I november fyller Bilal nämligen 18 år och är inte längre ett barn. Och han har heller inte asylskäl enligt den svenska utlänningslagen, vilket slagits fast i avslag på asylansökan. Han förlorar då alla rättigheter i Sverige och hamnar i det som kallas limbo: personen har fått avslag men kan inte utvisas på grund av att landet den lämnat inte vill ta emot. Så personen blir kvar i Sverige, men utan ekonomisk hjälp till mat och andra utgifter.
Älskad nästan direkt
På gården pickar hönor mellan husen och en dörr står på vid gavel. Ut kommer Alvin med sin ”storebror” i handen. Med sina två år är Alvin yngst på gården och verkar trivas med alla djur som springer runt.
– Hej! säger Bilal och ropar bortåt: Ylva, är det ett problem att du har en höna i ditt hus?
Bilal är 17 år och blev en del av familjen 2016. Han kom till Sverige på egen hand som 13-åring och flyttades runt en del innan han landade hemma hos familjen Carlstrand i mellersta Sverige.
Inne i huvudbyggnadens kök står mamma Signe och steker pannkakor i dubbla järn. Hon ler stort mot Bilal när vi kommer in.
– Köpte du jordgubbssylt? säger hon.
Han ser lite skamsen ut när han ber om ursäkt för att han glömt och sätter sig sedan vid bordet för att bjuda på kaffe. Valpen, som de åkte och hämtade i Skåne i helgen, vill upp i knät samtidigt som lille Alvin drar den vuxna hunden i öronen.
– Det där byggde Ylva och Bilal förra året, säger mamma Signe och pekar på huset intill.
Signe och hennes syster Ylva pratar i mun på varandra om när Bilal kom till familjen. Hur socialtjänsten hade ringt och frågat om de kunde ta emot en kille som kanske inte alls skulle fungera i en familj, eftersom han varit gatubarn i nästan hela sitt liv. Om hur Signe hade tvekat, men sedan börjat älska honom nästan direkt när han kom.
– Där var han, en liten parvel med flätor i håret och förortskostym, säger hon och alla i köket skrattar.
Rymde från barnhemmet
Signe Carlstrand berättar att Bilal är uppvuxen på ett barnhem i Casablanca som han rymde ifrån när han var cirka åtta år. Efter det levde han på gatan och vid 13 års ålder började han röra sig mot Europa.
– Jag måste ha varit lite yngre när jag åkte, för när jag kom till Sverige så röntgade de mig och sa att jag var 13 år, säger Bilal.
Han hade inte gått i skolan och var analfabet men lärde sig prata både spanska och franska på vägen och idag skriver och läser han även på svenska.
– Man ser till att överleva helt enkelt, säger han.
Signes syster Ylva berättar att Bilal hittade på en del dumheter i början men då han märkte att de inte slängde ut honom lugnade han ner sig. Numer är han omtyckt av alla i bygden och erbjuds praktik och lite småjobb då och då.
– De han hjälper skulle gärna ge honom anställning om han bara haft personnummer, säger Ylva.
Men Bilal har inte rätt till svenskt personnummer. Han kommer från Marocko och har inte fått asyl i Sverige på grund av att hans skäl inte anses vara tillräckliga. Han ska därför skickas tillbaka när han fyller 18 år, om bara några veckor. Familjen har försökt överklaga beslutet men fått avslag. Marocko erkänner inte Bilal som medborgare, enligt ambassaden, men Migrationsverket anser inte att han gjort allt i sin makt för att bevisa att de inte tar emot honom och därför blir han kvar – utan rättigheter. Han blir en av de som inte får studera, arbeta eller ta del av sjukvård eller ekonomiskt stöd.
Ingen vet hur många
Bilal är långt ifrån ensam om att hamna i så kallat Limbo. Regeringen uppmärksammade problematiken redan år 2016, och tillsatte en utredning. Men förslagen som presenterades implementerades aldrig. Hur många som faktiskt delar Bilals sitution i Sverige vet ingen, hur den uppskattningen ser ut beror på vem man frågar.
Enligt Migrationsverkets presstjänst är det ”sannolikt få”. De har säkra siffror på 363 personer som är statslösa, till exempel palestinier. De är inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Men den siffran omfattar inte de som avvikit från utvisning eller de vars länder vägrar ta emot vissa av sina medborgare, som till exempel Marocko.
Även Justitiedepartementet uppger att gruppen inte borde vara stor, då vare sig Polisen eller Migrationsverket gett uttryck för det.
