Kriget som utvecklats till att bli en vendetta startade för fem år sedan då en ung man från Bredäng anklagade en annan ung man från Östberga för att ha stulit kokain och sköt honom i benet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I dag, fem är senare har fyra unga män mördats, ett tiotal blivit skjutna och skottlossningarna har avlöst varandra. En rad människor har utsatts för livsfara och de boende i förorterna terroriserats.

Då inställer sig frågan: Hur har det kunnat fortgå i fem år när polis och sociala myndigheter vet precis vilka unga män det handlar, de har till och med deras adresser?

Ska det behöva ta fem år med allt som hänt under den tiden innan kärnan i det så kallade Östberga-nätverket ställs inför rätta?

En hängiven och mycket duktig polis, Rickard Hugosson, som arbetar med gängen i södra Stockholm, är bekymrad. Han säger att det inte i första hand handlar om polisens resurser, utan att man måste ha tur för att komma någon vart i en utredning. Gängen är mycket slutna, ingen samarbetar med polisen och människorna i förorten vågar inte vittna.

Jag frågade två kända svenska kriminologer, Leif GW Persson och Jerzy Sarnecki, om det verkligen är så att man inte kan göra något – trots att man vet precis vilka det handlar om.

Båda två förespråkar ett mer aktivt arbete från polisens sida. Stör gängen, visa att de har ögonen på sig, sociala myndigheterna och polisen måste samarbeta, låt inte banditerna vara i fred.

Misstanken inställer sig att polisen vill sätta fast dem för något stort – mord, mordförsök, omfattande knarkhandel – och därför inte går på dem för mindre brott som rattfylla, olovlig körning, brott mot ordningsreglerna och liknande.

Leif GW Persson säger:

– Jag har inga problem med att punktmarkera dem, låta dem veta att polisen är ute efter dem hela tiden. Det går att skapa laglig grund för en rad sådana insatser.

Jerzy Sarnecki är inne på samma linje, men trycker på att det gäller att skapa rättslig grund för vad man gör:

– Jag menar att man ska störa dem så mycket som möjligt, men det gäller att se till att det bara gäller banditerna så andra inte drabbas. Man ska inte förhandla med banditer, men man ska visa att man är efter dem.

– Kanske har polisen ibland varit alltför passiv, man kan också samarbeta med sociala myndigheter och frivillig organisationer för att gå in i konflikterna mellan gängen och försöka desarmera situationen.

Jerzy Sarnecki pekar också på en annan sak:

– Polisen är ibland mer inriktad på att klara upp ett brott och bura in banditer än att försöka förhindra att brottet uppstår. Jag tror mycket på prevention.

Men man ska inte tro att det räcker med mer polis för att komma åt orsakerna till varför det ser ut som det gör i förorterna. Det krävs massiva satsningar på bostäder, skolor och arbete för att i grunden ändra situationen. Och detta är inte så komplicerat, men det gäller att visa att förorten och förortens invånare är lika viktiga som innerstadens och de välmående villaförorternas folk. Läs forskare som Ingvar Nilsson och genomför hans förslag.

Ofta är dock en förutsättning för att kunna gå vidare att polisen knäcker de kriminella gängen och visar att det inte är olika lagar som gäller i Östermalm och på Järvafältet.