”Som att stå på en scen i åtta timmar”

– De vet inte vad som händer. Den vuxne kan koppla ihop orsak och följd. Men barnets perceptionsförmåga är inte utvecklad på det sättet. 

När hon kom ut i arbetslivet 1984 lydde förskolan under socialtjänstlagen. 1998 förändrades detta och förskolan togs över av skollagen. Innan dess låg fokus på omhändertagande. Det stod ingenting i lagen om att förskolan skulle vara till för barnens utveckling eller pedagogiska lärande. Förskolan var mer en förutsättning för att föräldrarna skulle få möjlighet att jobba eller studera. 

Raster försvann

På 90-talet fick nya tankesätt genomslag i den kommunala förskolan. Läroplanen förändrades och läromålen och utvecklingsmålen blev friare och mer ambitiösa. Förskolan skulle vara det första steget i Sveriges utbildningssystem. Allt gott så. Men parallellt med dessa förändringar pågick också en neddragning av förskolans resurser. 

– Samtidigt som personaltätheten minskade, blev barngrupperna större och större. Förr hade vi grupper på tolv yngre barn och femton äldre. I dag är de siffrorna sjutton och tjugofem. 

Enligt Nina Adolfsson har detta haft konsekvenser för både barn och personal. 

– Förmiddagsrasten och eftermiddagsrasten försvann. Det finns nog de som fortfarande lyckas planera in dem, men jag tror att det är undantagsfall. Så nu har vi vår lagstadgade lunch på en halvtimme. Det gör att återhämtningen är i princip noll. Det är som att stå på scenen i åtta timmar. 

Sund reaktion på stress

Nina Adolfsson upplever att samhället synliggör fler barn med koncentrationssvårigheter i dag än för tjugo år sedan. Och att man allt för ofta diagnostiserar dessa barn med olika neuropsykologiska diagnoser. 

– Jag tror att många av fallen faktiskt är en sund reaktion på stress. På att befinna sig i en stressig miljö med stora barngrupper och enormt mycket stimuli.