Talar man å andra sidan med frivilligorganisationer så uppger de det motsatta, att de möter väldigt många. Uppgifter som även styrks av advokat Annakarin Jannisa, specialiserad inom migration och brottmål, och Helena Lindholm, professor i Freds- och utvecklingsfrågor vid Göteborgs universitet. De konstaterar att limbo-livet dessutom kan fortgå under oerhört lång tidsperiod.
– Den här processen kan pågå i många år. Jag har träffat en familj där föräldrarna varit här i 18 år. Ansökningarna går in och ut ur i systemet. Försöker du åka till ett annat land och de upptäcker dig, så skickas du vanligtvis tillbaka enligt Dublin-fördraget. Man är fast i ett limbo-liknande tillstånd, säger Helena Lindholm.
Limbo – begreppet
Helena Lindholm beskriver begreppet limbo som ett sorts mellantillstånd. Att det i dessa fall handlar om att det inte går att utvisa en person på grund av att hemlandet eller vistelselandet (det senaste land personen vistats i) inte tar emot eller att det finns andra hinder som gör det omöjligt att resa till det landet, såsom till exempel säkerhetsmässiga. Det är upp till personen att göra allt i sin makt för att bevisa att det inte går att åka tillbaka. Om personen lyckas med det kan Migrationsverket ta ett beslut om ”praktiskt verkställighetshinder” och då kan personen söka uppehållstillstånd igen. Om däremot den sökande misslyckas med bevisningen hamnar hen helt utanför samhället och får försöka klara sig på egen hand.
Många väntar ”gömda” i fyra år, vilket är tidsramen för att söka asyl igen. Då man söker igen öppnas ett nytt ärende upp och personen får LMA-kort och lite pengar för att klara sig under processen.
– Men det är inte troligt att man får uppehållstillstånd då heller, säger Helena Lindholm.
Hon nämner Utredningen om uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder, även kallad ”Limbo –utredningen” (SOU 2017:84) som gjordes på uppdrag av regeringen efter kritik från UNHCR i frågan. I utredningen presenterades ett flertal förslag för att minska risken för att människor ska fastna i limbo. Ett av förslagen var att införa ett särskilt system för att avgöra statslöshet, detta för att det ska bli mer rättssäkert vid bedömning om rätten till uppehållstillstånd eller inte.
– Jag har träffat en palestinsk kvinna som bott i Sverige i åtta till tio år och dessförinnan bodde hon i Libanon som flykting. Eftersom palestinier är statslösa prövades ärendet mot hennes vistelseland Libanon. Hon köpte en biljett dit för att åka tillbaka men stoppades innan hon ens gått på planet, för att landet vägrade ta emot henne. Trots det tyckte inte Migrationsverket att hon gjort ”allt i sin makt” för att bevisa att det inte går att åka tillbaka. Borde inte det vara bevis nog? säger Helena Lindholm.
Internationell kritik
År 2018, ett år efter att regeringens Limbo-utredning presenterats, blir Sveriges tillvägagångssätt vid avslag från Migrationsverket uppmärksammat igen. Europarådets kommissionär, som varit på besök i Sverige, beskriver i en rapport problematiken med att de som får avslag blir av med sina basala förnödenheter och hamnar i limbo. Enligt rapporten går det emot EU-kommittén för sociala rättigheters fastlagda åtaganden om basen för human existens, det vill säga att bli av med tillgången till mat, vatten, kläder och sovplats.
Enligt rapporten måste Sverige snabbt göra förbättringar avseende uteblivet stöd till dem som fått avslag på sin asylansökan, då många tvingas leva som hemlösa och är i behov av frivilligstöd för basala behov som mat och sovplats.
Professor Helena Lindholm kan inte se att något av förslagen från Limbo-utredningen har inkluderats i de nya reglerna i asylrättslagen som kom i år. Redan vid regleringen av lagen år 2016 blev det svårare att få asyl på grund av ”särskilt ömmande omständigheter” som tidigare varit en möjlighet för statslösa eller andra som inte kunnat ta sig tillbaka till tidigare vistelseländer.
Upp till Bilal att hitta bevis
Helena Lindholm förklarar att det i den unge mannen Bilals fall går att ansöka om uppehållstillstånd igen om Migrationsverket beslutar att det råder ett praktiskt verkställighetshinder i ärendet. Hon betonar dock att det som sagt är upp till honom själv att göra ”allt i sin makt” för att bevisa att han inte kan åka tillbaka till sitt tidigare land eller eventuellt vistelseland. Godkänns bevisen så kan det innebära att ett temporärt uppehållstillstånd beviljas på grund av praktiska verkställighetshinder.
