Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna, alla har de förtroendevalda som har valt att gå den vägen. Men inte minst är det vanligt att moderater ger sig in i skolbranschen. Inte sällan som lobbyister.
Den kanske mest betydelsefulla är Peje Emilsson. Genom en av Sveriges största och första pr-byråer, Kreab, har han snickrat kampanjer för Moderaterna och lobbat för friskolornas rätt att få göra vinst, och mot allt som kan sätta käppar i hjulet. Som Ilmar Reepalus välfärdsutredning, där vinstbegränsningar föreslogs. Samtidigt har han i perioder suttit i Moderaternas partistyrelse och beskrivs som en del av partiets inofficiella maktkärna.
Uppenbara risker
Peje Emilsson anses vara en av arkitekterna bakom friskolereformen. Och inte minst var han bland de första att starta en skolkoncern – Kunskapsskolan. Han sägs även vara den som fick Sverigedemokraterna att ändra inställning till vinster i välfärden. I en intervju med Dagens ETC i mars menade han att det inte riktigt stämmer. Men påverkar, det gör han.
– Det är klart jag varit med och drivit frågorna intensivt, självklart. Jag bekämpade Reepalu, och det är klart att jag talar med folk då och påverkar naturligtvis, säger han.
Peje Emilsson är på många sätt en pionjär. Men numera är han långt ifrån ensam. Många av hans partikamrater har gjort liknande karriärbyten. Om inte som lobbyister så som styrelsemedlemmar i pr-byråer eller skolföretag. Carl Bildt sitter till exempel i styrelsen för just Peje Emilssons Kreab, före detta riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har varit rådgivare för Academedia och Gunilla Carlsson, även hon före detta riksdagledamot, sitter i styrelsen för Internationella Engelska skolan. Ulla Hamilton är vd för Friskolornas riksförbund samtidigt som hon sitter i kommunfullmäktige för Stockholmsmoderaterna.
Många har också gett sig in i fastighetsbolag som förvaltar eller bygger skolbyggnader. Bland dem finns före detta finansministern Anders Borg, och de tidigare partiledarna Ulf Adelsohn och Fredrik Reinfeldt.
Även bland högt uppsatta lokalpolitiker är exemplen på övergångar till skolbranschen många. Men kanske är det inte konstigt? Något ska en politiker ju ägna sig åt efter sin politiska karriär. Marcus Larsson på tankesmedjan Balans har länge granskat politikernas övergångar och engagemang i den privata skolbranschen, och menar att riskerna är uppenbara.
– Det är lite som går att bevia, sällan man kan peka på något som är direkt olagligt, men samtidigt är det inte en slump att politiker är så eftertraktade hos pr-byråerna, skolfastighetsbolagen och skolkoncernerna. De har kontaktnät som andra saknar. Att politiker i hög utsträckning först stiftar lagar som gynnar koncernskolor, och sedan rekryteras eller till och med äger koncernskolorna efter sin politiska karriär tycker jag är uppseendeväckande, säger han.
Karantän kan utvidgas
Sedan 2018 finns det en lag som säger att ett års karantän gäller för statsråd och statssekreterare. De får alltså inte längre gå direkt över till näringslivet. Nu har regeringen tillsatt en utredning som ska kartlägga omfattningen av övergångar till det privata näringslivet. De utreder också om karantänen även bör gälla lokalpolitiker och tjänstemän i nyckelpositioner. Syftet är att ”minska risken för korruption och intressekonflikter i de offentliga verksamheterna” enligt pressmeddelandet som kom i samband med att utredningen tillsattes. Marcus Larsson är tveksam till om den ettåriga karenstiden har någon större effekt.
– Jag tror inte att problemen försvinner för att det går ett år. Det är inte så politiska kontakter fungerar. Så länge vi har verksamheter där vi blandar privat och offentligt, som i skolan, så kommer de här riskerna att finnas kvar, säger han.
Men på sätt och vis har det ändå gått framåt. Idag finns i alla fall en reglering, och så har det inte alltid sett ut, enligt Stefan Svallfors, sociolog på oberoende Institutet för framtidsstudier, som har forskat mycket på lobbyism och svängdörrar.
– Under lång tid var övergångstrafiken i Sverige helt oreglerad, du kunde i princip gå från att vara ansvarig för en upphandling inom ett visst område till att veckan därpå jobba med de som du hade en affärsuppgörelse med från andra sidan, säger han.
”Specialiserad kunskap”
Han tror dock att det mest effektiva vore en slags reglering av vilket område en politiker kan börja efter sin politiska karriär.
– Det som jag egentligen skulle vilja se, även om det kanske svårt att få fram juridiskt är inte en allmän karenstid utan en karenstid för just det område man varit politiskt verksam inom.
Vad är det största problemet med politiker och den här typen av svängdörrar?
– Det är om man låter tankar om framtida karriärmöjligheter påverka det man arbetar för när man är kvar i offentlig tjänst påverka framtida karriärmöjligheter. Men ett annat problem som är mer på systemnivå är att om man vill påverka politik måste man kunna mycket om hur politik fungerar. Man måste veta hur man ska formulera sig, presentera sig, när man ska uttala sig. Det är en specialiserad kunskap som ganska små kretsar har koll på. Det då blir problem om den typen av kompetens blir väldigt styrd av ekonomiska resurser. Då spär det på det demokratiska problemet att ekonomisk ojämlikhet lätt förflyttar sig till politisk ojämlikhet.
Stödet lågt bland folket
Just när det gäller vinster i välfärden menar både Stefan Svallfors och Marcus Larsson att mycket pekar på att lobbyister har påverkat. Bland befolkningen är stödet för vinstdrivande verksamheter lågt – ändå förändras inte politiken.
– Väljarna vill inte ha en marknadslösning när det gäller skolan. När effekterna av marknadsskolan utreds får de alltid rätt, problemen är uppenbara. Ändå är det skolägarna, lobbyisterna och intresseorganisationerna som får genomslag i den här frågan. Jag kan inte se det som en slump, säger Marcus Larsson.
