BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Själv har jag diskuterat det sedan sena tonåren. Jag minns att jag argumenterade för min rätt att ha sex med vem jag ville utan att vara kär. Och jag minns att slutshamingen var subtil, men att den kändes. Hur en kompis gav mig rätt, men inte utan att själv ta avstånd genom ett nålstick av distans. "Absolut det är helt okej att ligga utan att vara kär. Men jag skulle ju ALDRIG."
En snabb titt på den amerikanska presidentvalskampanjen visar att detta fortfarande är en fråga. Donald Trumps uttalanden om att Hillary Clinton inte kunde tillfredsställa en man, vad får väljarna att tro att hon skulle kunna tillfredsställa ett land? Eller Trumpsupporternas t-shirtar med budskapet "Hillary sucks, but not as good as Monica". Innan jag lämnar datorn för att träffa Katarina Wennstam och prata om just slutshaming, läser jag att Melaina Trump hängts ut av Daily Mail som före detta eskortflicka.
– Ja, det är klart. Hon är ju på väg upp, hon kan ju faktiskt vara first lady nästa år. Så därför ska hon plockas ner, säger Katarina Wennstam när vi ses. Och "slampryktet" är fortfarande ett effektivt sätt att plocka ner en kvinna.
Katarina Wennstams tredje fackbok Flickan och skammen – En bok om samhällets syn på slampor ges ut i september. Hon har tidigare följt rättssystemets behandling av våldtäktsoffer i Flickan och skulden och samhällets syn på vilka vem som kan vara en förövare i En riktig våldtäktsman, samt skrivit flera skönlitterära böcker. I Flickan och skammen möter vi en rad tjejer och kvinnor i olika åldrar och historiska perioder som fått slampstämpeln eller utsatts för slutshaming. Det är allt ifrån Astrid Lindgren och Marilyn Monroe till Fanndis Hermansdottir, som i dag är 24 år, men som 13-åring hånades som "hora" i en Youtubevideo, visad en halv miljon gånger, men som vann i domstol över de som förtalat och utsatt henne. Boken handlar om ryktesspridning, sociala medier som vår tids skampåle och att många fortfarande tar sig rätten att tala om hur kvinnor och flickor får bete sig.
Jag inbillade mig på något vis att det här hade blivit bättre.
– Ja, det tänker man ju sig.
Men det kanske bara är att min omgivning har blivit vuxen?
– Ja, jag tror det. Det är väldigt tydligt med de tjejer jag har träffat att det är absolut värst i tonåren. Det kan ju också bli fruktansvärt för tjejer på en arbetsplats, eller i offentligheten, men det är ganska tydligt att det når någon slags peak från fjortonårsåldern fram tills man blir vuxen. Då är det så otroligt viktigt med positionerandet. Man skapar sin identitet som tjej eller som kille och i det ingår mycket av det här, vem är jag som tjej? Tjejer skapar mycket av sin identitet genom att peka på allt man inte är. Det är däri som förklaringen finns till varför det många gånger är så att det är tjejerna som är värst. Många gånger, med de tjejer jag har träffat, så är källan till ryktet en kille: En kille som har begått ett övergrepp, en kille hon har legat med, en kille som blivit dumpad av henne eller en kille som inte har legat med och som är sur för det. Han kanske är källan till ryktet, men ofta är det tjejer som ser till att sprida det vidare.
– Och det tror jag har väldigt mycket att göra med att vi fortfarande i Sverige i dag, delar in tjejer i horor och madonnor, även om vi inte använder de orden. Istället använder vi det helt vedervärdiga ordet flickvänsmaterial. Antingen är vi flickvänsmaterial eller så är vi tjejen man bara ligger med liksom.
– Vi spelar samma spel, sexualiteten, och man skulle kunna tro att vi får göra samma saker, men vi har två helt olika spelplaner. Killarna har en gigantisk spelplan där man kan röra sig i princip helt fritt, man får göra nästan vad som helst utan att det börjar gå rykten. Som tjej så spelar du samma spel, men spelplanen är jätteliten. Hur du än gör är risken stor att du slår in i sargen, att du får höra att du brutit mot de oskrivna reglerna.
