ut mot havet. Strax därefter börjar det forsa in massa vatten upp över land.
– Den var inte så hög, mer som en vanlig våg, men istället för att dra sig tillbaka fortsatte den bara. Vattnet bara rann och rann med en enorm kraft, säger hon.
Som en flod väller vattnet fram. In mot hotellet där de bor, plaststolar på uteserveringen där de just suttit och ätit frukost flyger högt upp i luften som om en bomb just har exploderat. Charlotta och hennes pojkvän springer in på en toalett vid restaurangen där de har ätit frukost. Men vattnet tränger in överallt. Det för med sig möbler, skräp, sand och lera. Allt i en enda smutsig sörja.
– Rummet vattenfylldes snabbt, men som tur var fanns det en dörr ut från toaletten, till en liten bakgård. Min kille lyckades därifrån klättra upp på taket och dra upp mig.
Samtidigt som vattnet fortsätter forsa fram tar de sig högre och högre upp. De ser den andra vågen närma sig. Nu handlar det inte längre om vatten som forsar, nu är det en nästan tio meter hög vägg som slår sönder allt som kommer i dess väg.
– Det var så overkligt. Jag tänkte att det här går inte, det här kan inte hända. Och samtidigt, att jo, det händer. Nu går jorden under, nu är det slut på mänskligheten. Det var enda förklaringen, att det var någon slags domedag.
Men vattnet når aldrig Charlotta där hon sitter på en taknock. Med den andra vågen rasar husets väggar och delar av taket, men nocken där Charlotta sitter håller. Och så småningom har vattnet lugnat sig. Allt är plötsligt lugnt. Stilla och tyst.
Ingenstans syns Gösta
Ann Hageus har även hon insett att hon lever. Plötsligt har hon inte bilen över sig. Hon är uppe vid ytan. Vattnet har inte samma kraft längre, Ann lyckas få fäste med fötterna mot marken. Hennes blick söker efter de andra, Bertil, barnen. Fastklamrade vid en palm ser hon dem, Bertil, Karin och Julius. Men inte nioåriga Gösta.
– Om vi inte ser honom, då är han borta. Så tänkte jag. På något sätt visste jag.
Ann och Bertil turades om att leta. Deras bungalow var helt förstörd. Utanför den stod en tall vars bark hade skalats av. Där det alldeles nyss hade varit kaos var det nu helt tyst. Och ingenstans fanns deras Gösta. Efter en stund fick Ann ta med sig de två andra barnen för att söka sig uppåt, in i djungeln. Det kunde komma fler vågor. Natten spenderades sedan där uppe.
– Vi slog läger med några andra. Det kom thailändare med färsk bläckfisk som vi grillade. Vi satt där för att vi inte visste vad vi skulle göra annars, vi visste fortfarande inte ens vad som hade hänt.
Men hemma i Sverige hade de första nyhetssändningarna börjat berätta om att jordbävningen i Sumatra lett till flodvågor som drabbat Thailand, och att svenskar antagligen också var berörda. Än talades det dock inte om några dödsoffer. Men i Solna satt en annan Gösta, Gösta Nordén, och kände ändå oron dundra i kroppen. På morgonen den 26:e hade hans dotter Helena ringt honom och frågat om han hade hört vad som hänt.
– Jag slog på tv:n och minns att jag satt på en pall och grät. Det var fruktansvärt. Eftersom vi inte hade hört något från Jonas så anade jag det värsta.
Skulle bli en familjesemester
Göstas Nordéns son Jonas hade åkt med sin familj till Thailand några dagar tidigare. Han skulle vara där i tre-fyra veckor. Gösta hade träffat honom strax innan de reste. Då hade Jonas just skrivit ett kontrakt med sin kompanjon som han skulle starta ett hotell tillsammans med, ”ifall du skulle gå och dö”, hade Jonas skämtsamt sagt. Resan till Thailand skulle bli en välförtjänt semester innan jobbet med det nya hotellet drog igång på allvar. De där dagarna efter annandagen anade pappa Gösta Nordén att det aldrig skulle bli så.
– Jonas var en kille med många drömmar, och som också såg till att göra något av dem. Jag orkade knappt tänka att det kanske var slut nu, att han inte skulle göra något mer. Den äldsta av mina andra tre söner flyttade hem till mig under den här tiden. Jag hade mycket stöd av honom, säger Gösta.
Ovissheten tärde. Och Gösta var långt ifrån ensam om att inte få några klara besked. Det dröjde innan de svenska myndigheterna förstod allvaret. Det trots att Utrikesdepartementet ringdes ned av människor som hade varit i kontakt med anhöriga i Thailand, och genom dem fått höra hur illa det var. Charlotta Andrés mamma var en av dem som ringde.
– Jag fick låna en telefon redan några timmar efter att tsunamin kom, och ringde och berättade för mamma att vi levde. Jag bad henne larma UD, och sedan vet jag inte hur många gånger hon satt i telefon med dem, säger Charlotta.
