BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Alisa och hennes mamma har i åtta dagar hållits inlåsta på Migrationsverkets förvar och pappan och de två yngre systrarna hållits under uppsikt med krav på att rapportera in till polisen en gång per dag. 

På onsdagen nåddes familjen av beskedet att de har en dag på sig och att de skickas hem i morgon, torsdag.

Yngsta dottern är bara 17 månader gammal och ammar fortfarande, men sedan hon skilts från mamman äter hon dåligt.

– Hon ville inte äta på flera dagar och har gått ner i vikt, säger Alisa om sin syster på en lånad telefon från förvaret. 

Hennes egen telefon tog polisen ifrån henne vid gripandet. Eftersom hon gjorde motstånd anhölls hon och tvingades sitta fyra dagar i polisens häkte, innan hon fördes till förvaret.

Utsatts för övergrepp

Jacob Lind, doktorand och asylrättsaktivist i Malmö, försöker hjälpa familjen. Han tror att anledningen till att ettåringen skildes från mamman var att så små barn inte får hållas i förvar längre än 72 timmar i sträck.

– Bebisen är född i Sverige, och de väntar antagligen på att få fram barnets id-handlingar. Men det tar tid. De håller mamman för att inte barnen och pappan ska avvika, säger han.

Familjen tillhör en minoritet i Kosovo och har under många år utsatts för diskriminering och grova övergrepp.

– Vi sökte skydd i Sverige i början på 2000-talet, men Migrationsverket garanterade att vi skulle skyddas i Kosovo, så vi samarbetade och återvände. Men det blev bara värre, säger Alisa.

Efter en händelse hon knappt kan beskriva flydde familjen till Sverige igen för två och ett halvt år sedan.

Vad var det som hände?

– Min mamma … hon … det värsta som kan hända en kvinna …jag såg det. Jag kan inte prata om det. Det vi upplevde i Kosovo kan vi inte uppleva igen. Det var därför jag gjorde motstånd när polisen tog oss, säger hon.

”Trodde hon blev bortförd”

Den äldre av Alisas systrar föddes i Sverige och går i mellanstadiet här. 

– De tog henne när hon var ensam, utan föräldrar, det får de inte göra. Hon förstod ingenting, hon trodde att hon blev bortförd av kriminella, säger Alisa.

Sedan familjen fick avslag på sin senaste asylansökan levde de gömda.

– Jag är trött. Trött på att leva gömd. Alla är trötta. Även i Kosovo tvingades vi gömma oss. Den rädsla vi upplevde var obeskrivlig, säger Alisa.

När hon talar med sin pappa i telefon gråter han och ber om ursäkt för att han inte kunnat skydda familjen.

– Jag säger till honom att det inte är hans fel. Vet du hur det är att höra sina föräldrar gråta? Min mamma gråter, hon har aldrig varit skild från min lillasyster tidigare, säger Alisa.

Flera barnfamiljer utvisats

I slutet av november förra året började gränspolisen att begära ut uppgifter från de fem socialkontoren i Malmö stad om personer som fått ett utvisningsbeslut. Efter det har ett flertal familjer, många av dem med små barn, hittats och därefter utvisats.

– Vi tänkte tidigare att polisen inte jagar barnfamiljer, men de har verkligen ansträngt sig för att hitta den här familjen, säger Jacob Lind.

Alisas pappa säger att det känns väldigt jobbigt. Han pekar på den lilla flickan i barnvagnen.

– Du kan se själv, hon sover hela tiden sedan hennes mamma försvann, säger han.

– Jag kan inte känna något längre. De tog vårt liv, vi har ingen framtid. Jag undrar om de själva har barn och familj? Om de kan sova på nätterna, säger Alisa.

Fotnot:  Dagens ETC söker Migrationsverket för kommentar. Alisa heter egentligen något annat.

BREVET FRÅN DOTTERN - En förvarstagen flickas berättelse

”Dagen vi blev tagna av gränspolisen slutade mitt liv”

”Dagen vi blev tagna behandlade polisen oss riktigt dåligt. Min lillasyster ammade mycket innan polisen tog oss, sedan dess har hon inte träffat mamma och varken kunnat äta eller sova. De använde våld mot mig så att jag nästan svimmade. Mamma blev samtidigt också illa behandlad. En av poliserna skrattade åt henne och kallade henne för galen. 

Min mellansyster blev tagen utan föräldrarna i en egen bil till polisstationen utan att få veta vad som pågick. Hon trodde att hon blev kidnappad! Sedan var hon tyst i flera dagar, hon blev så stressad att hon inte ens kunde prata. Hon bet sina fingrar tills hon blödde i polisbilen och på häktet.

Dagen vi blev tagna av gränspolisen slutade mitt liv igen. Jag kunde inte andas, det gjorde ont i hjärtat, som att min kropp blev förlamad i en sekund. Jag skrek bara, alla planer jag hade för framtiden gick ner i vattnet. Jag tänkte bara ”nu är det slut, de skickar tillbaks oss till livet vi levde förut, fast med större problem”. Första natten i häktet fick jag inte mat, vatten eller ens en filt, jag bara frös och var hungrig. De behandlade mig som en kriminell, som att jag dödat någon!

Som papperslösa riskerade vi vårt liv hela tiden. Vi visste aldrig när polisen skulle göra något. Polisen har använt adresser de fått från socialen för att leta efter oss hos våra släktingar, hos folk vi inte känner som har samma namn som vi, och de har sagt till våra släktingar att de kommer att leta efter oss tills de hittar oss. Varför ville de så gärna hitta oss? Varför jagar de inte de som mördar barn på gatorna istället för oss?

När jag blev tagen av polisen hade jag jag precis kommit hem från min praktik på ett boende. Min handledare var riktigt nöjd. Jag fick göra allt utom att ge mediciner, mer än mina kompisar fått göra. ”Du skulle kunna börja jobba här”, sa handledaren till mig. De litade på att jag skulle göra på rätt sätt. En annan i personalen sa att en man som bor där alltid är sur, men när jag kommer så är han glad hela tiden. Jag önskar att jag kunde fortsätta jobba där.

När jag var i häktet så pratade jag med polisen som tagit mig. Jag frågade honom: ”Är du nöjd nu, är ditt hjärta lugnt? Har du barn och familj?” ”Ja”, sa han. ”Vad skulle du göra om någon tog ifrån dig allt du hade?” frågade jag. ”Jag vet inte vad jag skulle göra, förlåt, jag kan inte svara, men det är inte jag som bestämmer”, sa han, han kunde inte svara på min fråga. ”Jag vet verkligen inte vad jag ska säga till dig”, sa han. ”Jag önskar att du inte behövde uppleva detta”, sa jag till honom. ”Du har ett bra hjärta”, sa han. Då såg det nästan ut som att han skulle gråta. Vi pratade i nästan en timme, till slut sa han ”om jag bestämde skulle vi jaga kriminella. När jag ser dig, att du har ett bra hjärta, så vill jag inte jaga er”.

Det här handlar om våra liv och vår överlevnad. Vi kan inte åka tillbaka. Vi gjorde inte motstånd mot poliserna när de tog oss för att vi tycker det är kul, det handlar om våra liv och allt farligt som kan hända i vårt hemland igen. Vi vill bara leva normalt som alla andra utan att vakna och tänka ”kommer någon skada eller döda mig idag?” Vi ber regeringen att de tar det vi berättar om det vi upplevde i vårt hemland på allvar och förstår att vi kan uppleva ännu värre saker om vi skickas tillbaka. Det handlar om liv eller död!”