En av dem var Sjuans ölhall som grundades år 1900 av paret August och Alida Andersson. Hit kom  försäljarna från Saluhallen för att värma sig med öl eller brännvin, men ville man ha en sup till kostade det åtta öre. Alida Andersson berättar i en intervju att stämningen ofta var bråkig.

– Mest fruktade i den brokiga samlingen av bönder, borgare och arbetare var säckbärarna nere vid hamnen. Ingen vågade servera dem, det fick jag alltid göra själv och då gällde det minsann att vara diplomatisk. Storsmockan dallrade alltid i luften, sa hon till Göteborgs Morgonposts reporter i samband med sin 65-årsdag.

Striktare regler

Med tiden blev ölhallarna mer uppstyrda. 1917 infördes en striktare rusdrycksförordning som innebar att ölhallarna bara fick servera öl med högst 3,6 procents alkoholhalt. Det infördes också krav på att restauranger skulle servera mat i samband med alkoholförsäljning. På Sjuans löste man det genom att servera ägg, korv och mackor.

De nya reglerna försvårade för ölhallarna och i den hårda konkurrensen var många tvungna att lägga ner. Sjuans ölhall var en av de få som klarade sig. Alida Andersson lämnade över verksamheten till sin son Gösta som förde familjetraditionen vidare under 30 år tills hans son Thomas tog över i slutet av 1960-talet. Då hade de överförfriskade torghandlarna bytts ut mot pensionärer som kom till ölhallen flera gånger i veckan. Många var stammisar och kunde få köpa öl på kredit när pengarna var slut. I boken ”Ölhallen 7-an” berättar Thomas att många av de äldre ville ha sin öl varm under vintern, så han fick värma flaskorna under varmvattenkranen.

– Tänk när man kom ner måndag morgon och ölen var slut och Prippen kom med kall öl. Då fick man ställa sig och värma back efter back. Vilket tjöt och dividerande det var om temperaturer hit och dit... Och på sommaren var det tvärtom, då skulle ölen vara kall.

Köpte ölhallen kontant

I början av 1980-talet sålde han ölhallen till kinesen Lai, men en dag kom servitrisen Majken in med 36 000 kronor i en plastpåse. Hon hade ärvt pengar av sin pappa och det räckte för att ta över förstahandskontraktet. Under 1980-talet började hon med musikkvällar flera gånger i veckan. Hon lockade gatumusikanterna från Nordstan att spela på ölhallen när butikerna stängde, mot att de fick gratis öl. Det visade sig snabbt att erbjudandet var lite för bra.

– Till slut var vi tvungna att sätta en gräns för har många musiker som fick spela per kväll. Det bar sig inte när publiken bestod av 90 procent spelmän och tio procent gäster, säger Majken i boken ”Ölhallen 7-an”.

Enda kvar

Vid det förra sekelskiftet fanns det fjorton ölhallar och vinstugor kring Kungstorget. Nu finns bara Ölhallen 7:an kvar. De öppnar inte längre klockan sex på morgonen och man kan inte längre få en sup för åtta öre. Men inredningen påminner om svunna år – belysningen är murrig och en mörkbrun träpanel omsluter hela rummet. På väggarna hänger massvis av tecknade porträtt på stammisarna som gått ur tiden.

– De där hängde vi upp bara förra veckan, säger Walter Arcangioli som äger ölhallen sedan några år tillbaka.

De senaste decennierna har Sjuans ölhall gjort en klassresa. Från att människor rynkade på näsan åt ölhallarna har krogen blivit en kulturhistorisk institution. På husfasaden sitter kulturnämndens plakat som berättar om ölhallens historiska bakgrund.

– Det är fortfarande mest pensionärer här, men det kommer mer och mer turister. Det här är ett av stoppen på en ölvandring och jag tror att de valt oss för att det ser likadant ut som förr, säger Walter Arcangioli.

Många kommer ensamma men det betyder inte att de sitter själva vid varsitt bord.

– Här pratar man med varandra. Många kommer hit själva men hittar alltid några att snacka med, säger Walter Arcangioli.

Fortfarande ingen matmeny

Eftersom ölhallen är så gammal får de göra undantag från lagen att man måste erbjuda varm mat för att få servera alkohol. De är det enda stället utan matkrav och för några år sedan hamnade de i blåsväder när en jurist uttalade sig i tidningen Metro att kommunerna inte hade rätt att göra sådana undantag. I samband med den artikeln kallade journalisten Carl Reinholdzon Belfrage ölhallen för ”en avart från det gamla instängda Göteborg” och menade att stället gått ner sig, både kvalitetsmässigt och servicemässigt. Det slutade med att han fick stort mothugg av ölhallens vänner och att baren fick ha kvar sitt serveringstillstånd.

Fortfarande finns varken kök eller matmeny på ölhallen. Men Walter Arcangioli tycker att det är viktigt att stammisarna trivs så ofta brukar han bjuda på något att äta ändå.

– Jag har haft krog i 35 år och vet hur viktigt det är med bra service. Idag serverar vi till exempel toast med ost och skinka till alla som köper öl, säger han och nickar mot en stor bricka med färdigbredda formfranskor som står ovanpå bardisken.

Han har inga planer på att förändra någonting i ölhallen, utan tänker köra vidare som de alltid gjort.

–Om jag hade velat göra om någonting hade jag köpt en annan krog. Här handlar det bara om att bevara. Jag tror att ölhallen kommer överleva så länge huset håller, säger Walter Arcangioli.