Få av bodarna används idag till att hysa fiskeredskap, berättar Marianne Bergman. Hon flyttade hit för 45 år sedan och har de senaste 20 åren suttit i olika stadsdelsnämnder som förtroendevald för Kristdemokraterna.

Hon är därför väl medveten om att Södra skärgården har en mycket låg andel invånare med utländsk bakgrund, säger hon. De skärgårdsbor som är födda utomlands, eller vars föräldrar båda är det, utgör bara åtta procent av stadsdelens befolkning. Samma siffra för hela Göteborg är 35 procent.

– På grund av vattnet är det av naturliga skäl ett isolerat samhälle. Man blir hänvisad till de aktiviteter som finns här. Man måste ta båten in till fastlandet om man vill göra andra saker, säger Marianne Bergman.

”Utmaningar för svenssons”

Men hon tror inte att svårigheterna utgör barriärer bara för personer med utländsk bakgrund.

– Omflyttningen är väldigt låg. Vi som har bott här länge har fullt sjå med att hålla kommunpolitiker medvetna om de komplikationer som finns: infrastruktur, att det är svårt med parkering, förskolegrupper och skolklasser som inte fylls, svårigheter att ta sig till vårdcentraler och att få hemtjänst. Det är utmaningar för vanliga svenssons, så det är inte lättare för någon med utländsk bakgrund, säger hon.

Det finns dessutom få hyresrätter i skärgården, vilket gör det svårt att hitta bostad överhuvudtaget, menar hon. Men Donsöbor är enligt henne öppna och positiva till att människor flyttar hit, oavsett bakgrund. Hon tycker också det är viktigt att skärgården speglar övriga Sverige.

Inte en segregerad stadsdel

Segregationen i Göteborg är ett misslyckande för alla partier, anser Marianne Bergman.

– Jag har förståelse för att folk söker sig till människor med samma etniska bakgrund, men om de känner sig tvungna att bosätta sig i en viss del och inte kan flytta på grund av ekonomiska hinder tycker jag det är hemskt. Jag kan förstå den maktlöshet människor känner i segregerade områden.

Hon vill själv inte kalla det homogena Södra skärgården för en segregerad stadsdel, eftersom hon anser att begreppet är kopplat till social utsatthet.

– Jag tror allt börjar på individnivå. Om man inte kan förmedla framtidstro är det svårt att komma ur cirkeln. Det behövs goda exempel på möjligheterna att göra karriär, både i boende och arbete.

Isolerad plats

Inne i det mysbelysta Brännö värdshus sitter en grupp äldre män runt ett bord och sjunger Dans på Brännö brygga. Men de sjunger fel text, konstaterar Lukas Sundberg och gissar att de nog inte kommer från ön.

Själv är han uppvuxen på Brännö men flyttade till fastlandet efter gymnasiet. För fem år sedan flyttade han tillbaka tillsammans med sin familj och nu är han ordförande för Brännöföreningen som anordnar kultur- och fritidsaktiviteter för öborna.

Inte heller han är förvånad över den låga andelen invånare med utländsk bakgrund i Södra skärgården. Under sin uppväxt var han medveten om att han bodde på en isolerad plats, säger han.

– Samtidigt var det tryggt. I tidningar pratas det väldigt mycket om olika problem i staden, men när man inte ser dem så tänker man nog att de inte är så stora.

Svårt att hyra bostad

Lukas Sundberg tror att befolkningssammansättningen i Södra skärgården delvis ser ut som den gör eftersom det var ett militärt skyddsområde fram till 1997. Utländska medborgare var tvungna att söka polistillstånd för att få vistas i området.

– Jag tror mycket beror på det och att det i princip bara finns villor. Har man inte möjlighet att köpa kommer man inte hit, säger han och berättar att i stort sett all mark på ön är privatägd.

Många av husen används bara som sommarbostäder och priserna sticker iväg, anser Lukas Sundberg. Han är själv en av få som hyr en bostad men det är svårt utan tidigare koppling till ön, säger han.

– Hyresrätter byggs knappt ens inne i stan och det är kanske inte prisvärt för kommunen att köpa mark här ute.

Lågt stöd för SD

Men det finns ingen brist på öppenhet på Brännö, understryker Lukas Sundberg flera gånger. Stödet för Sverigedemokraterna är lågt, det finns en aktiv Amnestygrupp och flera familjer har tagit emot ensamkommande ungdomar från Syrien och Afghanistan, säger han.

– Det bästa är väl mångfald, det tror jag alla mår bra av. Sverige idag är ett mångkulturellt samhälle, det är bättre att vi bor tillsammans än att alla är uppdelade i småsamhällen. Jag tror huvudproblemet är att det behövs fler bostadsformer. Det är inget problem med öppenheten.