Hon skriver under namnet Queenia och har skrivit omkring 200 dikter hittills. En av dessa finns tryckt i boken Poesi 10.0, som gavs ut förra året i samband med sajtens tioårsjubileum.
– Jag kan vakna på natten och bara känna ”sätt dig ner och skriv nu”. Det bara rinner ur mig. Efteråt tänker jag: ”Wow, har jag skrivit detta? Från vilket hål i huvudet kom detta?”
Anna berättar att hon alltid haft ett passionerat förhållande till ord, att hon gillar att ”leka med orden”. Men ironiskt nog levde hon de första fem åren av sitt liv i tystnad, helt utan ord och språk.
– Jag bodde på barnhem i Polen tills jag var fem år. När jag och min syster kom till Sverige så visste jag inte ens vad en dörr eller en spis var för något.
Fem år utan språk
De blev adopterade av ett svenskt par med rötterna i Polen. Deras biologiska mamma var missbrukare, ”en tragisk historia från början till slut”.
– Jag var aldrig som någon annan, kunde inte språket, och när jag väl lärde mig språket så var det knackigt i början. Jag har känt mig vilsen och levt i min egen värld och flyttat runt en massa. Men nu känner jag att jag har landat, i lilla Gislaved.
Nakenkatten Gollum hoppar upp på bordet i vardagsrummet och Anna ger honom lite torrfoder i matskålen. Jag frågar varför hon skaffade just en nakenkatt.
– Jag har varit alienerad i större delen av mitt liv så då skulle jag ju ha en liten ”alien”, säger hon och skrattar medan Gollum klättrar upp på hennes axel. Hunden Saphira sitter en bit ifrån och följer oss med blicken.
”Finns ord som flyger”
Anna fortsätter att prata passionerat om sitt skrivande. Tidigare var dikter ofta något som hon tvingade fram, men nu finns inte det där prestationskravet på samma sätt längre.
– Ibland kan ord falla till marken, men det finns ord som lyfter, som flyger. Jag brukar säga att när man läser poesi så ska det kännas ända ner i fittan. Det ska göra ont, som en käftsmäll. Jag anser mig faktiskt ganska duktig på att skriva och det är ganska osvenskt av mig.
Hon är flerspråkig och tänker ofta på polska (”det är ett mycket rikare språk”), men översätter sedan uttrycken till svenska.
– Alla gillar inte sättet jag skriver på. Folk har sagt att ”så kan man väl inte skriva”. Dikten som finns med i boken är lite speciell eftersom jag skriver om att äta en hjärna, ett hjärta och levern, men i det polska språket använder man sådana uttryck.
”Skulle ramla av stolen”
En fördom om poeter är att de bara skriver när de mår dåligt, fyllda av ångest.
– Jag har skrivit såna dikter också, men det är inte de som lyfter mig. Ångesten är inget stadium att fastna i, även om det kanske är en förutsättning för att kunna skriva, att man lärt känna sina svarta hål.
Anna letar fram ett par böcker av 1800-talspoeten Erik Johan Stagnelius, som hon hittade i en second hand-butik härom dagen. ”Jag blir så lyrisk, så lycklig.” Hon bläddrar fram till sin favoritdikt, ”Till förruttnelsen” och läser den högt.
– Jag älskar gamla poeter som Stagnelius. Jag tror att min kärlek till dikter väcktes genom honom. Och Bibelns Psaltaren och Höga visan har färgat mig mycket. De började jag läsa som barn.
Men Anna är inte uppvuxen i en religiös familj. Tvärt om.
– Jag satt hemma och läste Bibeln och fick skäll för det. ”Du blir hjärntvättad” sa mina föräldrar, men jag hade en tro redan då.
Anna ser kanske inte ut som en typisk kristen med sitt svarta hår, rakat på ena sidan, och tatueringar.
– Jag är en sån där upplevelsemänniska och har gjort saker som skulle få folk i kyrkan att ramla av stolen om de fick höra talas om det, säger hon och skrattar.
– Jag triggar igång mig själv med sinnligheten och andligheten; jag är inte mycket för stimuli i annan form. Flätar man ihop andlighet och sexualitet blir det en fantastisk lovsång till livet. I mångas öron rimmar det illa, men i mitt liv rimmar det jättefint. Ingenting hade varit något värt om det inte varit för Gud, men jag tror inte på en sån gud som straffar och dömer; den guden har jag lagt i sopsäcken.
Inte hemma någonstans
Anna Witt är inte helt lätt att placera i ett fack:
– Jag vet inte hur många gånger folk har frågat mig om jag vill följa med till Sweden Rock, men jag gillar ju inte hårdrock! Men det tror folk eftersom jag klär mig i svarta kläder.
I långa perioder har hon varit ”utanför kyrkan”. Och när hon började gå dit igen fick hon ofta sitta helt ensam i kyrkbänken. Men hon har också upplevt gemenskap i kyrkan, även om hon numera främst går till kyrkan för andlighetens skull, inte för att hitta vänner.
– Jag känner mig varken hemma på krogen eller i kyrkan, även om jag kan gå dit. Jag tycker om att vara i många olika slags miljöer och det har jag varit, men jag känner mig inte hemma någonstans egentligen.
Hanna Eklöf
