Målet är att leverera plus

Och sedan dess har verksamheten aldrig hämtat sig. Äldreomsorgen har fått allt mindre pengar. Både i faktiska tal och som andel av BNP, trots att de äldre har blivit fler. Och utvecklingen fortsätter. 

I en ny granskning visar Åsa Plesner, utredare på tankesmedjan Balans, att nio av tio kommuner planerade att spara på äldreomsorgen i år. Det fattas pengar för att statsbidragen till kommunerna inte räknas upp i samma takt som kostnaderna, framför allt löner. Och nu riskerar också kommunernas egna skatteintäkter att sjunka när lågkonjunkturen slår till.

– Kommunerna vågar inte använda det överskott som de har haft tidigare. Att bedriva en stram politik har blivit ett sätt att signalera att man är ansvarstagande. Att leverera plusresultat har blivit viktigare än att driva kommunen så att den har bra verksamheter för medborgarna, säger Åsa Plesner. 

Enligt Plesners granskning fick äldreomsorgen 20 miljarder ­mindre 2018 än vad den skulle ha fått om andelen av totalkostnaden hade legat kvar på samma nivå som för 20 år sedan. 

Mindre pengar – mindre vård

Och mindre pengar har lett till färre platser på äldreboenden och färre som får hemtjänst. Mer än var fjärde plats på äldreboenden har försvunnit sedan millennieskiftet. Mindre pengar betyder också sämre bemanning och mer stressad personal. 

Marta Szebehely är professor i socialt arbete med inriktning mot äldre och hennes forskning visar att vid mitten av 80-talet besökte en medarbetare i hemtjänsten i snitt fyra äldre per dag. Vid den senaste uppföljningen 2015 var samma siffra i genomsnitt 11,8. 

– Tröskeln för att få plats på äldreboenden har höjts. Och det har man gjort med argumentet att det är billigare att få vård hemma. Problemet är att det bara är billigare att få vård hemma om man får mindre hjälp än vad man skulle få på ett äldre­boende. Det man har gjort är alltså att man också lagt ett större ansvar på anhöriga, säger Marta Szebehely. 

”Skälig levnadsnivå”

När äldreomsorgen fördes över till kommunerna hamnade den under socialtjänsten som säger att alla har rätt till en ”skälig levnadsnivå”. Men kommunernas pengar ska ju också räcka till andra saker, som barnomsorg och skola. Och där är lagarna mycket starkare. Ungefär samtidigt som kommunerna fick ansvar för de sjuka äldre fick de också ansvar för att erbjuda alla barn upp till tolv år barnomsorg. Och 1994 kom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), som ger rätt till ”goda levnadsvillkor”. Goda levnadsvillkor har uppfattats som starkare än skälig levnadsnivå. 

Det handlar alltså om sämre lagskydd för äldreomsorgen.

– Från att ha varit ett golv har skälig levnadsnivå börjat uppfattas som ett tak. Bättre än så här behöver man inte ha det. I kommunernas pressade ekonomi har äldreomsorgen blivit dragspelet. Men man har bara tryckt ihop det, aldrig dragit ut det, säger Marta Szebehely. 

Privatiseringen pressar priset

Samtidigt som ädelreformen sjösattes, med sina höga ambitioner om att passiviserande sjukhusvård av äldre skulle ersättas med egna bostäder av hög kvalitet med utrymmen för dagverksamhet och social samvaro, så gjordes kommunallagen om så att det skulle bli lättare för kommunerna att lägga ut verksamheterna på entreprenad. New public management var det nya. Privatiseringarna tog fart. Och istället för höjd kvalitet blev det prispress på äldreomsorgen. 

I början var det framför allt de aktörer som kunde erbjuda omsorg till lägst pris för kommunerna som vann anbuden. Efter flera vårdskandaler började upphandlingarna också innehålla kvalitetskrav. Men då hade marknaden redan koncentrerats till ett fåtal stora, vinstdrivande vårdkoncerner. 

– När du ska göra vinst och du inte kan öka intäkterna, då måste du minska kostnaderna. Och vi vet att de privata har lägre bemanning, vi vet att de har fler timanställda och fler som inte har utbildning, säger Marta Szebehely. 

Åldras är ingen sjukdom – men äldre blir sjuka

När långvården avvecklades skars antalet vårdplatser på sjukhusen ner kraftigt. Nu skulle de äldre vårdas på de särskilda boendena. Men att få in sjukvården i äldreomsorgen har visat sig vara svårt. Läkarna ville inte följa med över till kommunerna utan blev kvar i landstingen och finns alltså inte på boendena. Något som har blivit extra tydligt i samband med covid-19 då äldre har fått dö på äldreboendena utan att ha fått träffa läkare.

Samtidigt har det blivit svårare för äldre att komma in i den överbelagda sjukvården. Där har de senaste decennierna handlat om att få hem de äldre så snabbt som möjligt, vilket resulterade i en lagändring för ett par år sedan som gjorde de ännu dyrare för kommunerna att ha de äldre liggande på sjukhus. 

– Ädelreformen utgick ifrån att ålderdom inte är en sjukdom. Men ju äldre du blir, desto större är sannolikheten att du blir sjuk i en eller flera sjukdomar. Att vårda äldre är också att vårda sjuka och det har äldreomsorgen inte tagit höjd för, säger Mats Thorslund, professor i socialgerontologi (samhället och åldrandet). 

Han menar också att kommunerna har planerat fel när de har dragit ned antalet platser på äldreboenden med hänvisning till att äldre blir friskare och lever längre. 

– Visst vi lever längre, men förr eller senare blir vi sjuka.

Det saknas platser

De som har forskat på äldres villkor och äldreomsorg­en är överens om vad som behövs för att äldreboenden inte ska vara en dödsfälla när nästa pandemi slår till. Fler platser på särskilda boenden, mer utbildad och erfaren personal som har arbetsvillkor som gör att de vill stanna, mer pengar.

– Dagens situation är ett arv av vi länge inte har sett äldreomsorgen som en riktigt viktig verksamhet, säger Marta Szebehely

Tidslinje: Krisen kan spåras till 90-talet

1992 

Ädelreformen genomförs. Kommunerna tar över ansvaret för all långvarig vård och omsorg för de äldre från landstingen. 

1992 

90-talskrisens värsta år. I ­Sverige minskar BNP med
2 procent. Regeringen genomför två krispaket. Offentlig sektor stramas åt och antalet anställda i välfärden ska minskas med hälften. 

1994 

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade införs. Kommunerna får ansvar för att säkra att funktions­hindrade har ”goda levnadsvillkor”. Det är en starkare skrivning än äldreomsorgens ”skälig levnadsnivå”.

1995 

Rätten till barnomsorg i förskola utvidgas och gäller från när barnet är ett år. Mer av kommunernas pengar går till uppdraget. Från 1998 blir barnomsorgsuppdraget ytterligare reglerat i och med att en läroplan för förskolan tas fram. 

1997 

Antalet vårdplatser på sjukhusen är nu nere på lite drygt 3 platser per 1 000 invånare. På grund av Ädelreformen och 90-talskrisen hade var tredje plats försvunnit sedan 1990.