Skånska filmare firar stora triumfer i Berlin

På årets filmfestival i Berlin, den 65:e, var Malmöfilmaren Magnus Gertten för att marknadsföra sin dokumentärfilm, Every Face Has a Name. Filmen skildrar hur barn och vuxna, som hade överlevt nazisternas koncentrationsläger, och krigsfångar kom med båt till Malmö hamn i april 1945. Händelsen filmades av en journalfilmare på plats. Utsökt svartvitt foto som med ny teknik har skapat närbilder och visuell pregnans, gör att vi i publiken kommer så nära dessa ansikten, plötsligt befriade från krigets fasor.

Skånsk dokumentärfilm i Berlin är inget nytt, år 2011 var det uppmärksammad Europa-premiär på Black Power Mixtape 1967–75 i regi av Göran Hugo Olsson från Lund, som hade klippt ihop ett antal starka intervjuer från arkivmaterial. 

Året innan, 2010, visades Fredrik Gerttens omdiskuterade Bananas i programmet ”Kulinarisches Kino”(kulinariska filmer) med diskussion om makt, mat och moral. År 2013 öppnade skånske Simon Kloses The Pirate Bay Away From Keyboard programmet Panorama i Berlin, en dokumentär som fick mycket stor uppmärksamhet i tysk media.

Passar ambitionen

Det här är filmer som passar väl in i Berlinfilmfestivalens ambition att visa ”olydig”, obekväm film. På årets filmfestival har den iranske regissören Jafar Panahis Taxi visats i den prestigefulla internationella tävlingssektionen – trots att han av myndigheterna i Iran har förbjudits att göra film, i 20 år. Panahi kör fejkad taxi i metropolen Teheran, där många olika slags människor kliver in för att åka med. Det är en minimalistisk roadmovie som blir till ett porträtt av staden och dess invånare. Filmen är full av undertext och oväntad humor. Det är en film som blir till en ambassadör för ett ”annat” Iran – precis som italiensk neo-realistisk film i slutet av andra världskriget blev ambassadör för ett ”annat” Italien.  

115 filmer av kvinnor

Starka kvinnor i extrema situationer var annars temat på den 65:e Berlinfilmfestivalen, i filmer som ofta bygger på sanna historier. 400 filmer visades varav 115 är regisserade av kvinnor, som Isabelle Coixets Nobody Wants the Night, invigningsfilm, där Juliette Binoche spelar en vetenskapskvinna som beger sig till Arktis för att forska och leta efter sin make i början av 1900-talet, hamnar i snöstorm, ensam. I samma tid utspelas den (också sanna berättelsen) om vetenskapskvinnan Gertrude Bell (Nicole Kidman) i Queen of the Desert i regi av Werner Herzog, ensam kvinna från det brittiska imperiets överklass i ökenstorm i arabvärlden. I motsats till kammarjungfrun i franska Journal d’un femme chambre av Benoit Jaquiot byggd på dagböcker av en kammarjungfru/piga som jobbar hårt för arrogant fransk överklass, i början på 1900-talet. Välgjorda filmer med tonvikt på tidsanda och kvinnor, dyra filmer i tävlingen, där Taxi, filmen med lägst budget, ändå är bäst.

Filmen vann årets Guldbjörn, ett mycket fint pris, som rankas som nummer tre i filmvärlden efter Hollywoods Oscar och Cannesfilmfestivalens Guldpalm.

Taxi kommer att visas på Bio Panora i Malmö, Folkets Bios största art-house cinema i Sverige.