– Och det är så svårt att se var gränsen går. Det finns ingen regelbok. Det som är okej för en tjej att göra en termin, kan vara helt "too much" för en tjej att göra på samma skola, nästa termin. Det är svårt att orientera sig. Och på vissa sätt är det ännu svårare i dag. Vår kultur är väldigt sexfixerad. Man lär sig tidigt hur man ska vara sexig som tjej. Men där det blir tydligt att det är stor skillnad på att vara sexig och att vara sexuell. Du får, eller bör till och med, vara sexig, du ska attrahera utifrån heteronormativiteten och anspela på sex, men du ska inte vara sexuell för din egen skull.
Hur ser du att det här har utvecklats över tid? Du skriver om "den globala toaväggen".
– Å ena sidan vill jag sätta det här i ett historiskt perspektiv. Det vi ser nu med näthat och hämndporr det är inte något nytt. Slutshaming har funnits långt innan det fanns internet. Själva mekanismerna som sådana är ju samma som förr i tiden. Skammen är kvinnans att bära och det är i offentligheten skammen är som värst. Jag är lite allergisk mot när man hamnar i det här att allt är internets fel. Det är inte det som är grejen. Det vi måste fråga oss är varför är det värsta som kan hända en tjej att det hamnar en nakenbild på nätet? Fördömandet blir så hårt och hon får höra, varför tog du sådana där bilder? Snarare än vad är det för as som skickar vidare dem?
– Det som är viktigt att komma ihåg med den här globala toalettväggen, det är att det blir på många sätt värre i dag än någonsin. Vi lever mitt i en förnedringskultur, där förnedring skapar klick. Jämför man med hur det var för några decennier sedan. Säg att det skrevs något på skoltoaletten, så var det ändå bara dem på skolan som kunde gå dit och se vad det stod. Den här internettoalettväggen har alla tillgång till. På bara några minuter kan hela jorden se det. Och den andra aspekten är att du inte kan tvätta bort det, det är kvar där ute.
Men varför är den stora skräcken att sexuella bilder kommer ut? Varför är det så illa för just tjejer?
– Det är ju det som är så intressant. Det skulle ju inte funka om det inte funkade. Om det var så att folk reagerade, jaha, det är nakenbilder, so what. Det är absurt att tjejer betalar ett så högt pris. När bilderna på tjejen som kallas Emilia i boken, som blir fotograferad när hon har däckat på en fest och hela hennes rykte blir förstört över en natt. Vännerna vänder henne ryggen. Hon som varit en röst att räkna med på skolan, som har stått upp mot killarna med status, helt plötsligt är hon ingenting värd. Det är det som jag tycker är så intressant, just den här degraderingen.
– Det ser man även i Jennifer Lawrence försvarstal i Vanity fair, efter att hennes privata bilder spridits. Hon flyttar över det till killen, som hon var i en långdistansrelation med. Antingen tittar han på porr eller så tittar han på henne, säger hon. Hon hade ju rent teoretiskt också kunnat säga att jag tog bilderna för att jag var kåt. Jag gillar att ta sådana här bilder på mig själv. Punkt. Men sådan är inte attityden i dag att det funkar fullt ut i dag. Trots att detta att ta nakenbilder på sig själv som tjej i dag är en del av att upptäcka sin sexualitet. Det är inte något man gör bara för killens skull, utan även för sin egen.
Dåtidens heta linjen är numera, skicka bilder och chattrum på internet, ändå frågar sig vuxenvärlden varför tjejer tar bilder på sig själva. Varför?
