För Annelie var det en vanlig dag på jobbet. Det var eftermiddagsskift på arbetsplatsen där hon har jobbat i 16 år. Denna dag stod hon vid en plåtpress. Hon tyckte sig höra missljud från maskinen, något som avfärdades av arbetsledare på plats. Maskinen hade dessutom servats två veckor tidigare. Plötsligt föll pressverktyget ner över hennes vänstra hand. Akut amputation av två fingertoppar och nedsatt funktion i vänsterhanden blev resultatet.

– Man går till jobbet i tron om att man ska vara frisk när man går hem, säger Annelie.

Arbetsmiljöverket fastslog att det var ett maskinfel som orsakade olyckan och maskinen från 1964 kasserades. Nu sitter Annelie på sin balkong, det har snart gått tio månader men processen är långt ifrån över. Hon har nyligen gjort ytterligare en operation, förhoppningsvis den sista. Den här gången för att operera bort resterna av en nagel.

”Får inte vara för sjuk”

På bordet ligger en mapp med intyg och dokument. Arbetsgivaren, försäkringskassan, försäkringsbolagen och sjukvården är alla inblandade i skadan. Med det följer pappersarbete, någonting som inte är helt lätt för den som har skadats allvarligt. Redan dagen efter olyckan låg det papper i Annelies brevlåda som hon skulle skriva på.

– Men de hade fyllt i helt fel och för lite så jag fick själv ändra och komplettera. 

Annelie är påläst och har länge varit fackligt engagerad. Hon framhåller vikten av att alla papper fylls i rätt, annars kan det få långtgående konsekvenser. För de som inte orkar eller kan göra det som krävs för att få ersättning för en arbetsskada blir det tungt. 

–Man får inte vara för sjuk, då orkar man nog inte med.

Rädslan finns kvar

Hon är tillbaka på jobbet. Den första tiden var tung både fysiskt och psykiskt. Rädslan för att råka ut för en ny olycka finns kvar, än i dag undviker hon de arbetsuppgifter som hon utförde när olyckan var framme.

– Jag hade svårt mentalt att gå tillbaka till pressning. Jag fick själv ringa sjukkassan och fråga hur det skulle bli när jag började jobba igen. Jag hörde ingenting från arbetsgivaren om hur jag skulle kunna handskas med oron.

Olyckan har satt permanenta spår som Annelie måste leva med resten av livet. Om ytterligare ett år kanske hon kan lägga undan sin mapp med papper. För den som skadas i arbetet kan det vara en lång och krokig väg tillbaka.