"Skolan lämnade honom åt sitt öde"

Johannes beskriver sitt yngre jag som ett stökigt barn. En pojke som tidigt dömde ut sig själv i skolan – genom bråk, frånvaro och kriminalitet. Redan som elvaåring hade socialtjänsten fått upp ögonen för honom, och när han var tolv år placerades han i en fosterfamilj i Örebro.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hos familjen fungerade tillvaron – till en början. Johannes spelade fotboll och gick ut sjuan med betyg i åtta ämnen. Men efter något år började han vantrivas och längta hem. Vid två tillfällen rymde han. 

– Mitt dåliga mående gick ut över skolan, och jag började misssköta mig. Det gick så långt att jag ville ta livet av mig, säger han. 

Socialen fick vårdnaden

När Johannes var 14 år gick socialtjänsten med på att placera honom hemma hos hans mamma, enligt lagen om vård av unga (LVU). 

– Socialen fortsatte att ha vårdnaden om mig, fast jag fick bo hemma, säger han. 

När Johannes kom tillbaka till Navestad kände han sig rotlös och började må ännu sämre. 

– Det kändes som att mina vänner hade struntat i mig när jag var borta. Och som att jag bara var en inkomstkälla för min fosterfamilj, jag plågades av tankar som: är jag så dålig att de bara ville ha mig för pengarna?

"Behandlades som en hopplös unge"

På Navestadsskolan kände han sig utdömd. 

– Jag behandlades på samma sätt som före flytten till Örebro. Som en hopplös unge de inte förväntade sig något av.

– Skolan lät mig komma och gå som jag ville, säger han. 

Johannes föll snabbt in i gamla beteenden, och kriminaliteten blev grövre – rån, misshandel och stöld. 

– Jag hade ångest och började ta droger, säger han. 

Han började i öppenvård på Moa-mottagningen. Och så länge han kissade positivt fick han inte vistas på skolan. I stället beslutade rektor tillsammans med socialtjänsten att han skulle bedriva studier några timmar om dagen i lokalerna på en en fritidsgård.

Började tänka på framtiden

Flera lärare och pedagoger i Johannes närhet reagerade över att det inte fanns någon planering kring hans studier. 

– Han hade inga böcker, inga uppgifter. Det var som att skolan lämnade honom åt sitt öde, säger en pedagog vars uppgift var att hjälpa Johannes i skolarbetet, men som till slut funderade på att anmäla det hela till Skolinspektionen. 

– Vi pratade med rektorn, men inget hände. Efter mycket tjat lyckades vi få en del lärare att lägga upp en planering, säger pedagogen som vi kan kalla Anders.

Men då hade nästan hela höstterminen gått. Johannes skötte sin del, han dök upp i skolan, och gjorde de uppgifter han tilldelades.

– Jag började få tillbaka motivationen, och tänka på min framtid, säger han. 

Vill ta betyg i alla ämnen

Efter jullovet slutade pedagogen som arbetat med Johannes på Navestadsskolan. Och under vårterminen ska Johannes gå i en mindre klass. Målet är att han ska försöka ta betyg i en del ämnen. 

– Nu känns allt som vanligt igen. Jag går i skolan för att jag har lovat Anders att jag ska göra det. Men det känns fortfarande inte som att det finns någon planering. Vill jag kolla på film gör jag det, vill jag gå hem kan jag göra det, ingen bryr sig, säger han. 

Johannes är fast besluten att ta betyg i alla ämnen, trots att han förstår att det kommer ta tid. 

– Jag kanske är färdig när jag är 18 år, men det får ta den tid det tar. Därefter ska jag gå gymnasiet, säger han. 

Fotnot: Johannes heter egentligen något annat.