Sedan 1970-talet har Sopsverige gått från att lägga allt på hög till att nästan allt antingen återvinns eller förvandlas till energi. Men kampen mot sopberget är inte över. Mängden sopor per person fortsätter att öka och nya miljöbovar letar sig ständigt in.
Soplukten finns i Sysavs anläggning vid Spillepengen i Malmö. Men den är inte där som en stark eller stickig odör utan ligger på en låg nivå. Här finns ugnen som varje timme förbränner enorma mängder sopor i 1000-gradig hetta.
I ett manöverrum sitter en traversförare i behaglig kontorsmiljö och rattar de stora gripklor som arbetar i en hall som hon kan blicka över genom ett stort kontrollfönster. Det är hit det avfall som hushållen kastar som restavfall hittar fram till sist. Genom rutan ser man resterna av söndertrasade kassar och röran av Sydskånes samlade hushållssopor som mellanlandar i den stora hallen.
”Säger något om hur vi lever”
Värmen från sopförbränningen står för 60 procent av Malmös och Burlövs fjärrvärmebehov. Genom små luckor kan man titta in i en av anläggningens fyra ugnar, där i snitt 25 ton sopor eldas varje timme, dygnet runt.
Men inte ens i 1000 grader försvinner allt det som vi kastar från våra hem. I en slaggsorteringsanläggning hamnar till slut askan från ugnen, och i den syns spåren efter de sopor som har hamnat fel.
– Metall brinner inte utan den sorteras ut efter förbränningen. Vi är mycket skickliga på sorteringen och tar till vara på nästan all magnetisk och ickemagnetisk metall, som vi sedan säljer vidare till återvinning, berättar Rustan Nilsson, miljöpedagog på Sysav i Malmö.
Det kommunala aktiebolaget får betalt för den metall som de säljer vidare. Men det är klart. Hade de där konservburkarna kastats i rätt behållare från början så hade de också återvunnits. Utan att först ta omvägen via en ugn.
Rustan Nilssons arbete handlar mycket om att ta emot gäster som besöker anläggningen och att besöka skolklasser. Han brinner för sitt jobb. Att ta hand om sopor på ett bra sätt är en investering i både framtid och miljö och anläggningen han arbetar på blir allt bättre på att ta till vara det som kastas. Men Rustan Nilssons budskap till dem han möter är att sopproblemet är något som alla måste angripa och att det måste göras i det läge när vi är beredda att skaffa något nytt.
– När min mormor var ung så producerade varje svensk i snitt 30 kilo sopor om året. I dag är motsvarande siffra 461 kilo. Det säger något om hur vi lever, konstaterar han.
Får sopor från England
Enligt prognoserna kommer det avfall människan alstrar dessutom att fortsätta att öka. Under åren 2010 till 2025 tyder beräkningarna på att den globala sopmängden kommer att öka med 72 procent.
Det Rustan Nilsson ser som en ljusglimt är att medvetenheten om problemet verkar öka bland de skolelever han träffar.
– Ingen skolelev i dag kan tänka sig att leva utan saker som sina mobiler. Men jag märker också att det finns en ökande medvetenhet om att det finns andra värden i livet, så jag ser med tillförsikt på framtiden, säger han.
Alla de 80 ton sopor som varje timme eldas i ugnen på Sysav i Malmö kommer inte från de 14 skånska kommuner som är delägare i verket. Kapaciteten i ugnen är större än behovet och detta utnyttjas genom att bolaget importerar sopor. Till Malmö skeppas därför sopor från England. Att skicka sopor från land till land, låter som en mycket dålig miljöstrategi, men är enligt Rustan Nilsson tvärtom en insats för den globala miljön.
– Så länge som England fortsätter att deponera stora mängder av sitt avfall så gör vi klimatet en tjänst genom att ta hit och i stället elda upp det. Transporterna sker miljövänligt med båt som lägger till i hamnen intill verket. Om soporna i stället hade deponerats så hade de bidragit till att det hade producerats stora mängder metangas. Metans påverkan på växthuseffekten är 24 gånger starkare än koldioxid, vilket gör det till en stor klimatfara. Eftersom växthuseffekten är ett globalt problem så tjänar vi alla på att soporna i stället tas hit för eldning, säger han.
