– Med ’patience and passion’ menas att man måste kämpa oförtröttligt, hur lång tid det än tar. Är man före sin tid, och vill ta initiativ kan det ju dröja åratal innan man övertygat motståndaren om vad som är rätt. Och under den här tiden måste man hålla reda på vad det är man kämpar för, säger Birgitta Dahl om de två ord som blivit hennes mantra under åren.
Birgitta Dahl var riksdagsledamot i 33 år och riksdagens talman i åtta år. Av sina socialdemokratiska partikamrater i SVT-dokumentären ”Birgitta Dahls heliga vrede” beskrivs hon som en kvinna som tar för sig, som är orädd men komplex – egenskaper som enligt Birgitta Dahl själv har hängt med från tidig barndom.
– Flickor fick inte spela boll, klättra i träd eller läsa våghalsiga böcker. Vår hjärna räckte inte till. Man skulle liksom hålla sig nere och bakom. Men jag bildade ett eget fotbollslag och jag klättrade i träd. Men på den tiden var jag också blyg och tillbakadragen som person. Jag var inte den ledande i lekarna på rasterna, minns Birgitta Dahl.
Kampen började tidigt
Hennes röst spricker emellanåt när hon talar. För att hon lever ensam och inte talat med någon på ett par dagar, säger hon. Men en del av skörheten har hon tidigare också beskrivit som ett arv från tiden hon blev mobbad av både barn och lärare för ”sin självständighet” och ”annorlunda sätt”. Det satte spår som scenskräck även i hennes vuxna liv, där rösten i vissa anföranden helt plötsligt inte längre höll. Men det gav också upphov till ”en helig vrede” som gjorde att hon inte gav upp.
– Under min ungdom så rådde en förfärlig dubbelmoral på sexualområdet. Det var många ensamstående mammor för det var inte lätt att få tag på preventivmedel. Det var till och med förbjudet under vissa perioder. Så när jag var tretton år gick jag med darrande knän till rektorsexpeditionen och krävde att vi skulle få sexualundervisning, säger hon som ett exempel på hennes handlingskraft när hon såg orättvisor tidigt i livet.
Som 18-åring kom hon till Uppsala för att studera. Snart blev hon fast besluten att förändra det faktum att kvinnor som ville studera eller arbeta var tvungna att välja bort barn.
– Det var nytt med kvinnliga studenter och man trodde att kvinnorna skulle få en ny sorts framtid. Men det var som vanligt många oönskade graviditeter. Jag genomförde då tillsammans med Anna-Greta Lejon en undersökning som visade på betydelsen av barnomsorg för att kvinnorna skulle kunna rädda sin framtida karriär. Det tog hus i helvete. Men det behövdes ju.
”Då började jag naturligtvis att gråta”
Några år senare satte hon och likasinnade igång en debatt om jämställdhet och formulerade krav om daghem, och barnomsorg, föräldraförsäkring, särbeskattning och individuella sjuk- och pensionsförsäkringar. Och kraven gick så småningom också igenom – men inte utan motstånd.
– 1962 skrev jag en artikel för tidskriften Tiden som handlade om det här och vi hörde ju inte ett ljud från dem, månaderna gick. Sent en kväll i november så ringer det och då sitter jag utmattad i en fåtölj för min dotter på ett år hade halsfluss och jag hade inte sovit på flera nätter. Och så är det redaktören Kjell-Olof Feldt, som säger: Du har skrivit en bra artikel men vi tycker så förbannat illa om åsikterna så vi tar inte in den. Så var det. Då började jag naturligtvis att gråta för jag var ju ny i politiken och inte van vid de där hårda tagen, och då slängde han på luren. Han har ju senare offentligt erkänt att det var jag som hade rätt och han som hade fel.
Men Birgitta Dahl lät sig inte stoppas. Under revolutionsåret 1968 blir hon invald i riksdagen. En på den tiden manlig bastion.
– När jag kom in i riksdagen var vi 12 procent kvinnor och de män som var där var väldigt gammeldags. Nu är det många riksdagsledamöter som föder barn, även regeringsledamöter. Men det fanns ingen tanke på sådant när jag började. Två av mina tre barn är födda medan jag satt i riksdagen och det hade aldrig hänt förut att en riksdagsledamot hade fått barn. Jag kunde inte få en enda dags ledighet och hade ingenstans att gå undan med mitt barn.
