De senaste åren har nya grupper drabbats hårdare, inte bara socialt och psykiskt utsatta människor riskerar hemlöshet i dag. Det talas om en växande strukturell, i stället för en social, hemlöshet.

En omdiskuterad lösning på problemet, som nu åter kommit upp på bordet är social housing. Bostäder direkt riktade till vissa grupper som av ekonomiska eller sociala skäl har extra svårt att komma in på bostadsmarknaden.

I en ny rapport, utgiven av liberala tankesmedjan Fores, går Anna Granath Hansson, bostadsforskare på KTH, igenom hur en social bostadssektor skulle kunna se ut i Sverige.

Hon beskriver tre varianter av modeller för sociala bostäder och jämför med flera europeiska länder.

Den stora modellen finns i exempelvis Wien, där runt 80 procent av medborgarna kvalificerar sig för riktade sociala bostäder.

Den mellanstora modellen är vanligast och finns i bland annat Norge och Finland.

Den mindre modellen riktar sig främst till de mest ekonomiskt och socialt utsatta, som i dag befinner sig i eller riskerar hemlöshet. Det är denna modell som Anna Granath Hansson främst riktat in sig på i rapporten.

– Jag förespråkar ingen modell, men det är den minimalistiska modellen som jag tror är mest realistisk att genomföra i Sverige, säger hon.

Grund debatt

Diskussionen om social housing har ofta saknat tydliga mål och medel, anser Anna Granath Hansson.

– När jag började jobba med de här frågorna var det bara totalt nej från en bred front. Men det baserades på väldigt grunda kunskaper. Nu har folk börjat förstå att sociala bostäder är ett paraplybegrepp som kan betyda väldigt många olika saker.

Det råder i dag bostadsbrist i 240 av Sveriges 290 kommuner, enligt Boverket, och endast 19 procent av kommunerna har en aktuell övergripande plan mot hemlöshet.

Samtidigt betalar flera kommuners socialförvaltningar stora pengar för att hjälpa hemlösa med akuta boenden. Exempelvis betalade Göteborgs stad nära en miljard kronor för tillfälliga boenden under 2018, en fördubbling jämfört med 2011.

– Jag tror att alla vill undvika sociala bostäder så långt som det går, men det vi ser med de här ökande kostnaderna i kommunerna gör att det är dags att hitta en modell för att undvika att människor hamnar i hemlöshet. Därtill är vi nödda och tvungna, säger Anna Granath Hansson.

Såväl Fastighetsägarna som Boverket ställer sig positiva till slutsatserna i Fores-rapporten.

Även Stockholms stadsmission har propagerat för nödvändigheten med sociala bostäder. Marika Markovits, dåvarande direktor, sa i höstas till Dagens ETC att det behövs krafttag i form av särlösningar med sociala bostäder.

– Så fort man säger ”social housing” så ryggar många tillbaka och säger att det ska vi absolut inte ha i Sverige. Man tänker på dåliga exempel i USA och England och säger att sociala bostäder leder till stigmatisering och segregation, säger Markovits och hänvisar i stället till erfarenheter från andra länder som visar att det går att minska hemlösheten genom att satsa på sociala bostäder.

Skapar inlåsningseffekter

Men kritikerna är alltjämt många.

– Vi gillar inte modellen med sociala bostäder för låginkomsttagare, sa Jörgen Mark-Nielsen, samhällspolitisk chef på Sveriges allmännytta, under Fores rapportsläpp i förra veckan.

Han vidhåller att social housing skapar en utbredd stigmatisering, att det skapar inlåsningseffekter och ett stort behov av övervakning av vilka som har rätt att bo i de särskilda bostäderna.

Även Hyresgästföreningen har länge drivit motstånd mot social housing, och står fast vid att bostadspolitiken ska utgöra en del av den generella välfärdspolitiken.

Sandro Scocco är chefsekonom på fackliga tankesmedjan Arena Idé och utredningschef för Bostad 2030. Han tror inte alls att sociala bostäder är någon lösning, oavsett modell.

– När vi ska lösa bostadsbristen kommer ju inte en liten modell ha någon som helst effekt för den stora lösningen. Funktionen finns redan på den svenska bostadsmarknaden, säger han.

– Vi har redan i dag en stark boendesegregation i Sverige och social housing är per definition en segregerade insats. Det enda som utmärker social housing är ju att man förbjuder människor över en viss inkomst från att bo på ett visst ställe. Det har visat sig på många ställen att sådana områden får väldigt stora sociala problem. Det är ingen lösning.

Hand i hand med marknadshyra

Argumentet att ”nästan alla andra länder i Europa har social housing i dag” är helt felaktigt, menar Sandro Scocco.

– Det är demagogiskt att uttrycka det så, det får Sverige att låte lite apart. Alla länder i hela världen har en bostadspolitik, som är nationellt utvecklad. Vår variant är att vi har en generell bostadspolitik. Att vi inte segregerar ut personer på grund av att de har för hög inkomst, utan att vi blandar.

Scocco hävdar att social housing går hand i hand med införandet av marknadshyror.

– Om man vill införa marknadshyror så kräver det social housing, säger han.

Han tror att förespråkarna nu försöker börja från andra hållet för att kunna driva igenom friare hyresreglering, som står med i Januariavtalet.

– Man har gått ut med ett ärende som låter lite mer trevligt, att bry sig om de svagaste. Plötsligt börjar Fastighetsägarna ömma för de mest utsatta. Skulle man landa i att komma närmare marknadshyror så kan vi mycket väl hamna i en situation där vi inte har något val. Genomför man det så måste man sedan införa social housing.