På Migrationsverket presstjänst förtydligar Pierre Karatzian att det är en rättssäker process och att den som får ett avslag ska lämna landet. Han säger också att det finns personer som kan tänkas hamna i limbo om de inte lämnat korrekta uppgifter om sin identitet, eller inte själva varit aktiva i sitt återvändararbete.
– Bedöms man inte medverka till att följa utvisningsbeslutet kan man bli av med rätt till boende och ekonomiskt bistånd. Detta regleras i lagen om asylrätt. En del av dessa, som barnfamiljer, kan få behålla sitt bistånd, säger Pierre Karatzian.
Annakarin Jannisa, advokat inom migrationsrätt och brottmål, beskriver hur många afghaner kontaktat henne sedan Sverige tillfälligt stoppat utvisningarna till Afghanistan. De hör av sig för att de råkat ut för det som Pierre Karatzian talar om. De släpptes ut från Migrationsverkets förvar och har varken rätt till LMA-kort eller ersättning. De har hamnat i limbo på grund av att de inte anses ha ”medverkat till att följa utvisningsbeslutet”.
– Migrationsverket släppte bara ut dem på gatan, cirka 6000 personer, utan mat eller boende. De fick information om att de skulle gå till Migrationsverket och söka LMA-kort och få en liten summa pengar för mat, men det stämmer inte. Majoriteten omfattas inte på grund av att de till exempel lämnat landet vid det sista avslaget och skickats tillbaka på grund av Dublin, säger Annakarin Jannisa.
Hon anser att situationen är ohållbar och tycker att Sverige måste se över systemet.
– Vi kan inte ha det så här. Många jag träffar gör allt i sin makt för att bevisa att de inte kan åka tillbaka, men de uppfyller aldrig kraven som Migrationsverket sätter upp. Ibland skickar även Sverige iväg personen till landet som skickar tillbaka den och ändå räcker inte det som bevis. Kan det bli mer tydligt än så? frågar sig advokat Annakarin Jannisa.
Återvändarsamtal
I slutet av juli var Bilal på återvändarsamtal hos Migrationsverket. Där fick han frågan om hur han ser på att åka tillbaka till Marocko när han fyller 18 år.
När mamma Signe berättar om samtalet ser hon sorgsen ut. Enligt henne ska Bilal ha svarat:
”Ja, då lär ni ju få köpa biljetter till hela min svenska familj också och det lär bli minst tio–elva personer så där.”
Fotnot: Familjen Carlstrand och familjemedlemmarnas namn är fingerade då de vill vara anonyma på grund av osäkerhet inför Bilals 18-årsdag.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
ETC nyhetsmagasin har kontaktat Morgan Johansson vars pressekreterare istället svarat på våra frågor.
Vad har ni för uppgift på hur många som befinner sig i limbo-situation i Sverige idag? Är det en siffra som ökar eller minskar?
– Det är viktigt att understryka att den som söker asyl i Sverige får sitt skyddsbehov prövat i en rättssäker process, och den som efter denna prövning får ett avslagsbeslut ska lämna landet så snart som möjligt. För somliga är det lättare att acceptera, för andra upplevs det av olika skäl som svårare.
– Varken Migrationsverket eller Polisen har gett uttryck för att ett stort antal beslut inte kan verkställas i de fall den berörde medverkar fullt ut. Däremot är det vanligt förekommande att avlägsnandebeslut inte kan verkställas på grund av att den enskilde inte samarbetar. Flera länder kräver till exempel ett uttryckligt samtyckte från den berörde för att utfärda en resehandling. Dessa personer befinner sig inte i en ”limbosituation”, de kan återvända om de medverkar till det.
Ser ni någon effekt på samhället? Finns det något arbete för att gruppen/individen inte ska bli en del av en svart arbetsmarknad eller hamna i kriminalitet?
– Utgångspunkten är att den som har fått sitt skyddsbehov prövat och därefter ett lagakraftvunnet avslagsbeslut ska lämna Sverige.
– Migrationsverket och domstolarna meddelar inte avlägsnandebeslut om man bedömer att det inte kan verkställas. Personer som inte respekterar avlägsnandebesluten riskerar att undergräva och skada förtroendet för asylsystemet.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
