– Ja, verkligen. Det här är ett problem som har ökat under många år till följd av att socialtjänstens budget har stramats åt allt mer, säger hon och förklarar att New public management-modellen, som råder inom verksamheten, är ett av huvudproblemen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Resultatet blir att fokus läggs på att budgeten ska gå ihop i stället för på de sökandes behov av hjälp. Det märks särskilt tydligt på enheter för försörjningsstöd, säger Malin Fröjmark och framhåller att man på socialtjänstkontoren mäter hur många som beviljas ekonomiskt bistånd och att man ser det som en positiv utveckling när siffrorna pekar nedåt.            

– Men man tittar inte på vad det beror på, närmare bestämt att hindren för att få hjälp har blivit allt fler, vilket gör att människor som egentligen är i behov av stöd motas bort, säger hon.

Hjälpbehövande eller parasiter

Ett annat avgörande problem är att man inte låter de utbildade socionomerna utöva sin profession, menar Malin Fröjmark.

– Till följd av att systemet kontrollerar och mäter för mycket bedrivs socialtjänstens verksamhet allt mer utifrån mallar och lathundar. Klienterna får inte den hjälp de behöver och de högutbildade socionomerna på socialtjänsten känner att de inte kan göra ett bra arbete, vilket för dem är oerhört frustrerande. De får inte se till individens behov, utan främst till budget, eftersom verksamheten ska gå ihop ekonomiskt, säger hon.

Det är också skälet till att de hjälpsökande inte alltid upplever socialsekreterarna som särskilt medkännande och förstående, tror Malin Fröjmark.

– Man måste på något sätt skydda sig själv och en del gör nog det genom att lägga sig till med en hård attityd. Det är liksom lättare att sparka nedåt än uppåt, säger hon och fortsätter:

– Väldigt avgörande är ju vilken syn man har på de människor som söker bistånd från socialtjänsten. Om man ser dem som parasiter eller om man ser dem som sårbara människor i behov av hjälp. Tyvärr är det nog lätt att luta sig mot det förra, då man är frustrerad i sin profession.   

Men många socialsekreterare säger också upp sig eller går in i väggen för att de inte orkar med de tuffa kraven.   

– De huvudsakliga offren är så klart de som behöver samhällets yttersta skyddsnät, vilket ju socialtjänsten ska vara, men att utbilda sig på högskola i tre år för att få jobba med att hjälpa människor och sedan bara få ägna sig åt kontroll, det är inte heller roligt, säger Malin Fröjmark.      

”Måste få kosta”

De rödgröna politikerna i Stockholms stad ser och erkänner de problem som föreligger inom socialtjänsten, menar hon.

– Vi har en bra dialog med socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) och personalborgarrådet Clara Lindblom (V). De har en bra förståelse av situationen, men frågan är fortfarande hur vi ska vända skutan. Jag tror att det behövs en stor nationell satsning. Man måste låta kommunal verksamhet få kosta, säger Malin Fröjmark.      

Frågan är hur mycket människor ska behöva lida innan något görs, menar hon och fortsätter:

– Det kommer att bli kostsamt, men man måste våga låta det bli det, om vi ska komma tillrätta med det här glappet i de sociala skyddsnäten.   

”Konstruerat för skam”

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, som i del ett av denna artikelserie konstaterade att glappet i den svenska välfärdsmodellen ökat markant på senare år, framhåller att försörjningsstödet står för en relativt liten del av samhällskostnaden i ekonomisk mening.

– Men det är desto mer betydelsefullt i en ideologisk och moralisk mening. Försörjningsstödet utgör själva grundbulten i socialförsäkringen och sätter lägstanivån. Att det inte har höjts i reella termer under senare år samtidigt som det övriga samhället har dragit ifrån är därför allvarligt, säger han.

Och att göra samhällets hjälpformer erbarmliga hjälper knappast människor tillbaka i arbete, framhåller han.

– Det är en omhuldad föreställning bland nationalekonomer och politiker, men det finns inga som helst empiriska belägg för att det fungerar så, säger Tapio Salonen och tillägger att försörjningsstödet alltid har varit förknippat med paradoxala signaler från samhället.

– Okej, det är ett stöd, och ett väldigt viktigt sådant. Men det är också konstruerat för att vara förknippat med skam och stigmatisering. Om man gör det svårtillgängligt och skambelagt är det så klart en del individer som egentligen skulle vara berättigade, som inte orkar söka, säger han.

Underutnyttjat stöd

Att det skulle finnas ett överutnyttjande av bidragssystemen som måste stävjas genom högre krav på motprestation och genomgripande kontrollmekanismer, stämmer inte alls, menar Tapio Salonen.

– Snarare finns det ett underutnyttjande av socialstödet, säger han, och konstaterar att samhällets benägenhet att hjälpa utsatta människor i svåra livssituationer var bättre under 1980-talet än vad det är idag. Och det trots att det ekonomiska läget vi nu befinner oss i är avsevärt mycket bättre än vad det var då.   

– Det har skett ett skifte i och med lönearbetets allt mer centrala läge i politiken. Vi lägger ett avsevärt mycket större tryck på individen idag. Vår bild av Sverige som ett land med en välfärd som är till för alla måste verkligen omprövas. Det vi ser när välfärden behövs som allra mest är att den är väldigt förknippad med ens position på arbetsmarknaden, säger Tapio Salonen och förklarar varför:

– Orsaken är den samhälls­trend som pågått under lång tid. Uppslutningen kring det gemensamma samhällskontraktet vittrar sönder.

Malin Fröjmark håller med:

– Det finns en allmän bild av försörjningsstödstagare som lata människor som bara utnyttjar systemet. Vi behöver komma tillbaka till ett solidaritetstänkande för att de gemensamma skyddsnäten ska kunna bli något fint igen, säger hon och poängterar att vem som helst kan bli sjuk och därmed beroende av socialhjälp.

– Det har inte alltid varit så att vem som helt lika enkelt har kunnat hamna hos socialtjänsten, men i och med urholkningen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, så är det så idag, avslutar Malin Fröjmark.