– Ja, istället för att tänka, ja, det är väl klart att hon gör. Det som hänger ihop tillbaka till Flickan och skulden och i allt jag skriver, oavsett om är skönlitterärt eller inte, är att när vi pratar om saker som drabbar tjejer så hamnar skulden och skammen alltid tillbaka i hennes knä. Det är därför vi inte kommer någon vart och istället står och stampar i alla dessa goda råd till tjejer. Istället för att flytta över skulden dit den hör hemma. Varför frågar vi inte, varför tror du att den här bilden är din att sprida? Vad uppnår du med det? Och upplysa killar om att de inte har någon som helst rätt att göra det. Det kommer också bli en mycket stramare lagstiftning kring det. Men vi måste också prata kring varför det är så laddat med tjejers sexualitet.
Men hur flyttar vi skammen från tjejen som har tagit bilden, till killen som spridit den?
– Jag tror att vi gör det genom att hela tiden diskutera det. Vad är det som gör att vi har så stram syn på kvinnors sexualitet? Vi måste också våga dra kopplingen mellan slutshaming och synen på den smutsiga kvinnliga sexualiteten, till hedersmord, till kvinnlig omskärelse, oskuldskontroller, till gamla tiders kyskhetsbälten. Det är klart att det är jättestor skillnad på kvinnlig könsstympning och slutshaming i skolkorridorerna, men det bygger på samma sak. Att tjejer inte får lov att gör som de vill. Deras sexualitet ska tystas ner.
Du beskriver fyra typfall när den här stigmatiseringsprocessen sätts igång. Kan du berätta lite om dem?
– Dels så är det vanligt i samband med våldtäkter. Det är våldtäktsoffret som får höra att hon får skylla sig själv, för att hon är sen "sån" tjej. Och ibland blir det en ond cirkel där hon blir ett villebråd för att det snackas om henne, men att det till en början snackas om henne för att några killar behöver ursäkta vad de har gjort. Det följer med hela vägen in i rättssalen. Sedan finns det fallen som bygger på kvinnlig avundsjuka. Tjejen som är lite för poppis, som har lite för lätt att få killar. Där andra tjejer blir avundsjuka och att det är ett väldigt effektivt sätt att ta ned henne från piedestalen, att ge henne ett sexuellt rykte, för att göra henne mindre värd och mindre åtråvärd i killars ögon. Sedan finns fallen med tjejerna som uppfattas som udda, eller kommer utifrån på något vis. Det kan vara allt ifrån att hon har en funktionsvariation, är nyinflyttad, tillhör en etnisk minoritet eller är hbtq-person, eller så kan det vara en klassfråga. Hon får inte göra samma sak som de andra tjejerna, hon degraderas snabbare för att hon redan sticker ut.
– Det fjärde är tjejen som står för sin sexualitet, som är tydlig med att hon gillar att ligga. Och ena stunden är det häftigt, hon är levnadsglad och ball, tjejkompisarna vill höra allt om sexet. Men så plötsligt har den osynliga gränsen överträtts och gjort för mycket.
Katarina Wennstam beskriver hur ryktesspridning för yngre tjejer kan få konsekvenser som total social uteslutning och mobbning, medan det för vuxna kvinnor kan röra sig om rädslan att en arbetsgivare eller framtida partner ska hitta spridda bilder.
– Om man tänker sig att skräcken för en tjej är att det ska finnas nakenbilder i omlopp, man kanske tänker sig att en framtida arbetsgivare skulle googla ens namn, vad är det som gör att vissa arbetsgivare skulle kunna se ner på tjejen på grund av det? Varför tror man att en nakenbild gör att en tjej skulle göra ett sämre jobb?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
I boken berättar Katarina Wennstam om en studie där studenter fick skatta intelligensen hos två fiktiva kvinnor, där allt annat var lika förutom antalet sexpartners. Kvinnan med många sexpartners skattades ha lägre intelligens. Resultatet blev det omvända när försöket gjordes med fiktiva manliga karaktärer.
– Det finns en väldigt tydlig koppling mellan att betraktas som slampig och att betraktas som dum. Det ser man när det gäller Monica Lewinsky, Marilyn Monroe, bilden av slampan i skräckfilmer som är tjejen som är korkad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Följde du OS? Det var ju en simhopperska som hade sex och sedan blev hånad för att hon hoppade dåligt.
