När det gäller hälso- och sjukvården är bilden tydlig. Mellan 2015 och 2016 ökade landstingen och regionernas kostnader för stafettpersonal med 650 miljoner, till totalt 4,6 miljarder kronor.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När det gäller lärare och socialsekreterare, två bristyrken som varit i ropet på sistone, är siffrorna mer osäkra, men de sammanställningar som ändå finns visar att kommunerna tvingas betala allt mer för deras tjänster.
En stigande kostnad
En kartläggning som Dagens Samhälle gjorde i slutet av 2016 visade att kommunerna 2015 betalade 40 procent mer för inhyrd personal än föregående år. Totalt handlade det om inköpta tjänster – i första hand lärare, socialsekreterare, förskollärare och sjuksköterskor – för 1,2 miljarder kronor.
Några lättillgängliga siffror för 2016 finns ännu inte, men indirekt går det att sluta sig till att kostnaden ökat rejält. Akademikerförbundet SSR presenterade i somras en uträkning som visar att personalomsättningen bland socialsekreterare ökade kommunernas kostnader från 1,5 till 1,8 miljarder mellan 2015 och 2016.
Kringkostnader höga
I den siffran ingår bara kostnader för rekrytering, introduktion, inskolning samt avveckling av den som slutar. Däremot inte för stafettpersonal eller eventuellt ökad sjukfrånvaro hos personalen i övrigt, något som enligt flera bedömare är en naturlig konsekvens av arbetsmiljön i bristyrken.
– Vi har försökt ta reda på de totala kostnaderna men inte lyckats. Det enda vi vet är att chefer brukar säga att det blir dubbelt så dyrt att ha inhyrd personal, säger Josefine Johansson, professionsstrateg vid Akademikerförbundet SSR, det fack som flest socialsekreterare är knutna till.
Även om de exakta siffrorna på hur mycket kostnaden för inhyrd personal ökar är okända finns en fråga som kanske är mer brännande – vad händer om trenden inte bryts?
Möjlig motreaktion
En av dem som följer utvecklingen är Mats Wingborg, journalist och författare. Visserligen säger han sig ha märkt tydliga tecken på att en motreaktion är på gång, både inom den fackliga världen och inom industrin. Men inom hälso- och sjukvården har det talats om samma slags motreaktion i nära två decennier utan att något hänt.
– Om man ska tala worst case-scenarion är det väl att kvaliteten och likvärdigheten försämras dramatiskt. Det är ju svårt att upprätthålla kontinuitet när genomströmningen av anställda är stor. Och inom vården är risken stor att kvalitetsbrister i första hand drabbar glesbygd och låginkomsttagare och de områden där dessa bor, säger han.
Ond spiral
Även Lisa Pelling, statsvetare och utredningschef på Arena idé, ser risken för en försämrad välfärd där personalbrist sliter ut övrig personal som leder till fler avhopp som leder till ännu större behov av temporär, inhyrd bemanning.
– Det finns absolut en risk för en ond spiral. Se på hyrläkare som länge dränerat landstingen på pengar. Men det är inte bara inom välfärdssektorn det är brist på personal. Det finns många alternativ för den som utbildad, inte minst för lärare som kan arbeta på fler ställen än i klassrummet. Det kommer att kräva mer resurser av välfärden när den ska försöka attrahera personal, säger hon och förtydligar ett av de stora problemen:
– Varifrån ska kostnaderna tas? Ska resurser läggas på hyrläkare på bekostnad av personer som står längre ned i hierarkin, som sjuksköterskor och undersköterskor?
Halkar efter
För egen del vill inte Lisa Pelling peka för mycket finger åt bemanningsbranschen. Enligt henne finns en tendens att peka ut den som bov, när det egentligen är dåliga arbetsvillkor, bristande planering inom utbildningar samt en offentlig sektor som inte vuxit ikapp med utvecklingen som bär skulden.
– Problemet i Sverige är att vi avskaffat de skatter som skulle kunna råda bot på ojämlikhet. Vi skulle behöva en arvsskatt, en fastighetsskatt, förmögenhetsskatt samt kraftfulla åtgärder mot skattesmitning, säger hon.
Tidens anda
Mats Wingborg instämmer i att minskande skatteintäkter är en faktor bakom utvecklingen. Men det finns fler. En konkret sådan är lagändringar på 1990-talet som öppnade för ökningen av bemanningsanställda.
En annan är arbetsgivarnas återkommande mantra om flexibilitet på arbetsmarknaden.
– Visst finns det tillfälliga anställningar som kan ses som helt legitima, men ofta när arbetsgivare pratar om flexibilitet handlar det egentligen om att de vill ha så få anställda som möjligt. Det är ett sätt att skjuta över risktagande på den anställde, säger han.
– Inom den offentliga sektorn har det importerats via New public management. Titta på äldreomsorgen. Den är ständigt underbemannad och går runt tack vare tidsbegränsade anställningar. Och om trycket någon gång lättar går det snabbt att dra ned på personal.
FAKTA: Personalomsättning slukar miljarder
När Arbetsmiljöverket våren 2017 inspekterade 650 arbetsplatser med inhyrd eller anställd bemanningspersonal fann de att tre av fyra hade brister i arbetsmiljöarbetet. Ofta handlade bristerna om att företagen inte informerade de inhyrda om risker i arbetet.
Enligt Akademikerförbundet SSR hade 34 procent av de socialsekreterare som var i tjänst i november 2015 slutat ett år senare. Motsvarande siffra för alla akademiker inom kommunal sektor var 22 procent. Bara genom att minska personalomsättningen bland socialsekreterare till genomsnittet hade kommunerna kunnat spara 1,3 miljarder kronor.
Allra mest pengar för inhyrd personal i förhållande till personalkostnaden för vårdpersonal betalar landstinget Västernorrland (12,8 procent), följt av Norrbotten (10,6 procent) och Gotland (8,7 procent). Allra minst betalar landstingen i Östergötland (1,7 procent), Uppsala (1,9 procent) och Stockholm (1,9 procent).
Inom hälso- och sjukvården är det sjukhusvård och psykiatrisk vård som slukar mest av kostnaden för hyrpersonal – 38 respektive 18 procent.