När Katja bestämt sig för att lämna sin sambo som på olika sätt misshandlade henne psykiskt, slår han henne i bakhuvudet med en kopp och med knuten näve i ansiktet. Han lyfter henne hårdhänt i armen och låser henne ute från lägenheten.

– Jag uppsökte sjukhus och fick mina skador dokumenterade. Armen var helt blå, jag hade rivsår och blåmärken i ansiktet och läkaren sa att jag absolut måste anmäla, berättar Katja.

Trots läkarens uppmaning var hennes första prioritering när hon gick till polisen att få ett kontaktförbud utfärdat för sambon.

– Men de sa att jag måste anmäla honom för misshandel först, vilket jag gjorde. Förhörsledaren ställde några korta frågor och sa att jag skulle kallas till förhör vid ett senare tillfälle, berättar Katja.

Hördes inte av polisen

Eftersom det fanns flera vittnen, bland annat en granne hon sökt skydd hos vid tillfället för misshandeln, flera vänner som visste vad som hänt samt 64 A4-sidor med utskrivna mejl från sambon, vissa av dem hotfulla, var hon övertygad om att han skulle fällas för brott. Efter hennes anmälan kallades sambon till förhör.

– Men mig hörde de inte. De var inte intresserade av att ta del av den bevisning jag hade, och den polisman som hade hand om utredningen bemötte mig och mina frågor om hur utredningen fortskred otroligt arrogant, berättar Katja.

Istället skickade polisen ett brev till Katjas och sambons gemensamma bostadsadress om att utredningen var nedlagd.

– Jag hade bett polisen skicka posten till min nya C/O-adress. Istället öppnade min sambo brevet till mig och meddelade mig att utredningen var nedlagd. Hade han fått reda på att jag anmält honom via brevet hade jag råkat riktigt illa ut, säger hon.

Många är missnöjda

Till SKR:s medlemsjourer vänder sig kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer för hjälp och stöd med allt från boende till målsägandebiträde vid rättegång.

– Det är inte ovanligt med brister i polisens utredningar av våld mot kvinnor, säger förbundssekreteraren Olga Persson.

Färsk statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar också att Katja är långt ifrån ensam om att få sitt ärende nedlagt. 2013 gick 12 660 anmälda fall om våld mot kvinnor i nära relation till förundersökning. Av dessa lades 10 254 ner utan vidare åtgärd. Samtidigt är det bara knappt fyra procent (2012) av alla brott i nära relationer som anmäls.

– Trots kompetensutveckling och informationssatsningar från polis och socialtjänst är det fortfarande svårt att övertyga utsatta att anmäla. Det är ett stort steg som kan få svåra konsekvenser, att polisanmäla en närstående som du kanske måste gå hem till efteråt, säger Olga Persson.

”Dåliga förutsättningar”

På SKR uppmanar man ändå alltid kvinnor som utsatts för våld att anmäla.

– Alla brott ska anmälas, men att anmäla är också viktigt för att höja statusen för arbetet mot våld i nära relationer. Mörkertalet på området är stort och utan statistik som visar antalet brott är det svårt att få resurser till området, säger Olga Persson.

Samtidigt är det vanligt att de kvinnor som har anmält känner sig missnöjda med den utredning polisen genomfört sedan de utsatts för våld.

– Många av dem som kontaktar oss har erfarenhet av att polisen inte har gjort sitt bästa. Det kan handla om vittnen som inte förhörts, att utredningen drar ut på tiden eller att dokumentationen från anmälan inte upplevs som tillräckligt detaljerad, säger Olga Persson.

Hon anser att personal som jobbar med kvinnor och barn generellt har dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb.

– De arbetar ofta ensamma, har låg status och saknar inte sällan stöd för att lägga tid på mindre allvarliga brott. Dödshot är exempelvis ett bötesbrott. Nu står polisen inför en systemförändring och jag hoppas att man tar vara på möjligheterna att flytta fram positionerna på det här området.

Katja är besviken på polisens bemötande och skulle inte polisanmäla om hon utsattes för misshandel av någon nära anhörig igen.

– Absolut inte. Det är tragiskt att det får gå till på det här sättet. Jag hade hellre besparat mig upplevelsen och bara gått under jorden, säger hon.

”Har brustit i insamlandet av bevisning”

Den handläggare som tog hand om Katjas fall tycker inte att han har brustit i rutinerna. Men åklagaren som beslutade att lägga ner ärendet är av en annan uppfattning.

– I det här fallet har polisen brustit i insamlandet av bevis, säger hon.

I Katjas fall fullföljdes aldrig förundersökningen, trots att det utöver hennes samlade bevisning, fanns anmälningar mot sambon från tidigare flickvänner till honom.

– Grunden är att förhör ska hållas med målsäganden och eventuella vittnen och att den bevisning som finns ska samlas in. I det här fallet låter det inte som att man följt rutinerna, säger Martin Permén, kommissarie och expert på våld i nära relationer, på Rikspolisstyrelsen.

Han berättar att det sedan är upp till åklagaren att avgöra om bevisningen kan antas räcka till fällande dom.

– Annars måste ärendet läggas ner, åklagaren har inte rätt att gå vidare med ärenden där utsikterna för fällande dom bedöms som små, säger Martin Permén.

”Åklagaren styr utredningen”

Handläggaren för Katjas ärende menar att Katja hördes, och att hon kan begära överprövning om hon anser att utredningen inte gått rätt till.

– Det är inget ovanligt att man inte är nöjd med beslut. Det är åklagaren som tar beslutet om att lägga ned ett ärende, inte jag, säger han.

Men det är ju polisens uppgift att titta på all bevisning som finns?

– Ja, men det är åklagaren som ger direktiv och styr utredningen, säger han.

Det förnekar åklagaren.

– Jag instruerar inte polisen. I det här ärendet har jag bett polisen delge sambon misstanke om ofredande och bett dem ta fram den bevisning som finns i form av sms och mejlkontakter, vittnen, fotografier och läkarjournal.

Men polisen brydde sig inte om att ta del av Katjas vittnens berättelser, eller hennes mejllistor.

– Många gånger fungerar samarbetet med polisen bra, därför förutsätter man tyvärr ibland att det alltid gör det. I det här fallet har polisen brustit i insamlandet av bevis. Men jag borde också ha ifrågasatt varför jag inte fick in uppgifter från de vittnen hon åberopar i det inledande förhöret, säger åklagaren.

Fotnot: Katja vill vara anonym och heter egentligen något annat.