– Förmodligen var det ganska många fler än hon som hade sex under OS. Istället för att det blir så här: Good for her! Jämför man med hur det skrivs om Usain Bolt, som tillskrivs så otroligt mycket brudar hela tiden. Det är en del av att skapa honom som supersnabb och viril, han ifrågasätts inte som idrottsperson, utan byggs upp.
Du har följt rättssystemets behandling av brott mot kvinnor under längre tid. Har det blivit bättre?
– Det har verkligen blivit bättre. Det som har hänt efter Flickan och skulden och lagändringen 2005, är att vi har haft en levande debatt kring skuldbeläggandet av tjejer. Den gör att de flesta försvarsadvokater vet att det kommer falla tillbaka på deras klient om de går för hårt fram mot tjejen i rättssalen. De är smarta människor, de kanske inte gör det av humanism, men det har blivit bättre.
– Vi måste fortsätta debattera. Det är klart att killar inte har slutat våldta tjejer för att vi har debatterat det här oavbrutet sedan Flickan och skulden kom ut. Men det är en annan debatt i dag. Tyvärr finns det också en debatt som är fullkomligt insnöad på ensamkommande flyktingbarn, trakasserier på de här festivalerna, där den gruppen har förekommit, men som är en liten, liten procent av alla sexuella trakasserier som förekommer. Jag är väldigt rädd att många tjejer som råkar ut, och förövaren är den schyssta etniskt svenska killen på skolan som alla gillar, att de känner att det inte är någon idé att anmäla. Ingen kommer att tro mig, för han är inte en "sån".
– Det är farligt med den här inriktningen på en viss grupp och där har vi sett en backlash det senaste året och det ska vi komma ihåg att den är väldigt styrd av Sverigedemokraterna, de har länge haft det som en prioriterad fråga. Inte för att rädda tjejer från våldtäkt utan för att kunna peka på och piska upp stämningen mot de här killarna efter etnicitet.
Vilken debatt hoppas du på efter den här boken?
– Jag hoppas att boken ska röra om och skapa diskussion igen. Vi måste komma någon vart med den här sexuella ojämlikheten. Det är som att när det gäller jämlikheten i Sverige, det finns mycket att göra på många olika plan. Men just när det kommer till sexualiteten så är det tydligt att det är så otroligt olika villkor fortfarande. Och jag hoppas på att killar ska få upp ögonen för att det finns en annan roll för dem också. Att försöka växa in i den här machokostymen som killar tilldelas, det skaver ganska rejält.
Det måste bli coolt att vara den schyssta killen, som ingriper och markerar att så skulle jag aldrig göra.
– Det finns en otroligt skadlig del av det här skapandet av manligheten som blir tydligt i gruppvåldtäktsmål, som jag har följt många. Det förekommer att killar hetsas in i att delta i gruppvåldtäkter, utan att egentligen vilja det. Nu ligger hon där och är däckad, det är fritt fram, tar du inte chansen så är du en jävla bög. Det fråntar ju inte killen hans ansvar, men det finns verkligen i gruppvåldtäkter killar som i någon mån är offer, samtidigt som de är gärningsmän. Utifrån den väldigt skadliga bilden av manlig sexualitet – en kille ska alltid vilja knulla – hetsas vissa in i det. Det pratar vi ganska lite om.
Berätta om Marie Curies horrykte.
– Hon är den enda vetenskapskvinnan som har fått två Nobelpris. Det blir så tydligt att det inte handlar om sexualitet, det handlade om makt i forskarvärlden. Marie Curie var en av få kvinnor, man ser de här gamla bilderna med män, män, män, Marie Curie, män, män, män. Den enda kvinnan på de stora konferenserna.
