– I stället för att skapa opinionen så mäter vi den. Vi måste analysera vad det är som krävs i vår tid. Förra gången fascisterna marscherade på kontinenten – då byggde vi folkhemmet här. Vi levererade någonting som gjorde att människor sket i det där andra, det var viktigare med bra skola, jobb, hälsa och bostäder i miljonprogram. Det är klart att vi kan göra det igen. De långsiktiga reformerna har saknats oss ett tag, säger Ann-Sofie Hermansson.
”Medelklassen skulle älska oss”
En lokal korruptionsskandal, ett infekterat bråk om det västsvenska paketet och diskussionerna om migrationspolitiken på regeringsnivå har milt sagt inte varit bra för Socialdemokraterna. Men tappet som har lett till bottennivåer i opinionsmätningarna har pågått mycket längre än så. ”Soffan” är trött på socialdemokraternas ängslighet.
– Socialdemokrati ska inte vara en rörelse som bara håller ställningarna eller reparerar när den borgerliga regeringen har kört sönder sjukförsäkring och andra saker i välfärden. Vi ska vilja någonting mer! Någonting bättre, någonting framåtsyftande, ett jämlikare samhälle. Jag tror att vi skulle vinna i opinion om vi vågade analysera och säga att det här är vår idé, Folkhemmet 2.0. Medelklassen skulle älska oss, säger Ann-Sofie Hermansson.
Hon vill, liksom den socialdemokratiska tankesmedjan Tankeverksamheten, se en gedigen jämlikhetsutredning som söker roten till varför klyftorna ökar. Hon har framhållits som ett vänsterval, men ser sig själv som en pragmatisk gråsosse.
– En stark socialdemokrati har alltid varit beroende både av ett starkt samhälle och en stark ekonomi med konkurrenskraftiga företag. Det har inte varit det här plakatmässiga med ”klass mot klass”, vi har varit den reformistiska och pragmatiska rörelsen. Lite gråsosse, ja, men vi har också levererat. Vi skulle önska oss ett annat parlamentariskt läge, men tills vi får det, tror jag att vi behöver diskussionen om jämlikhetsutredning, visionära tankar, social ingenjörskonst och reformistisk fantasi. Det är egentligen väldigt mainstream i vår rörelse men vi är så ovana att prata på det här viset nu så då blir man vänster bara för att man säger sådant, säger hon.
Vad kan man då tänka sig för konkreta förändringar? En vision utgår från socialforskaren Gøsta Esping Andersens forskning om hur små barns omgivning kan vara avgörande för skolgången.
– Vi vet inte riktigt vilka nycklarna är i dag. Folk var skitarga på oss när vi tog bort sambeskattningen och de har varit arga på oss för alla möjliga individualiseringar när vi har lagt oss i familjepolitik. Men kanske ska man införa obligatorisk förskola. Unga människor måste få stimulans och pedagogisk hjälp tidigt i livet. Speciellt de barnen som kanske inte får det någon annanstans. Jag tror att det skulle vara vagt revolutionerande, säger hon och poängterar att det är en framtidsidé som först skulle kräva en bredare diskussion.
En demokratiskt skolad medborgare
I dag måste lärare lägga viktig undervisningstid på dokumentation, vårdpersonal sliter ut sig och sjukskrivningarna kostar både mentalt och ekonomiskt. Formerna för hur staden ska bli en bättre arbetsgivare måste formuleras av de anställda.
– Vi måste ge människor tillfälle att reflektera över sin arbetssituation. Jag är helt övertygad om att vi skulle hitta lösningar som både är mer mänskliga och mer ekonomiska. Man måste kolla med dem som jobbar så låt oss fråga dem, säger hon.
Kanske skulle de i hemtjänsten som närmar sig pension kunna använda hälften av sin arbetstid för att lära upp nya. Huvudsaken är att de själva får påverka sin situation så att arbetstiden, oavsett hur många timmar den är, blir utvecklande. Själv körde hon truck i fem år på samma gamla sätt, utan utmaning. Därefter kom två år där hela bilar skulle byggas av ett lag och plötsligt blev det utvecklingsarbete och eviga diskussioner. Att sedan gå tillbaka till det enformiga jobbet gick inte så ”Soffan” började plugga sociologi
i stället.
– Det var inget annat än mänsklig frigörelse. Har man fått känna på att äga sitt öde tar man med sig det ut i samhället sedan. Man blir en demokratiskt skolad medborgare av att ha ett intressant och utvecklande arbete. Många befinner sig i de här prekariathistorierna och väldigt osäkra lägen och då är det inte så lätt att känna någon mänsklig utveckling, då handlar det om att skaffa stålar och sitta framför telefon för springviken, säger hon.
”S själva måste våga bestämma”
En annan nyckelspelare för att vrida samhället i en mer jämlik riktning menar hon är fackföreningsrörelsen.
– Vi ska inte ha så könssegregerad arbetsmarknad som vi har, det är inte bra. Men när det nu ändå ser ut så här måste Kommunal och Metall solidariskt hålla ihop för att öka rättvisan. Det som händer med Kommunal nu är så olyckligt för starka fackföreningar är ENORMT viktigt för vår demokrati här i landet. Det är mellan arbete och kapital maktfördelningen står, säger hon.
Ann-Sofie Hermansson vill också gärna se samrådsmöten utanför råd- och stadshuset. Förra veckan var hon bland annat hos Bergsjöns Kvinnocenter och planen är att vika fredagarna åt att träffa göteborgare runt om i stan.
För att människor ska våga närma sig socialdemokratin igen menar ”Soffan” att S själva måste våga bestämma innehållet i politiken. Och att inte backa för stora förändringar.
– Varje gång arbetarrörelsen har varit framgångsrik så har vi ridit på tidens våg. Vi har förmått fånga tidens problem, vi har gjort konkret reformpolitik av den och vi har fått människor med oss. Vi klagar i dag om att det är så jobbigt för folk är inte intresserade av politik i dag och ungarna bara spelar tv-spel, men vad fan! Jag tror att det finns ett enormt engagemang och vi behöver bara fånga det. Vi bildade en rörelse där vi krävde åtta timmars arbetsdag och arbetsgivarna sade att Sverige kommer gå i konkurs på era krav. Och överklassen hånade oss när vi ville ha allmän och lika rösträtt, det var inte bättre förutsättningar då – och då mäktade vi! Det är attityd. Kom igen nu, vi kan bättre, vi har gjort det förr och vi har allt att vinna, säger hon.