Resenärer går inte att nå
Även researrangörerna kontaktar UD. Fritidsresor förklarar bland annat att det måste sättas in flyg som kan transportera hem skadade svenskar. Ju längre dagen går desto mer angelägna blir Fritidsresor att UD ska agera. Vittnesmål från deras anställda i området talar om att Khao Lak är helt ödelagt, att det inte går att ta sig fram på vägarna och att många resenärer inte går att nå. Sent på kvällen den 26:e skriver Fritidsresors informationschef Lottie Knutson ett pressmeddelande där allvaret för första gången framgår. Hon skriver att de fortfarande inte har fått kontakt med 800 av sina resenärer, att det finns anledning att tro det finns allvarligt skadade och avlidna svenskar, och ”vidden av den katastrof som har drabbat stora delar av Asien går fortfarande inte att greppa”.
– Jag filade mycket på det innan. Vi fick inte gå ut med dödsbud, men ändå understryka att det här är mycket värre än vad som har framkommit. TT baserade sina rapporter på uppgifter från myndigheterna som sa att inga svenskar omkommit. Och nej, det var inte bekräftat än, men alla uppgifter från människor där nere tecknade en bild som sa att det var omöjligt att alla svenskar klarat sig, säger Lottie Knutson.
På plats i Thailand fortsatte arbetet och sökandet för dem som överlevt. Charlotta André hade själv ingen att leta efter, istället försökte hon hjälpa andra.
– Det var så många som var svårt skadade, barn som saknade sina föräldrar, människor som var förtvivlade. Jag och mitt ex hade bara marginella skador, så det gav oss möjlighet att hjälpa till. Men det var svårt. Det kändes hela tiden att man inte räckte till. En enorm maktlöshet.
De två första dygnen sov Charlotta och de andra frivilliga inte alls. Istället försökte de göra så mycket nytta som möjligt medan de väntade på hjälp utifrån. De var övertygade om att den snart skulle komma.
– Vi räknade hela tiden i sextimmarscykler, för att det tog sex timmar att flyga hit från Sverige. Men för varje cykel som gick utan att någon kom fick vi bara mer ont i magen, säger hon.
Det dröjde några dagar innan sjukvårdspersonal och andra hjälpstyrkor var på plats. Då hade Ann Hageus och hennes familj redan plåstrats om och fått hjälp att skaffa kläder och annat nödvändigt. Kritiken mot de svenska myndigheterna berörde dem inte riktigt. Det viktiga var att hitta Gösta. De letade på sjukhus, och de letade på de ställen där döda kroppar samlades. Men Gösta fanns inte.
– Någonstans kände jag att det var kört, men så länge vi inte visste fanns samtidigt ett litet hopp. När vi kom till ett nytt hotell visste jag ju att därinne sitter människor, någon av dem kan ha tagit hand om Gösta. Jag drog mig för att gå in, för så länge jag stod utanför fanns fortfarande det hoppet. I just det ögonblicket stod jag hellre kvar i ovissheten.
På nyårsafton lämnade familjen Thailand och flög hem till Singapore där de bodde då. Månader i ett slags vakuum följde.
– Det fanns inget att förhålla sig till. Gösta var bara borta, inte död. Det gick inte att påbörja sorgeprocessen.
”Kommer över, det gör man inte”
Det dröjde till slutet av april innan Gösta hade hittats och identifierats. Beskedet var inte oväntat, ändå var det svårt att ta in att deras nioåring, han som alldeles nyss hade varit så levande, inte längre var det. Gösta som hade haft så mycket fantasier, som ville ha tofsar i håret precis som idolen Pippi, som värnade om djur och reagerade över de stora orättvisor han såg när familjen reste i fattiga länder. Han fanns inte mer. Och ändå var livet tvunget att gå vidare. Tio år senare gör det fortfarande det. Tiden går även om den har stannat.
– Det är lite som parallella världar. Dels den världsliga där allt flyter på, dels den andra där jag fortfarande står kvar, där Gösta finns och är nio år. Det får vara så, Gösta får hänga med där, snett bakom liksom. Jag har lärt mig leva med det.
Ofta tänker Ann på vem Gösta hade varit om han hade fått leva. Den 19-åriga Gösta. Hon vet att de tankarna alltid kommer att finnas med henne. Att det aldrig kan bli som innan tsunamin. Samma tankar har Gösta Nordén. Han tänker på sin son Jonas med familj, hustrun Lolo och barnen Lina och Markus. Barnbarnen som idag skulle ha varit 18 och 20 år. De som aldrig fick bli annat än barn.
– Det går aldrig riktigt över, sorgen efter familjen. Min räddning har nog varit att jag är öppen och har kunnat visa vad jag känner. Men kommer över, det gör man inte.