Männen var rädda
I Birgitta Dahls lägenhet är hatthyllan i hallen ovanligt välfylld med vackra huvudbonader, lampskärmarna är broderade, nyplockade äpplen från landstället ligger på bordet och här och var hittar man travar med böcker. På väggarna finns också karikatyrerna, teckningarna som föreställer Birgitta Dahl.
– Jag tycker de är lika mig. Jag är ju som jag är, säger hon när hon visar runt bland karikatyrbilderna från olika tidningsurklipp som hon sparat.
I efterhand tycker hon det är roligt att påminnas om hur rädda männen var för henne, så rädda att de behövde förlöjliga hennes utseende och diskutera hennes kjollängd.
– Jag höll huvudet högt när det hände. Det är ju män som gör dem där i allmänhet. Jag ser det som ett fattigdomsbevis på att de inte kan komma med något bättre, säger hon och skrattar.
En av Birgitta
Dahls stora frågor har också varit miljön. 1987 blev Birgitta Dahl Sveriges första energiminister. Som sådan bidrog hon till att förbjuda freoner och hon var en central aktör i utredningen om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Det är också dessa frågor tillsammans med förbudet mot barnaga, som hon är mest stolt över idag.
– Att jag tillsammans med några andra aktörer internationellt förde upp klimatfrågan på dagordningen.
Blev Sveriges första kvinnliga talman
1989 drabbades Birgitta Dahl av en sjukdomsperiod och tvingades se på när politiken svängde kring kärnkraftsfrågorna. Vissa menar att hon avpolleterades när hon fick rollen som Sveriges riksdags talman 1994. Andra menar att det var här hon verkligen kunde skina och fortsätta jämställdhetsarbetet för riksdagsledamöter.
Barbro Westerholm, som i början på september meddelade att hon ska lämna riksdagen där hon suttit till och från i 26 år sedan hon först blev invald för Folkpartiet 1988, är en av dem som uppskattade Birgitta Dahls arbete i talmansstolen.
– I valet 1991 minskade andelen kvinnor i riksdagen för att sedan öka i valet 1994. Det berodde på att männen vaknat och insett att man skulle ha många kvinnor högt upp på listorna. Många som kom in var oerfarna politiskt. Birgitta Dahl som då var talman insåg att de här kvinnorna ska erbjudas kunskap om hur man lägger upp statsbudgeten och hur man hanterar olika frågor i riksdagen eftersom de hade så kort erfarenhet. I tv jönsade man då om att ”kvinnorna måste sättas i skolbänken innan de kan bli riktiga riksdagsledamöter”. Men efter ett tag kom de nyvalda männen och sa ”kan inte vi få gå utbildningen också?” Och det fick de då. Birgitta Dahl skapade också en jämställdhetsgrupp och påskyndade att det blev ett dagis, så hon gjorde verkligen skillnad i det politiska arbetet i riksdagen för att kvinnor men även familjefäder skulle få en lättare tillvaro, säger Barbro Westerholm.
Stämningen mellan kvinnorna över partigränser i riksdagen var god på nittiotalet. Det skapades samarbeten som Barbro Westerholm önskade att det fanns mer av idag.
– De första fem kvinnorna som kom in i riksdagen var från olika partier, S, M och frisinnade liberaler och de insåg att de var för sig inte skulle komma någon vart så de krokade ju arm om frågor om kvinnor och barns hälsa. Sedan fortsatte det där tvärpolitiska samarbetet och under 90-talet så förde vi också flera frågor gemensamt i kvinnoförbunden. Vi fick till exempel fram pengar till genusforskning; tre professurer inriktade på kvinnors frågor. Så det här var väldigt framgångsrikt. Men i och med alliansregeringens tillträde så blev det en vägg mellan partierna och vi motionerar inte längre tillsammans, säger hon.
”Vi upplevde nog ett första metoo”
Männen hade svårare att anpassa sig till att det blev allt fler kvinnor i riksdagen.
– Vi upplevde nog ett första metoo för det var då unga vackra kvinnor och så fanns det en del män som inte kunde låta bli att tafsa, och då gick vi ju till Birgitta Dahl som sa att det är absolut nej nej nej, ni rör inte och satte upp anslag i riksdagen. Det hade effekt men det var ingen massmedial uppmärksamhet att tala om. De fanns också de som kunde kalla en för ”lilla gumman” men då ska man skoja om det – man vänder med ”lilla gubben”.
Att undvika att älta oförrätter är ett viktigt recept på framgång menar Barbro Westerholm.