– Hon gör ju inget som inte de här männen gör. Det hon har gjort är att hon har blivit änka och efter ett par år inleder hon en relation med en man. Han är gift, men hon är inte den som är gift. Det är inte hon som gör fel, men det är tydligt att hon har en sexualitet. Och det blir det man fokuserar på när man ska frånta henne makten. När det blir tydligt att hon då är på väg att bli en otroligt mäktig person i vetenskapsvärlden, hon ska få sitt andra Nobelpris, då lösgörs krafterna som ska ta ner henne. Det går så långt att när hon kommer hem efter att hon på en konferens fått veta att hon ska få sitt andra Nobelpris, så står folk och kastar sten och ruttna äpplen utanför hennes hem, för att hon är mansslukerska och polsk fresterska och allt vad det var.
– Det är intressant hur Svenska Akademins Svante Arrhenius sätter sig och skriver brev till henne och faktiskt ber henne att inte komma till Stockholm, hon och hennes skam.
Men hon möttes också av solidaritet och systerskap?
– Tvåhundra kvinnor, från Akademiskt bildade kvinnors förening, slöt upp och hade en hyllningsmiddag. Kvinnlig solidaritet helt enkelt. Det är en viktig kontrast, för det fanns ju också väldigt många kvinnor som snackade skit om henne. Men det fanns vetenskapskvinnor som förstod att det här handlade inte om sex, det handlar om att de försöker förgöra henne. Låt oss sluta upp bakom henne.
Katarina Wennstam framhåller att många av fallen i boken berättar om hur de kommit ut på andra sidan och fått revansch.
– Jag vill visa det för tjejer som står i stormens öga, oavsett om det är de anonyma berättelserna, eller Marie Curie eller Astrid Lindgren, att de fick rätt till slut ändå.
– Boken är också en revansch för mig själv. Det här har jag också gått igenom. Men det definierar inte den jag är i dag. En av anledningarna att jag har skrivit boken nu, är att jag befinner mig nu i ett läge där jag inte vill ändra min historia. Jag har velat det väldigt länge. Det var länge så plågsamt att jag önskade att jag hade haft en annan tonårstid. Men i dag, när jag är 43 år och grundad både privat och professionellt, känner jag att jag kanske inte hade varit den jag är, privat eller som debattör och feminist, om jag inte haft den tonårstid jag hade. Då fanns det kanske någon mening med det. Det upplevde jag hos många av tjejerna jag intervjuade, att det går att hämta kraft ur den där tjejen som alla snackar skit om.
Vilka konsekvenser kan sådan här ryktesspridning få?
– Det finns ju tjejer som tar livet av sig på grund av ryktesspridning som är bortom kontroll. Det är också tydligt hur gärningsmän kan kontrollera tjejer, genom att hota med den här ryktesspridningen. En tjej övertalas att skicka en bröstbild och den används sedan som hot, jag kommer sprida den om du inte skickar grövre bilder. Och sedan blir det ett ekorrhjul. Om tjejen kunde känna att, ja, gör vad fan du vill med den där bröstbilden, då skulle hans makt inte fungera. Men hans makt är så stor, för att hon vet att den som kommer att få skämmas är hon, inte han. Det är därför det är så livsviktigt att vi kommer dit att det inte är tjejen som står med skammen. Vi måste börja se på tjejers sexualitet på ett annat vis. Vi måste punktera makten i att kunna förstöra en tjejs liv med hjälp av att sprida en nakenbild.
På väg från intervjun dyker en annan minnesbild dyker upp. Jag gav ju igen. Jag sluthameade ju tillbaks när jag väl fick chansen. Kanske ett år senare än min kompis dömande kommentar till mig. Hon har precis haft sin första sexuella erfarenhet. Av allt att döma en bra, nyfiken och rolig upplevelse, med sin pojkvän, som hon var kär i, så där fanns ju inget att angripa. Men, och det var här jag satte in min stöt, de provade alla ställningar, första gången. Jag hör min tonårsröst i skolans kafeteria, berätta vidare för andra det hon berättat för mig i förtroende, fast med en menande ton, "hon gjorde typ ALLT – fösta gången".
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
