– Hur låter skogen? Vilka ljud kan vi höra just nu? Om du vill kan du vrida huvudet åt olika håll för att se om det blir någon skillnad.

Med slutna ögon hörs vinden dra i tallgrenarna. Ett förskolebarn ropar på sin mamma och bilarna rusar fram och tillbaka på Söderleden. Efter några minuter öppnar vi ögonen och berättar för varandra vad vi upplevt.

”Vi är sinnesdjur”

Laurence Nachin började intressera sig för natur- och skogsterapi för knappt tre år sedan. Då fastnade hon framför en tv-dokumentär om den japanska metoden Shinrin yoku, eller ”skogsbad” som det heter på svenska. Terapiformen uppstod under 80-talet som en reaktion på att många fick stressrelaterade problem av att arbeta hårt och bara vistas i stadsmiljöer. Laurence Nachin jobbade då som mikrobiolog och tillbringade stora delar av sina arbetsdagar framför datorn eller i ett laboratorium.

Hon fascinerades av att skogsbad var vetenskapsbaserat men samtidigt handlade om värden som är svåra att mäta – som välmående och att känna samhörighet med naturen. När hon utbildade sig till certifierad guide gjorde hon det för sin egen skull och för att kunna ordna skogsterapi för vänner och bekanta. Numera arrangerar hon även skogsbad för allmänheten och sedan årsskiftet har hon skogen som arbetsplats på heltid.

– Det handlar om att öppna sina sinnen mot naturen. Vi är sinnesdjur men vi har så mycket i hjärnan som är svårt att koppla bort, säger hon.

Ska vara kravlöst

Laurence Nachin möter ofta deltagarna i Slottskogen, Änggårdsbergen eller Botaniska trädgården. Ett skogsbad håller på mellan två och tre timmar. Efter att ha berättat lite om vad det innebär ger hon deltagarna övningar, som hon kallar ”inbjudningar”. Det kan vara att gå omkring och notera naturens färger och former, eller att lägga märke till rörelser. Efter varje inbjudning återsamlas gruppen och alla som vill får dela en upplevelse.

– Vi samlas i en cirkel och om man vill får man uttrycka sig.  Begreppet ”uttrycka sig” är viktigt här för man behöver inte prata, utan det går bra att göra en rörelse eller bara vara tyst, säger hon.

Skogsbadet är kravlöst och det är upp till deltagarna vad de vill göra. Ibland har det hänt att någon bara har plockat svamp eller att arbetsgrupper pratat om jobbet under stora delar av skogsbadet.

– Jag är inte någon instruktör som säger till deltagarna vad de gör rätt och fel. Det är kravlöst och prestationslöst. Jag är också noga med att jag inte är någon terapeut. Skogen är terapeuten och jag ska bara öppna dörren.

Vissa deltagare har lätt för att använda sina sinnen för att ta in allting som händer runtom kring dem. Andra har betydligt svårare att koppla bort tankarna. Laurence Nachin tror att många glömt hur man gör.

– Som små barn upptäcker vi världen genom att pilla och smaka på saker. När vi börjar skolan lär vi oss att sitta stilla på en stol och använda våra hjärnor. Skogsterapi är ett sätt att hitta tillbaka till barnens sätt, säger hon.

Forskningen visar att människor mår bra av att vistas i skogen. Stress och negativa känslor minskar och vårt immunförsvar förbättras. Träden och växterna utsöndrar phytoncider som har positiva effekter på människor. Laurence Nachin bor granne med ett naturreservat och är där nästan varje dag. Hon lockas av skogsterapi bland annat eftersom det är en aktivitet som inte använder naturen som resurs.

– Det är mer som ett utbyte. Du är en del av naturen på samma sätt som träden eller det här, säger hon och pillar på ett sandfärgat grässtrå som sticker upp ur mossan.

Stor omställning

Att gå från att arbeta med vetenskaplig forskning till att guida människor i skogsterapi har varit en stor omställning för henne. Hon har gått från att sitta många timmar framför datorn till att uppmuntra människor till att smaka på naturen och återsamla sina grupper med en liten träflöjt. Ibland är hon orolig för att framstå som flummig.

– Men där är min vetenskapliga bakgrund min styrka. Det jag gillade med Shinrin yoku, när jag hörde talas om det, var just att det forskningsbaserat. Och egentligen tycker jag inte att det måste vara en motsättning. Saker kan vara vetenskapliga och samtidigt väldigt fria.

Laurence Nachin tycker inte att det är fel att vara i skogen för att prestera – att ta en snabb löptur eller plocka några liter lingon. Hon önskar bara att fler skulle upptäcka tjusningen med att bara vistas där utan att göra något särskilt.

– Jag plockar bär och svamp och springer gärna i skogen med min pulsklocka. Det ena är inte mer rätt än det andra. Problemet är bara att vi glömt bort hur det är att vara i skogen utan något syfte och mål.