– Man ska diskutera men inte göra det surmulet. Men det är mycket som jag mött som inte varit jämställt. Då gäller det att reagera. I WHO:s styrelse satt exempelvis två kvinnor och ett 30-tal män. När jag tog till orda i någon fråga som jag förankrat i Norden och Europa tog männen av sig hörlurarna eller gick ut och rökte. Jag tänkte att nu lyssnar de inte på mig och jag började visa overheadbilder istället. Då frågade de mig: ”Varför visar du bilder, det är aldrig någon som gör det”.”Nej”, sa jag, ”om ni nu inte lyssnar så kanske ni tittar på de där bilderna i alla fall”, och då fick vi en väldigt bra diskussion för de var inte medvetna om att de bortsåg från oss båda kvinnor i det sammanhanget. Det jag upplever är att blir man arg blir man inte lyssnad på.
Kvinnorna avled efter illegala aborter
Barbro Westerholm har till stor del vuxit upp med sin mormor som levde i de fattigare delarna av Östermalm. Hon bor fortfarande kvar här även om området idag ser väsentligt annorlunda ut. Hon slår sig ner i en fåtölj i den gemensamma lokalen intill bostaden som vi får låna för intervjun och berättar att en sak som hon tagit med sig från både hennes mormor och farmor, som båda var skilda från sina män, är att man aldrig ska göra sig beroende av en man. Detta ledde bland annat till att hon utbildade sig till läkare. Och en av de första kamperna hon tog för jämställdheten var kvinnors rätt till p-piller.
– När jag började läsa medicin och man kom till avsnittet patologi skulle man obducera och det här att då obducera jämnåriga kvinnor som hade avlidit på grund av illegal abort eller självmord för att de var oönskat gravida kändes så fruktansvärt fel. När p-pillren kom och jag var på medicinalstyrelsen sa de manliga tjänstemännen att man ska inte utsätta friska kvinnor för långvarig oprövad läkemedelsbehandling, vilket jag kan förstå på ett sätt men för mig var det att väga det här mot illegal abort och självmord. Så när jag fick veta från polisen att nu börjar p-pillren säljas svart i Kungsträdgården, då gick jag till mina överordnade och sa att ”är det inte bättre att dem förskrivs av läkare?”. Så i maj 1964 gick de mig till mötes och p-piller fick bli p-piller. Då var jag 31 år och odisputerad, så jag hade ingen status att tala om egentligen.
Friskförklarandet av homosexuella
Trots sina 88 år utstrålar Barbro Westerholm en oerhörd energi och hon släpper sällan blicken med den hon talar med. Engagemanget blir extra tydlig när hon talar om den kamp som hon kanske är mest känd för; beslutet om att friskförklara homosexualitet. Året var 1979 och ett 40-tal aktivister demonstrerade på trappan utanför socialstyrelsen som Barbro Westerholm då var chef över. Från att ha varit till stor del ovetandes om homosexuellas situation i Sverige bestämde hon sig för att ta frågan vidare och inom loppet av ett par veckor kunde homosexualitet strykas från listan över psykiska sjukdomar.
– Jag var så säker på att det här var ett steg vi skulle ta och behövde ingen mer kunskap utan det var bara att säga ja, och då kände jag att jag faktiskt har makt och möjlighet att göra skillnad, säger hon.
I riksdagsarbetet var assisterad befruktning för ensamstående kvinnor en fråga som hon lyfte tidigt. Det är också ett exempel på det tålamod hon menar att man behöver besitta som politiker.
– 1992 började jag och 2016 blev det verklighet.
När det gäller jämställdheten framåt är det lika lön för lika arbete som måste till enligt Barbro Westerholm. Men Birgitta Dahl tycker att också man måste vända blicken utåt.
– Det är nästan bara i Norden och i Nederländerna som vi har jämställdhet av det här slaget. Därför skulle man behöva stärka upp även i andra delar av världen. Här i Sverige behöver man sedan tänka på att det nästan är jämställt åt andra hållet. Det är fler kvinnor vid universitetet och kvinnor har bättre betyg under hela skolgången och det beror ju på hur vi uppfostrar våra barn. Flickorna ska vara stillsamma och aktsamma och pojkarna ska lattja och spela fotboll. Pojkarna på många håll måste lära sig att arbeta ordentligt med det system vi har, säger Birgitta Dahl.
Fakta
Birgitta Dahl
Född 1937 i Härryda och bor i Uppsala sedan 1956.
