Går facket att rädda?

När alliansregeringen tog makten hösten 2006 minskade antalet fackanslutna från 77 till 72 procent på mindre än ett år. Arbetarfacken tappade flest medlemmar.
Med en ny fackligt engagerad statsminister är förhoppningen att trenden ska vända. Men vad krävs för att anställda ska lockas tillbaka?

Vid årsskiftet 2006–2007 höjde alliansregeringen a-kasseavgifterna kraftigt. I samband med den ekonomiska krisen 2008 knöts a-kasseavgiften till arbetslösheten inom varje a-kassa, vilket ytterligare ökade avgiften för många. Desto högre arbetslöshet, desto högre a-kasseavgift. Sedan dess har arbetarnas a-kasseavgifter legat långt högre än tjänstemännens.

– Anledningen till att alliansregeringen införde den differentierade a-kasseavgiften var att facken med störst arbetslöshet skulle tvingas bli återhållsammare i sina lönekrav än de med lägre arbetslöshet, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.

Men de önskade effekterna uteblev. Eftersom avtalsförhandlingarna är samordnade i Sverige blev det ingen större spridning i löneförhandlingarna mellan fack med olika arbetslöshetsgrad. De stora fackförbunden utgår ifrån industrins lönekrav, trots att arbetslösheten mellan dem kan variera väldigt starkt. Den första januari i år avskaffades också de differentierade a-kasseavgifterna, som på sätt och vis kan ses som ett misslyckande från alliansens sida. Den stora effekten av reformen blev emellertid att fackens medlemsantal sjönk kraftigt.

– Att alliansen passivt såg på medan facken förlorade stora mängder medlemmar kan tolkas som att de inte hade något emot det. Det kan mycket väl ha funnits ett dolt motiv från dåvarande regeringen att försöka försvaga facken, och då främst LO, vilket man också lyckades med, säger Anders Kjellberg.

Trots att den fackliga anslutningsgraden har sjunkit kraftigt sedan 2006 har Sverige hög anslutningsgrad jämfört med andra EU-länder. Inom hela EU pekar kurvan nedåt för fackens medlemsantal.

– I Sverige, Danmark och Finland är 7 av 10 med i facket, det är fackligt världsrekord. I Storbritannien var varannan anställd med i facket 1980, idag är ungefär var fjärde medlem. Det stora raset kom med Margret Thatchers antifackliga politik, och när branschavtalen inom privat sektor avvecklades. Även i Tyskland har anslutningsgraden sjunkit kraftigt. De tyska facken har inte lyckats hålla uppe reallönerna sedan år 2000.

Hur ska den nya regeringen vända utvecklingen och undvika det som hänt i andra EU-länder?

– I och med att den differentierade avgiften till a-kassan har avskaffats bör det bli lättare att rekrytera medlemmar till såväl facken som a-kassan, men det är inget som sker över en natt. Det kommer också att bli mer attraktivt att gå med nu när regeringen avser att höja taket.

– Men när facken försvagas kraftigt, som för exempelvis Hotell- och restaurang vars organisationsgrad sjönk från 52 procent 2006 till 30 procent förra året, innebär det också att de förlorar stora intäkter från medlemmarna. Fackklubbarna tunnas då ut och fler arbetsplatser blir utan fackligt aktiva. Det är lättare att tappa medlemmar än att få dem tillbaka, säger Anders Kjellberg.

Hotell- och restaurangfacket (HRF) är ett av de fack som drabbats värst av medlemsraset, med synbara effekter som låg organisationsgrad, osäkrare anställningar och dåliga villkor som följd. När den differentierade a-kassan infördes tappade HRF nästan hälften av sina medlemmar.

– Det handlar om ekonomi – våra medlemmar har inte haft råd med den trygghet som de egentligen behöver, och då tvingas de vända trygghetssystemet ryggen, säger Jenny Bengtsson, ordförande för HRF i Stockholm och på Gotland.

– En person i restaurangbranschen som tjänar 16 000 kronor i månaden ska betala 800 kronor i fackavgift och a-kassa, det är långt mer än en hel arbetsdags lön efter skatt. Det går inte ihop. Det visste regeringen och det var en av anledningarna till att man drev igenom den reformen. Det fick exakt den effekt de önskade, säger hon.

Det försvagade facket har även drabbat förhandlingar om löneökningar, ersättningar för obekväm arbetstid, övertid och inflytande på den egna arbetsplatsen.

– Allt det här är något facken krigat fram i förhandlingar under varje avtalsperiod, det är inget arbetsgivare ger för att vara schyssta. I Sverige har vi den här modellen med tre parter – stat, arbetsgivare och arbetstagare. Om ett av benen i modellen försvinner eller försvagas faller hela modellen. Det är det som har hänt nu.

Hälften av de som jobbar inom hotell- och restaurangbranschen är under 30 år. Att få fler unga att gå med i facket är därför a och o, menar Jenny Bengtsson. Samtidigt ser hon starka kopplingar till politiken, och menar att åtta år av fackfientlig politik har satt sina spår, inte minst bland unga.

– De flesta som kommit in i branschen på sistone har haft sin första kontakt med arbetsmarknaden under borgerligt styre med en a-kassa som är omöjlig att vara med i för att den är så dyr, arbetsformer som gör dig till slav under kapitalet och så vidare. Politiken påverkar i allra högsta grad.

Med en ny regering som har högre fackliga ambitioner hoppas Jenny Bengtsson att trenden ska vända. De höjda nivåerna i a-kassan är ett steg i rätt riktning. Hon hoppas också att frågor som rätt till heltid och fasta jobb nu ska tas tillbaka.