Har varit riksdagsledamot för socialdemokraterna 1969–1994, miljö- och energiminister 1987–1990, miljöminister 1990–1991 och riksdagens talman 1994–2002.
Var gift med Enn Kock som avled 2019. Har tre barn och sju barnbarn.
Skrev självbiografin ”I rörelse: minnen från ett innehållsrikt liv” 2016.
Politiska bragder:
Drev frågorna om att bygga ut barnomsorgen, förbjuda barnaga, föräldraförsäkringen, särbeskattningen, verkställa kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet, förbjuda användandet av freoner.
Mediala kontroverser:
Kjollängder, att amma i riksdagen, kallade beslutet att avveckla kärnkraften för ”oåterkalleligt”.
Försvarade Röda Khmererna i Kambodja, trots rapporter om Pol Pots terror. Något hon idag kallar för en ”smutskampanj”. ”Jag har aldrig stöttat honom”.
Motto:
Man måste ha patience and passion.
Kvinnliga förebilder:
Har en stor respekt för Ellen Key och mamma Anna-Britta Dahl som var lanthushållslärare.
Om…
…Feminism:
– Jag tycker inte om det ordet. Jag är medmänniska och jag är kvinna men jag tycker inte om det ordet och hur det används. Det är en förgrovning av språkbruket tycker jag. Det används som tillhygge.
…Klassfrågan:
– Att klassfrågan och kvinnofrågan hör ihop har jag sagt många gånger. 80-90 procent av underklassen i Sverige är lågutbildade kvinnor med jobb som kommer och går utan att de egentligen har kontroll över det.
…Klimatet:
– Vi måste göra en total omställning, inte bara för jordens skull utan också för att gå tillbaka till en långsam behaglig livsstil där vi inte konsumerar så mycket utan ägnar oss åt att tala med varandra. Och den här omställningen är inte tekniskt svår.
…Magdalena Andersson somförsta kvinnliga statsministern:
– Det blir jättebra. Hon är klok och förståndig, och Uppsalaflicka.
Barbro Westerholm
Född 1933 i Stockholm och har bott på Östermalm större delen av sitt liv.
Doktorerade i medicin vid Karolinska institutet 1965. Hon var generaldirektör för Socialstyrelsen 1979–1985 och riksdagsledamot för Folkpartiet 1988–1999 och 2006-2021.
Gift med professor Peter Westerholm. Har fyra barn och nio barnbarn.
Aktuell med självbiografin ”Om att aldrig ge upp” från augusti 2021.
Politiska bragder:
Drev bland annat frågor om p-piller, homosexuellas friskförklaring, aborträtten och tobakspreventiva åtgärder.
Mediala kontroverser:
Hennes stöd av hbtq-rättigheter. Är för dödshjälp.
Kvinnliga förebilder:
Karolina Widerström – Sveriges första kvinnliga läkare. Kerstin Hesselgren – första kvinnan som kom in i riksdagen. Helena Raschkova – farmakolog som blev av med sin proffsur under Sovjetunionens kommunism men fick en ny karriär som veterinär. ”Hon har varit en förebild för mig att inte ge upp när det är motigt”
Motto:
Ge inte upp det du tror på, motståndaren är oftare tröttare än du tror.
Om…
…Feminism:
– När jag mötte ordet på 60-talet gillade jag det inte alls. Det stod för Grupp 8 som jag upplevde var så väldigt kritiska mot män. Sedan har man lagt in en annan innebörd i ordet idag, så då är jag väl feminist enligt moderna mått, men nej, jag älskar det inte, det gör jag inte.
…Varför hon slutar i riksdagen:
– Jag känner att jag inte behöver riksdagen som plattform för att driva frågorna om dödshjälp, värdmödraskap och ålderismen vidare utan det kan jag göra med de nätverk jag har, som även går in i riksdagen. Men jag vill få tid för dem. För jag inser också att har man fyllt 88 så har man bråttom, och då måste jag använda min tid på bästa möjliga sätt och vara en fri opinionsbildare efter nästa höst.
…Motståndet att samarbeta med SD:
– Jag tror ingen 1930 anade vad som skulle komma 39, och när man då lite känner igen vad som händer i Ungern och Polen så nej, det får inte hända igen. Det är därför så viktigt för mig med konventionen om mänskliga rättigheterna och kampen mot de sju diskrimineringsgrunderna. När jag då ser att det finns partier som börjar nagga i kanten på dessa rättigheter, då är jag inte med på bandvagnen. Men jag tror vi löser den knuten i det parti som jag arbetar för.
